Filipin

Julen 1988 fann jag hos mormor och morfar två hasselnötter inom samma skal, en så kallad tvillingnöt. Du påpekade att vi nu kunde leka filipin, och förklarade reglerna: det gällde helt enkelt att säga filipin först, fast inte just nu utan vid ett bestämt datum i framtiden. Vi rådgjorde med varandra om ett passande tillfälle och sen tuggade vi i oss varsin nöt och slöt vårt förbund.

Jag tänkte så klart inte mer på det där, eftersom jag den julen fick rymdskeppet från stjärnornas krig i lego, och byggnadsarbetet underhöll mig hela lovet, innan min farkost hamnade på en hylla i pojkrummet, senare i en kartong när vi flyttade till villan och stannade där under tonåren. När jag började studera i Lund tog jag nästan inget med mig till korridoren, köpte, lånade och bytte till mig ett bohag, och vid den tiden var det ju nästan inget jag behövde.

Det här livet jag kom att ha blev ganska medelmåttigt:

Jag blev ihop med några tjejer som antingen tyckte om mig för mycket eller för lite, det blev aldrig riktigt balans, förrän jag bara tog en, eftersom jag var 29 år gammal och ville bestämma mig, och så fick vi barn, skaffade hus, jag hämtade och lämnade på förskolan i tio års tid, och så blev jag fyrtio och femtio och arbetade för mycket eftersom jag var chef nu och hade fått positioner som krävde personalansvar och försökte få tid till att läsa, men hann aldrig riktigt, eller så prioriterade jag det inte, det fanns alltid en ursäkt: dränering, rafsa löv eller världsläget.

Den 22 november 2045 väcktes jag av att telefonen ringde. Nu levde jag ensam igen. Barnen hade blivit vuxna och vi pratade i telefon då och då ganska pliktskyldigt, men för det mesta bara ägnade de sig åt sitt: vaknätter, klubbande och drogexperiment. Min fru hade gått bort i bröstcancer, en utdragen död som tog hårt på oss och mig, och till sist ville jag ingenting. Jag levde ensam och hade några årstider efter pensionen så gott som glömt bort varenda dag jag tillbringat på kontoret, rätt sorgligt men också lite skönt. Det var ett kort liv för att vara så långt.

Filipin, ropade du triumferande i luren. Filipin, filipin, filipin!

Sandy Island

Första gången jag hörde talas om Sandy Island var i Santiagos hamnkvarter sommaren 1978. Jag var femton år gammal och hade flytt pappas supande och utbrott genom att gå till sjöss som matros. Ett slitigt jobb för en knappt pubertal pojke, men jag kom i varje fall bort från allt.

Svartklubbar huserade i skjul som radades upp utmed piren. Med vaggande gång rörde vi sjömän oss mellan vattenhålen under tiden kväll blev natt och tidig morgon. Alkoholen var som gratis, men hade ett annat pris: när som helst kunde någon flyhänt flicka plocka av oss sedlar och kameror under tiden marken fortsatte att gunga.

Det fanns också andra faror. Då och då gjorde militärpolisen razzior, varpå alla rusade som kvicksilverkulor mot säkra kyffen, förutom någon utvald sävlig drogförsäljare som polisen inte sällan förde till en säker lagerlokal och mörbultade till döds. Som en varning eller bara av ren sadism. Det gick aldrig riktigt att veta.

En gång, när razzian blev särskilt utdragen och våldsam, hamnade jag i en skrubb intill moppar och såpaflaskor med en flicka i min ålder. Hon arbetade som servitris men närde andra drömmar, kom hon att berätta under natten, då och då avbruten av ekot från de plågade vrålen. Egentligen ville hon göra som jag, sa hon och stirrade på mig allvarsamt, bara fara och hamna, och allra helst kliva av på Sandy Island.

Vad finns där? frågade jag. Inget särskilt, förklarade hon. Det var bara en ö hon valt på måfå i kartboken, strax utanför Australiens kust, på andra sidan havet. En plats att längta till. Jag lovade henne att skicka vykort därifrån om jag någon gång fick möjlighet att gå i land. Då kramade hon mig hårt och svettigt, som ett uttryck för fullständig lycka, innan hon gav mig en ömtålig kyss med utkanten av läpparna. Det var mitt första kärleksmöte med en flicka, som därför kristalliserades i minnet till ett original. Något namn fick jag aldrig på flickan, inte heller någon adress.

Andra gången jag hörde talas om Sandy Island var i november 2012 då forskningsskeppet R/V Southern Surveyor färdades rakt igenom ön utan att gå på grund, vilket rapporterades om på tv-nyheterna. Seglatsen utfördes för att bevisa att Sandy Island aldrig funnits: en oupptäcksresa.

James Cook hade 1774 hävdat att han hade fått syn på ön, liksom ett valfångstfartyg ett sekel år senare (då det sannolikt rörde sig om ett vulkanutbrott), men fastän ingen kunnat bekräfta Sandy Islands existens och få heller trodde på ön kom många karttillverkare att rita ut den där pricken i Stilla havet av copyrightskäl, i syfte att upptäcka plagiering. Men nu var det slut med charaden, sa tv-ankaret.

Med fjärrkontrollen knäppte jag bort programmet och skulle just resa mig för att koka upp pastavatten när jag kom att tänka på flickan jag kysste i skrubben. Vad blev det av henne? Om hon var vid liv skulle hon börja närma sig pensionsåldern, precis som jag själv. Nyfikenheten tog överhanden och jag mejlade en insändare till en större chilensk morgontidning. I min korta efterlysning skildrades vårt möte och samtal om Sandy Island. Texten signerades med ”matrosen”. Något svar inkom inte, vilket jag inte heller hade väntat mig, men några månader senare fick jag oväntat ett mejl från en reporter på tidningen.

Lätt hoppfull började jag läsa. I något drömskt scenario tänkte jag mig att flickan skulle ha gett sig till känna och att tidningen ville arrangera en återträff. Folk gillar ju såna historier. Men det var inte alls så.

Reportern hade gjort grundlig research, just i syfte att få till en mäktig återföreningsartikel, och därmed kontrollerat alla omständigheter jag beskrivit, vilka jag nu fick redogjorda för mig. Slutsatsen var dessvärre att hela historien var fabricerad, förklarade hon, eftersom det sommaren 1978 varken fanns svartklubbar i hamnkvarteren, våldsam militärpolis eller anländande skepp från Sverige, dessutom hade reportern fräckheten att påstå att jag inte var den jag utgav mig för. Tydligen fanns mitt namn inte registrerat i några offentliga svenska register. Helt enkelt, skrev hon, så var allt bara var ett påhitt. Jag. Resan. Flickan. Sandy Island. Allt.

Vilket förvisso kunde stämma. 

Den sista strimman

Vid den tiden gick hon ändå nästan aldrig på konserter, men när pandemin drog in över världen kom hon att sakna dem. Ingen gjorde någonting någonstans. Rörelsen hade ersatts av väntan. Allt var tyst utom tanken.

Under en promenad fick hon vittring på något. Kyrkan marknadsförde på ett A4 vid porten lunchkonserter med orgelmusik. Varje dag vid samma tid gick hon dit, inte för att hon var någon kännare av de medeltida stycken som ofta framfördes, utan för att hon krävde att bli underhållen.

Försjunken satt hon på den hårda träbänken, lyssnade och lät kroppens celler dallra i dånet, när ett minne pulserade fram. Det var av besläktad natur, nämligen hur hon som femåring vistats i nästan samma tillstånd.

En kvarts barn-tv om dagen räckte inte för att stilla flickan, varför hon i bristen bevakade testbilden med en uppmärksamhet värdig ett konstverk. Ackompanjerade av de spridda pipen, de ljusa och mörka som efter hand gick att kartlägga till ett mönster, besåg hon den lilla pinnens sysofosvandring av och an inom sin rektangel. Färgerna i testbildscirkelns inre gick nästan att associera till tecknad film, med undantaget att de aldrig rörde sig. Klockslagen skiftade däremot med pålitlighet, där fem blev sex och nio blev noll. Siffrorna var egentligen små grafiska skulpturer, kom hon att förstå, när hon satt riktigt nära, epilepsifarligt nära, för att skönja konturernas pixlar, en sekund i sänder. Emellanåt trängde musik från P2 in och förstörde mantrat, och än värre blev det när ett riktigt tv-program äntrade tablån.

Om detta kom hon alltså att tänka under tiden organisten rasade mot klaviaturet och fyllde kyrkan med våld. Aldrig fick de frid här inne, alltid skulle musiken göra uppror mot samhällsordningen.

Efter några omgångar började hon känna igen de andra lunchkonsertergästerna, som satt utspridda utmed bänkarna som svenskar på bussen: lagom långt ifrån för att inte smitta varandra med sina liv. Först upptäckte hon så klart änkorna, de utstötta gubbarna och de rutinmässigt religiösa, men det fanns också en samling personer som påminde om henne själv: hemmasittande laptopknegare som här i orgellandskapet kunnat hitta en frizon från pandemins lag om all nöjes död. Emellanåt spanade hon ut över deras ansikten för att skönja tecken på antingen frid eller vemod, och i händelse av det senare kanske hälsa lite på en trevlig man vid utgången efteråt. Tänk att kunna berätta för barnbarnen att det var så här mormor och morfar träffades.

Kanske, som allt annat under restriktionernas höst, i bemärkelsen inte.

Den enda som kom att hälsa var organisten själv, som efter några veckor betraktade henne som hängiven supporter. Denne frågade om hon ville följa honom upp någon gång och titta på where the magic happens, men då nekade hon och hostade lätt som för att antyda dödlig sjukdom, innan hon raskt lämnade kyrkan för att ta något hon antog var en paus, men som blev ett avslut.

Några veckor senare fattade regeringen beslut om en ny serie pandemilagar, vilka bland annat drog in möjligheten att gästa begravningar för sörjande utanför den närmaste familjen, samt tätade igen den sista strimman av gemensam underhållning: lunchkonserterna.

Och så drev vintermörkret in över Stockholm, och allt vissnade, även fantasin. På gatan utanför lägenheten betraktade hon människor vanka av och an genom trottoarens ledsna snö, inte olikt pinnen i testbilden. Medan musiken höll sig tyst i väntan på en ny första vår.

Relatera till det här

Det var bara så mycket just då. Ordna med begravningen och julstöket, rätta tentor och svara på mejl, planera nästa termin och vara en inspirerande arbetsledare. Till råga på allt nobelbanketten, som hon bjöds in till i all hast, när prefekten fick förhinder. Hon sa ja för det var smidigast så, eftersom färre stavelser, men det var just den eftermiddagen, när hon skulle pudra rouge och få på sig festblåsan som något släppte i hjärnan.

Det kändes som att en kvist brast, och hördes också som så, innan en dov varm eld böljade över huvudet och slog ut henne. Stroken förlamade vänster sida av kroppen. De första veckorna kunde hon inte tala. Efter ett tag fick hon fatt i språket igen, men det var en mödosam process att återgå till sig själv. När alla andra gjorde det de alltid gjorde satt hon vid pianot i salongen och klinkade utifrån de blott femtio stycken som skrivits för höger hand. Men inte en enda gång funderade hon över vad som hade hänt om blödningen lett åt andra hållet (för åt vänster hand fanns över femhundra stycken). Hon hade i varje fall en hand.

Något år efter allt det här stötte hon ihop med en gammal kursare från Lund. De hade umgåtts ganska mycket en period, eftersom de levde så tätt inpå och hade liknande temperament. Lika men aldrig riktigt vänner. På den tiden fanns alltid en tyst konkurrens insprängd i alla hennes bekantskaper. Alla var på väg åt samma håll men inte alla kunde nå fram.

Kursaren stod vid en port och försökte lirka upp en barnvagn uppför trappen, upptäckte henne och sa: Men kära vännen, det är ju du, kom in så pratar vi.

Lägenheten var inredd i en enkel men ändå eklektisk stil, eftersom den sannolikt fungerat som en fusion av två disparata släkter: allmoge varvat med ikea, vinylsamlingen och glasdelfinerna. Kursarens man kom vankande från köket. Han var ståtlig och hövlig, frågade om hon ville ha lite rooibos, och det ville hon. Det fanns nybakade kokostoppar. Och det tog säkert två-tre minuter innan de fick syn på armen, som hängde där utmed sidan som en fripassagerare.

Så hon förklarade alltsammans. Hur allt först hade gått väldigt raskt uppåt med liv och karriär. Hur allt bröts helt tvärt av hjärnblödningen. Hur bröllopsplanerna raserades, hur hon blev utförsäkrad. Hur hon klinkade fram sig mellan dagarna som en Paul Wittgenstein. Hur hon kommit att se livet i livet, att det inte tjänade något till att bli ångerfull eller förbittrad. Det var så här nu, helt enkelt.

Kursaren och hennes man lyssnade andäktigt på vad som berättades, under tiden ungen sussade i vagnen. Små söta stön spreds då och då ut i rummet. Och så tittade de på henne, och sen på varandra, och så på henne igen, och så sa kursaren, med ansiktet format i ett bryderi:

Du måste förstå, jag kan inte alls relatera till det här.

Hon vände sig mot maken och frågade:

Kan du?

Han svarade medlidsamt:

Nej, tyvärr. Det här är väldigt svårt för oss att relatera till.

Ja, sa kursaren, det är det verkligen.

En tystnad uppstod, inte för att den ville fram utan för att det inte fanns så mycket mer att säga. Inte ens den lilla knodden gjorde något liv ifrån sig.

Armen kändes tyngre än vanligt. Tankarna formade sig så långsamt att hon nästan kunde följa processen, när synapserna bytte information och landade i olika mönster, som sen blev till slutsatser. Hon visste inte vad hon skulle säga nu, eller om hon skulle äta fler kokostoppar, men då behövde hon ju lägga undan tekoppen och den var så till bredden fylld att det nog var bättre att dricka några klunkar först.

Kursaren sa, för att bekämpa den märkliga stämningen:

Men så synd att du aldrig kom iväg på festen.

Ja, verkligen, sa maken.

Vi har faktiskt bevakning på nobelservisen på Bukowskis. Den är så tjusig, men lite väl dyr. Så fulsnyggt med guldkanterna, och tycker du inte också att nittiotalet liksom börjat komma tillbaka? Att avståndet blivit tillräckligt ansenligt för att konturerna ska skönjas. Haha. Ja, vi är gamla nu,

Verkligen tjusig, sa maken.

Försoning på McDonald’s

Daniel är arton eller nitton och sitter på McDonald’s i Slussen och har ett försoningssamtal med flickvännen han knappt träffat och nästan inte vidrört men han har varit glad att han har en flickvän och liksom nöjt sig med det men vet inte riktigt vad hon ska användas till. Inte eftersom han är korkad eller känslostum utan bara oerfaren, mer barn än vad det nu är som kommer efteråt.

Och hon sitter och cirkulerar plaststrået i milkshaken och berättar om olika samtal hon haft med vänner om deras relation och hur märkligt han beter sig jämför med hur killar som är arton eller nitton brukar bete sig, och vännerna som också är arton eller nitton har utifrån sin begränsade erfarenhet gett råd som hon i sin begränsade erfarenhet därför lyssnat på och någon som varit särskilt behjälplig har pratat om platoniska förhållanden och att Daniel inte precis sprudlar av passion och han blir stött och kommer att behöva slå upp vad platoniska förhållanden betyder, och då blir han mer stött, för han har ju drifter som alla andra men har bara inte lärt mig att omsätta dem i praktik.

Så de sitter på McDonald’s i Slussen och allt kan där ta slut långt innan det verkligen börjar, för det gör det senare med en kraft och intensitet som är svår att ana här i pommesfritesstanken från de låga barstolarna, och han använder sin retoriska förmåga till att övertyga henne om allt som inte är respektive allt som är och kan bli, och att han visst är attraherad av henne och att allt kommer att bli bra och att snälla snälla ge mig bara en chans. Eftersom det är rätt sak att göra. Inte för att han gjort det tidigare, men han har en farlig fallenhet att göra det som anses rätt, de för stunden härskande normerna, och visst borde det vara läge att förlänga status quo? Hon drar ifrån och han drar tillbaka. Det väntar hon sig säkert också.

Hon ler mot honom på det där sättet som blottar hela tandköttet som hon först tyckt sett lite vanskapt ut men senare kommer att älska eftersom han associerar det med henne och därefter pussar han henne och kramar henne men mest pratar han med henne med ord som motsvarar pussar och kramar och det räcker för den här gången.

Hon dricker upp milkshaken och säger att hon visste att det var en bra idé att ha ett samtal om saken istället för att bara göra slut med ett hugg, varpå hans kropp genomfars av en kall kåre, för han tror vid det här laget fortfarande att allt ska vara som det är för alltid och att ingen kommer att lämna honom, eftersom han håller så hårt, men han håller tydligen bara hårt utan att hon ens märkt det. Han håller liksom fel, liksom bara från ett håll.

Och så reser de sig och går mot de andra som ansluter om några minuter vid bussterminalens skyltsystem och de är fortfarande formellt ett par och kommer så att förbli i ett par år som är att betrakta som oväntat rosiga, innan allt slutar med ett annat samtal där hon ljuger ihop en otrohet för att komma loss från greppet och han släpper och gråter och tänker att han aldrig mer kommer att kunna bli lycklig.

Erövrarna av Lanzarote

Något av ett madeleinekakemoment uppstår när jag tar den första klunken Perlenbacher pils, köpt på Lidl, och låter den ljusa meningslösa nästan smaklösa drycken porla i mig och jag förs tillbaka till balkongen på Lanzarote, en december för fjorton år sen, då jag skulle bli far och därför månaderna innan behövde hinna fara omkring lite innan allt blev förmodat statiskt.

Då hette den ljusa lagern San Miguel, känd av kännare för att vara helt okej även ljummen. Jag och Jeppe drack litervis av ölen i våra solstolar samtidigt som vi inandades den halvkyliga atlantluften iförda tjocktröjor och jeans och det var inte alls så vår spontana sol- och badcharter var tänkt.

När vi inte bevistade balkongen och drack öl satt vi inomhus och drack öl, med tillägget snooker-VM, som Eurosport dessa dagar vigde all sändningstid. Rutinen hade funnits där för att bli funnen. Vi drev in i den motståndslöst.

För att ytterligare underlätta ölkonsumtionen knaprade vi chilimarinerade majssnacks, som gav mig utslag, ändå så beroendeframkallande, men de gav mig utslag, men så beroendeframkallande. Och så höll det på i fem dagar säkert: med lika delar öl som snacks som snooker, innan Jeppe en förmiddag på balkongen riktade handen mot vulkanen längst borta i horisonten och sa:

I morgon står vi på toppen.

Han kunde lika pekat på månen, så ofattbar var profetian i den ljumma alkoholdimma. Så pass omöjlig att den ändå gick att sukta efter, likt hur Knausgård efter småbarnsårsvåndan ur det inre trycket forcerade fram sex romaner. Och Jeppes röst var bestämd, han var trött på den här jävla såsiga tillvaron, som ju bara pågått i några dagar, men med en livsförnekande monotoni som motsvarade decennier.

Nästa dag inledde vi tidigt vår beslutsamma vandring, spikrakt mot målet, uppför backar, tomtgränser och stelnad lava. På avstånd över magman upptäckte vi hur en vakthund jagade mot oss och vi rusade i panik upp och ned över marslandskapet, som flyende soldater i ett kulregn. Här fanns ingen allemansrätt, insåg vi alltså lite för sent. Någon visslade in jycken och vi var räddade och kunde fortsätta färden uppåt och efter många timmars strövande stod vi på vulkanens topp, intill en sjavig mobilmast och drivor av gamla tidningar och reklamblad. Hjärtat slog stolt i bröstet. Känslan av att ingen förut varit här, vilket ju redan var motbevisat, men åtminstone ingen charterturist. Vi var inte som dem. Vi var erövrare.

Och så strosade vi vägen tillbaka, landade till sist på balkongen med värkande leder efter säkert trettiotusen steg mot sluttning, knäppte upp en sällsynt ljuv San Miguel, knaprade på majssnacksen och kände oss bevärdigade stunden, tänker jag när jag dricker min lidlinköpta Perlenbacher pils i soffan och låter den meningslösa drycken rinna ned i strupen och jag klickar igång ett ännu osett avsnitt av Rome på tv:n, och glider in i vardagen.

Den sista sucken

Inget är så stilla som Thomas Edisons sista andetag. En sista inkapslad suck, för att göra vännen Henry Ford nöjd. Han trodde, som så många, att det sista som lämnar människan är själen, och han ville inte att Thomas skulle försvinna, så han lät fånga honom innan han hann lämna jorden för universum.

Med åren blev de första åtta kapslarna fyrtioåtta. En av dem visas i ett rör på museum där syret fångats i en bubbla mellan kork och parafinvax, likt ett nu mellan förflutenhet och framtid.

En kuriositet förstås, men what if?

What if Henry Ford hade rätt. Själen fångades in, just när den trodde sig frigiven. Som en lite för ivrig rymling, snavande ner i första bästa dike. Thomas Edison vistas i så fall fortfarande i fyrtioåtta förslutna rör, uppstyckad som ett kadaver. Fick aldrig umgås med de andra själarna, för han hann aldrig iväg.

Borde han friges? Och vad händer om fyrtiosju rör öppnas men inte den sista? För kanske är det med själar som med medvetanden, att det bara är som helhet de kan förstås. En nervcell är ingenting. En miljon är allting.

Egentligen är inget så rastlöst och ofullbordat som Thomas Edisons sista andetag. En sista inkapslad suck, som aldrig fick stiga mot universum. Bara visas upp i ett rör mellan kork och parafinvax. Lika stum som en sprattlande fisk på land. Medan väktaren går sin rond, och livet för alla andra går vidare.

Snöängel

Min guide frågade om jag någon gång kört bil i öknen. Nej, aldrig, sa jag. Han bromsade med en behärskad sladd till mot sanddynorna och bad mig kliva ut.

Jag hade inget körkort och kuggat nio uppkörningar men det behövde jag inte säga, tänkte jag. Här ute fanns ingenting, bara mer av samma. Som att färdas på Mars. Vi bytte plats och jag lyckades få igång bilen. Den startade med ett lätt hostande från motorn. Jag kom upp i dragläge och så rev vi iväg genom öknen i lagomfart.

Allt rullade på behagligt, fanns inga medtrafikanter att ta hänsyn till, men efter några minuters guppande uppstod en stoppskylt, och jag stannade. Min guide började fnissa, först tyst sen okontrollerat. Vad detta innebar begrep jag instinktivt. Här hade jag demonstrerat den västerländske mannens underlägsenhet. Den blinda lydnaden. Det kuvade.

Vem skulle få för sig att lyda en skylt i ingenmansland? Befarade jag att en polis lurade bakom nästa dyna? Eller inväntade jag en plötsligt uppdykande karavan lastbilar?

Medan vi stod stilla vid stoppet kurrade motorn tryggt. Min guide lyckades stävja fnisset, kom väl på att jag fortfarande betalade för hans arbetstid.

Jag tittade ut mot vänster och sedan höger och ingen trafik uppstod, men när jag försökte få igång bilen igen fick jag motorstopp. Gång efter annan utförde jag proceduren med dragläget och gasen. Mjukheten från förr var borta, motorn bara hickade och dog. Det fick räcka så. Jag vred tillbaka nyckeln, drog upp handbromsen och steg ur.

I samma stund jag mötte den torra ökenluften landade en snöflinga på mina glasögon. Den rann sävligt över synfältet. Jag blickade uppåt och nu föll snön överallt. Sanden täcktes med ett tunt lager dun från himlen. Min guide stod nu intill mig. Först bara gapade han, sedan kastade han sig över marken och började veva med armar och ben.

Ni kallar det snöänglar, eller hur? frågade han.

Det stämmer bra, sa jag.

Högt över havet

Det föll sig så att hon redan nästa onsdag befann sig i ett privatplan över Indiska oceanen, i riktning mot Kokosöarna, kända för en enda sak: att Leni Riefenstahl snorklat där, och snart även för en till: tvålmiljardärens extravaganta femtioårsfest.

Övriga resenärer hade större vana vid flådiga sammanhang. I aktern satt bryggeriarvingen och den xenofoba direktören. Vid andra vingen det före detta tennisproffset, som numera brukade svinga verbalt i medierna mot etablissemanget. Mellan dem fanns den varelse, som vid sidan av henne, utgjorde den udda fågeln i sällskapet: En bergsgorilla.

Det väldiga djuret var knockat av piller och sov fridfullt, med säkerhetsbältet påkopplat. Gorillan var en gåva till födelsedagsbarnet, som på sina öar närde en Noaks ark-dröm, fanns där redan flamingos och antiloper, och nu snart även en medlem ur en svårt utrotningshotad art. För säkerhets skull fanns en skarpladdad revolver placerad framför sätet, i händelse av att pillren slutade verka och för att förhindra tumult och krasch.

Att hon själv befann sig på väg till festen var mest av en slump. Hon hade jobbat med catering vid ett poolparty och börjat småprata med tvålmiljardären vid bålen. De hade konstaterat att deras mammor bar samma förnamn och i ett anfall av megalomani bjöd han in henne till sin egen fest, som ett wild card. Inbjudningskortet anlände dagen efter med kurir, och onsdag morgon blev hon upphämtad av en privatchaufför och hamnade i miljardärens våld över helgen. Kutym möjligen, men hon visste inget om hur sånt fungerade.

Under flygresan höll hon sig tyst. De andra pratade föraktfullt om piloterna och om tvålmiljardären och om i princip varenda människa de kom att tänka på, och så skrattade de unisont, med gemensam plan att sen efter landningen baktala varandra på samma sätt. Hon kom att titta på bergsgorillan istället.

Han sussade sött. Ögonlocken darrade. En dröm pågick där inne, kanske hade en rivaliserande flock anfallit, och han behövde försvara honor och barn. Eller något annat, mer fridfullt. Han luktade svett av ett okänt slag, som en blandning av hö och mahogny. Satt hon riktigt nära fungerade hans fuktiga håriga kropp lite som ett element. Det fanns en stark livsenergi här, slöt hon sig till.

Någonstans över Julöarna slogs gorillans ögonlock upp och de utbytte blickar. En kort stund av harmoni mellan arterna. Innan han blev vildsint och började försöka rycka sig fri från bältet. Tennisspelaren upptäckte vad som hände. Han gormade stressat åt henne att greppa revolvern. Hon fick fatt den och riktade mynningen mot det så mänskliga djuret.

Skjut den då jävla subba, ropade tennisspelaren med en röst som förde tankarna till gymnastikläraren hon avskytt i skolan, och utan vidare hade hon riktat pistolen mot människan istället. Hon hade alltid varit lite impulsiv, men det här var enkelt, bara att fingra lite på hanen och så slutade mannen att säga åt henne vad hon skulle göra.

Det ena gav det andra. Även bryggeriarvingen och direktören, som ylade så pipigt där bak, gick att få tyst på. Liksom piloten och andrepiloten, som trodde att de kunde få henne att foga sig som vore hon ett våp. Kropparna föll ihop geléaktigt. Det hela sköttes som per automatik. Hon var bara den som avfyrade skotten, men det var ju mekaniken som gjorde själva jobbet.

Ett lugn tog vid innan hon begrep att hon efter infallet befann sig ensam på tiotusen meters höjd ihop med en vild bergsgorilla. Planet gled vidare med autopilot. Molnen drev förbi utanför fönstret. De tittade på varandra, hon och djuret. Hon fnissade osäkert. Bergsgorillan fick ett bekymrat uttryck över ansiktet och slet åt sig revolvern, som han synade ordentligt.

Jag har alltid undrat hur såna här funkar, sa han, förde in sina trubbiga fingrar och lyckades avfyra det sista dödligt skottet, varpå han äntligen kunde återgå till sin vila.

Drömmen som inte längre var en dröm som slog in

Radhuset var hennes om hon ville ha det. Hon hade kommit hem efter en händelsefattig arbetsdag, till sin tvårummare vid motortrafikleden, och så låg kuvertet på hallmattan.

Nog mindes hon kön. Barnen hade varit små, maken hade varit maken. Det planlagda området såg ut att bli tjusigt. Hon hade placerat sig på listan för att få köpa stadsradhuset, och följt arbetet med iver, innan mark- och miljödomstolen rev upp alltsammans, byggbolaget gick i konkurs, återuppstod, bytte ägare, strategi, barnen blev tonåringar som blev vuxna.

Hon kom att skola om sig mitt i livet. Han kom att hitta en äldre. Hon bytte drömmar i flera led, men så kom beskedet från det förflutna: hon stod först i kön.

Vissa beslut behöver fattas innan förnuftet hinner ifatt och detta blev ett sådant. Hon drog på sig ett lån och levde några månader senare över fyra våningsplan, med möblemang för knappt ett. Visst roade det henne ett tag att ha ett rum avsatt för städprodukter och ett annat för sopsorteringen, men det kändes till sist för vräkigt.

Inneboende sökes, gärna introvert, skrev hon i annonsen i lokaltidningen och stämde träff med den förste som hörde av sig.

De möttes på det tomma Espresso house intill det tomma tjugofyratimmarsgymmet. Hon beställde chai latte med strössel, han beställde ingenting. Han såg lite ut som att han klädde sig för att matcha inredningen. Allt i honom gick i ton med bakgrunden, som ett automatiskt kamouflage. Först sa han ingenting, men så ställde hon en fråga och då började han prata i vad det lät som en inövad slinga. 

Han jobbade med att kategorisera mediciner i ett digitalt arkiv för ett e-handelsbolag, men ville egentligen inte jobba alls, sa han. Hon frågade vad han tyckte om för tv-serier och han sa att han föredrog berättelser utan handling. Så fort intrigen gick att skymta kallnade han. Egentligen ville han bara att folk drack läsk och snackade, liksom som i verkligheten. Men utan läsken då, tänkte hon, och frågade: Läser du något? Han svarade att han läste nästan hela tiden, uteslutande förundersökningsprotokoll.

Nyligen hade han plöjt ett om en ridlärare som i American Beaty-anda förälskat sig i dotterns kompis, eller så kallades det bara pedofili nuförtiden, och i protokollet hade han fått lära sig om hur en förpasserande morsa på ett kondis smetat in ridlärarens ansikte med semlor i ett försök att uttrycka någon sorts samhällsplikt, men den händelsen fick en egen brottsrubricering.

Jaha, sa hon. Semlan hade smakat lönnlöv, sa han och sken upp så glödgande att hon kände sig tvungen att låta honom få bo i källarplanet.

Drömmen som inte längre var en dröm slog in. Hon kom att bo där. Han med. Det blev inte mycket av ett samboliv inledningsvis. Han kom hem sent och lämnade tidigt, men efter några månader slutade han att gå till jobbet. Han beskrev det som ett experiment. Det mesta gick att sköta hemifrån, och när det sköttes hemifrån gick det att automatisera och när det automatiserades behövdes han inte.

Det kan ta många månader innan de märker något, sa han skrytsamt. Hon sa ingenting. Då han sa ännu mer. Hans anekdoter kom att äga alla våningsplan.

Som den om den syriske flyktingen som efter en farlig färd nådde Lesbos och fick låna en mobiltelefon för att ringa sin fru, men då insåg att han aldrig lärt sig memorera numret. Eller den om kompisen som körde bil på Enköpingsleden och vevade ned rutan i samma sekund som en överårig jägare missade älgen, varpå kulan färdades över skog, vägren och väg och genom det öppna fönstret och in i vännens tinning. Eller den om födelsedagsfesten i en trång etta i New York, där Marina Abramovic, Björk och Susan Sontag utgjorde tre av fem gäster. De andra hette Klaus och Matthew.

Innan han och anekdoterna försvann för ett safari i Kramfors. Något dubbelmord i ett villaområde han avsåg fördjupa sig i. Han återvände aldrig. Autogirot fortsatte emellertid att arbeta, varför hon ensam kom att vanka runt i rummen, medan barnen inte längre var barn och maken inte längre var maken, och drömmen inte längre var drömmen.

Visslarna

Det är halvtid och ni ligger under med två mål. Lätt berusad och rejält irriterad har du hittat fram till toaletterna under läktaren. Ett ledigt bås och du glider in och känner en ljus lindring sprida sig upp genom torson, medan strålen skvalar mot porslinet. Du börjar vissla. Den melodi som kommer för dig är Den tjuvaktiga skatan av Rossini. Det bara blir så. Av all musik bara den.

En bombastisk marsch sprids från ditt inre, via läpparna, och luften erövras. Alla här inne tvingas höra på ditt infall. Plåtväggarna genererar ett mäktigt dallrande eko. Du får feeling av din dubbla förlösning och trycker från ditt låsta bås till lite extra i refrängen.

Då hör du hur någon visslar i takt, i vad som du tolkar är en understämma. Det är en vass vissling, betydligt bättre skolad än din egen. Ni framför marschen gemensamt och anonymt i en halv minut medan era strålar sakta tappar i intensitet för att till sist upphöra. En magiskt fladdrande känsla uppstår i dig, av slaget: finna en själsfrände.

Du drar upp gylfen, kliver ut mot handfaten för att skölja händerna och torka dem med sträva papperslappar. Länge och väl inväntar du att din medvisslare ska dyka upp intill. Det händer inte. Du hukar för att se om du behöver vänta ännu längre, men inga fötter syns i båsen. Här är du tydligen ensam.

Ett kvartett hårt tatuerade firmamedlemmar vräker sig in genom skjutdörren och intar kortsidans pissoar. De gastar unisont att de avser bränna ned Linköping, visserligen taktfast men med tvivelaktig tonkänsla, och du funderar kring hur man kan irritera sig på något så oförargligt som Linköping, med sina småstadskvarter och sin småborgerlighet. Det måste finnas en mer angelägen plats att göra sig av med.

Medvisslaren syns däremot inte till. Situationens milda surrealism får dig att skratta. Var visslingarna en inbillning, en hallucination orsakad av en lite för hög promillehalt? Ja, men ärligt talat, vem av dess brölande snubbar som sprutat bira på varandra och vevat med flaggor skulle kunna placera det stycket, än mindre finna rätt understämma? På sin höjd skulle de gissa att Rossini lyfte VM-pokalen 1982.

Befriad från flera bägare överbliven vätska trippar du förbi kioskkön och hamburgergrillen, trampar på plastgafflar och pyrande fimpar. Det är höst i luften, ruggigt och fuktigt, men håret har åtminstone fått lite volym och stannar i sitt läge efter att du drar fingrarna genom det.

När du bestiger läktaren visslar du på Rossini igen, och kommer att tänka på inledningsscenen i Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Då var det samma vissling och samma melodi, fast ackompanjerat av pastavatten och ett oväntat telefonsamtal. Ett mäktigt berättarackord, hade du tänkt vid läsningen, och kanske delar du den associationen med din medvisslare under bortaläktaren i Uppsala?

Om denne verkligen finns. Du panorerar med blicken över ansiktena denna kyliga oktoberkväll: de malliga pojkarna och de juvenila gubbarna, de överdrivet besvikna och de överdrivet lyckliga, de plufsigt rödmosiga och de läskigt knotiga. Någon av dessa varelser vet något mer, tänker du, innan domaren blåser igång andra halvlek och du placerar din uppmärksamhet över matchen, varefter spelet driver in i dig som morfin.

Hermelins insikt

På St Lars mentalsjukhus i Lund satt under åren 1909-1944 en baron Eric Hermelin och översatte persisk poesi. Han hade levt ett kringflackande liv, i allas och ingens tjänst, allra minst sin egen. Armé efter armé gav honom frisedel, efter att han supit, stulit och bevisat sig oduglig. Den yngre Eric hade behövt alkoholen som lindring, ty han var farligt skör. En gång blev han på djupet sårad av sin far när denne skämtsamt kommenterade Erics frisyr, vilket fick sonen att fly landet. Och på den vägen var det.

Han drev fram mellan kontinenternas häkten och barer som en ormbunksspor för vinden, i jakt efter något eller på flykt från något annat. För en yttre betraktare hela tiden mer av samma. För en inre i väntan på signalen.

Första halvan av livet var han ett ego, ett jag. Andra halvan var han ett vi, ett allt. Från mentalsjukhuset ägnade han sig åt detta allt, som han under flykten lyckats införliva sig genom sufisterna och det persiska språket.

I ett decennier långt mantra översatte han tiotusen dikter. Genom ett själens reningsbad överförde han rad efter rad till sitt modersmål. Bara för sig själv, och därför för alla. Baronen hittade hem genom att hitta bort. En logik logisk för de invigda, som ett olösligt krypto för alla andra.

Jag som fortfarande är ett jag kliver in i handlingen strax 103 år efter arbetets början. Det är då jag finner Eric Hermelins ”Persiska antologin” på en utförsäljning. Allt för halva priset, signalerar skylten i fönstret. En ingivelse att behöva äga uppstår. Antikvariatföreståndaren berömmer mig för köpet och försöker med blicken att skapa sig en bild av mitt händelseförlopp. Utan framgång, tolkar jag det som.

Hemma börjar jag bläddra mellan meningar om ”förödmjukelsen som möjlighet” och ”tomhet som gåva” och minns i samma stund mitt första möte med baronen, några år tidigare, i vad jag tolkat som ett annat liv. Nej, hur skulle antikvariatföreståndaren kunnat ana det här?

Hon och jag gör båda något för första gången. På stadsbiblioteket skannar vi av hyllorna efter persisk poesi på svenska, så att hon kan visa mig något som är hennes. Hon snurrar leende i rotundans sommarsken, medan jag tar bilder för att behålla stunden.

Efter hemkomsten väntar henne översvämningar, pandemi och revolter. År av plikt, utforskande, förnedring och lycka. Om detta vet vi inget: här är vår parentes, i vilken allt ännu kan hända. Hon skriver dikter till mig på sitt språk. Jag skriver dikter till henne på mitt. I vårt kanske ryms en evighet.

Bara för en vecka, vet vi nu, men mäts ens liv i tid?

Under åren som följer ska vi hålla kontakten. Ibland hörs vi dagligen, ibland med kvartalslånga uppehåll. Hur mår du? frågar jag när videoklipp från Teheran når medierna, med kvinnan på biltak som virat slöjan som en slunga i handen. Internet är nedstängt, svarar hon. Men jag mår bra. Och jag tänker på Eric Hermelin.

Allt bara fortsätter, till och med minnet, som korrigerar sig efter vad som sen händer. Det som händer behöver hända för att det som sen händer ska kunna hända, kanske vi får tänka, om vi kan förlita oss på sufisterna. Eric behövde sitt flackande för att kunna stanna upp. Jag behöver frånvaron för att kunna registrera vad som var närvaro.

En söndagsmorgon tänker jag på allt detta, från sängkanten med ”Persiska antologins” flitigt understrukna sidor uppslagna intill, och minnena från veckan med poeten plötsligt nära som en gårdag, varpå slutledningsförmågan i bakgrunden tyst börjar tråla genom mina egna år av kringflackande.

Ett budskap vevas upp och når medvetandet: Istället för att jaga något i syfte att glömma, är sökandet finnandet. Ärren och blemmorna bör inte döljas, utan ska visas upp som broscher över bröstet. Andra har förstås sagt så här förr, men aldrig så att jag lyssnat. För jag lyssnar.

Andningen blir djup som en insikt. In: Allt som är finns redan. Ut: Och det som fanns, det är fortfarande.

Drangularium

Drangularium betyder ungefär krimskrams-ium, berättade hon för mig under utställningen som pågick i det gamla spionkvarteret, där de hemliga poliserna brukade spela schack och fruarna läste tidningen och skvallrade, men som nu efter Titos beslut gett plats åt en samling experimentella konstutövare och för kulturellt imbecilla besökare som jag själv.

Det var märkligt att jag träffade henne just här, och samtidigt inte. För det var här vi möttes förra gången. Då hade hon småpratat med en väninna parallellt med att hon försökte truga in lite puré mellan bebisens slutna läppar. Hon hade ursäktat sitt torra ansikte, sa att det inte var åldrat av tid utan av tarmvred.

Vi var vid den tiden visserligen kollegor men det var en stor myndighet. Jag våndades av att inte kunna fiska fram vare sig hennes namn eller vad hon arbetade med, eller om hon ens arbetade. Ändå hade vi pratat obehindrat i över en timme.

När jag steg in i spionkvarteret två år senare fann jag mig alltså springa in i henne på nytt, vid skylten med texten Drangularium, bakom några genomskinliga gardiner konstruerade av hennes vän performancekonstnären, som hon beskrev som ytterst talangfull men utan personlig timing, vilket var synonymt med att han inte tog för sig, vilket i sin tur innebar att han aldrig skulle slå igenom, och det originella i hans originalitet skulle vara lika betydelsefullt som en av morgonen utglesad dröm.

Du jobbar fortfarande kvar på sekretariatet? frågade hon.

Ja, sa jag.

Har ni fått något uppdrag än? frågade hon.

Nej, sa jag. 

Egentligen ansåg jag namn onödiga i de flesta situationer när man upplever samordnade energier. Det är bara när detta inte uppstår som namnet kan behövas i syfte att ge intryck av något sammanflätat, en syntetisk intimisering.

Detta hade jag inte riktigt formulerat för mig själv, varför jag försökte jag placera henne i olika fack under tiden vi pratade (Juridik? Kontraspionage? Omvärldsbevakning?) men hon var samma person vart jag än sorterade henne.

Jaha, sa jag, jag visste inte att du höll på med konst och sånt. Har du ägnat dig åt det en länge tid?

Nej, det visste du inte, sa hon. Och ja, det har jag.

Jag rörde runt med blicken för att hitta något att titta och reagera på, men allt här i stora hallen var grått kalt som november.

Okej då, du får följa med in, sa hon och förde mig in i drangulariet. Ett eget litet rum. Mitt i ett skrivbord och två stolar, så det var bara att slå sig ned.

Hon bad mig att sprätta ut höger hand mot bordsskivan. Okej, sa jag och gjorde som hon instruerade. Nästa sekund högg hon med en dolk fyra gånger snabbt mellan mina fingrar. Märken uppstod i bordet men inte i mig.

Nästa hand, sa hon och jag lydde, för vid det här laget litade jag på henne.

Hon bytte strategi. Den här gången prickade hon istället samtliga fingrar på min vänstra hand, men så snabbt att hon hann träffa alla innan värken steg mot hjärnan. Bordet blev djupt rött och fuktigt, handen närmast obrukbar, men jag sa inget. Smärtan från mina trasiga fingrar spreds över kroppen men jag kunde inte omsätta känslan i skrin. Likt en häftig passion som inte leder till klimax.

Nu har du förstört allt, sa hon och förde fram en bandspelare som fanns dold under bordet. Hon spolade tillbaka bandet och så lyssnade vi tillsammans. Fyra snabba hugg och tystnad. Sen igen fyra snabba hugg och tystnad. Inte mycket till ett verk.

Förlåt, sa jag.

Jaja, det är sånt som händer. Vi får börja om med någon annan.

Det kanske är bäst.

Men först, sa hon och trummade viktigt med fingertopparna.

Från byrålådan fiskade hon fram en flaska albansk whisky (mörk som svårtuggat vetebröd). En nick fick mig att förstå att jag var tänkt att halsa innehållet. När jag var klar klickade hon igång sin bandspelare, som började spela in. Sen sköt hon dolken till min sida av bordet, sprättade upp sin högra hand, blundade och mumlade några ord som jag tolkade som:

Och fortfarande vet du inte vad jag heter.

Jag ser döda människor

På senare tid har jag börjat se döda människor i livet. Grannens pigga mamma shoppade på Götgatsbacken. Min morfars rossliga röst uppstod i en gubbe på tunnelbanan. Och häromdagen utanför Konsum vandrade Ingemar förbi i ögonvrån.

För en nästan försvinnande kort stund var han faktiskt tillbaka: kroppstypen tolkades av sinnenas förtrupper, genom synen upp mot hjärnformationen Ingemar, vars mönsterigenkänning gav utslag och sände vidare informationen om att min vän fanns nära intill. Under loppet av en tusendels sekund hann nästa system fatta beslutet om att släppa ut endorfiner i blodomloppet, eftersom han alltid gjort mig på gott humör, och att jag måste vände mig mot honom för att hälsa, krama om honom och snacka Blåvitt en stund. På trottoaren i det sneda solskenet avnjuta hans skräniga varma raljerande om oväsentliga men avgörande detaljer, med en speciell tonträff unik för honom.

Då gör jag som signalerna instruerar, rör blicken närmare min döde vän, som ingenstans inom mig ännu är död. Allt som händer under tusendelarna saknar minne av det som hände för snart två år sen, hur han fick cancerdiagnosen, löpande försvagades och sedan inte fanns och bara fortsatte att inte finnas, dag efter dag. Dessa snabba system har inte fått instruktioner om att skifta läge, några direktiv om adressändring nådde aldrig instinktsministeriet. Här i mig under tusendelarna finns han.

Innan nästa signal skickas från ett annat nervcellskluster, med mer upparbetad tidsuppfattning. Här levereras en analys av de föregående nätverkens bedömningar. Under tiden jag vänder blicken mot Ingemar hinner svaret anlända till medvetandet, att det jag upplever är orimligt eftersom han inte längre finns som fysisk varelse, och i samma stund betraktar jag mannen som nyss befann sig i ögonvrån. Han är inte ens är lik originalet, är bara en kille med rödlätt skäggstubb och rosiga kinder.

En genant ljuv rodnad sänds ut i kroppen, en cocktail av besvikelse, sorg, men även njutning: att ha fått känna honom igen. Därefter en insikt att han i någon mån inte är helt och hållet borta. Det gäller bara att söka sig fram till områdena där han fortfarande finns. Dit dödsbeskedet inte nått. Och jag får order om att le, så jag ler.

Nackas Toscana

Nackas Toscana, kallade han sin hemort i brevväxlingen, en liten kalkvit bergsby på en höjd intill Stockholms inlopp. Från håll med generös tolkning såg det verkligen idylliskt ut, trots norrläge och åttiotalsarkitektur. Husen grupperade i guppiga ljusa högar.

Han hade sålt in sig som en uthållig och lågintensiv person, och hon hade från sin lägenhet nära en stökig trafikled i Bogotá målat upp en bild av den strävsamme svensken som ägnade all vaken tid åt att söka upp och restaurera gamla backgammonspel. Dessa hade i sina tidigare liv utfört sitt värv på franska kaféer, och var därmed märkta av vin och dåliga förlorare. Pö om pö hade han filat, putsat, bytt gångjärn, marker och trädetaljer, för att slutligen lägga ut sina verk till försäljning på nätet.

Och det var så de hade råkat in i varandra. Hennes gamla spel hade gått sönder i flytten från exet och vid en sökning dök svenskens restaureringar upp högt i listan. Hon fastnade för hans långa introduktionstext om ett liv med backgammon, köpte ett av hans spel för många hundra dollar och höll kontakten.

Från håll var han allt som saknats: fokus, passion, långsiktighet. Hon fantiserade om hur han sandpapprade träet med den finaste högkornspoleringen, och han skickade villigt exempel på vilka produkter han föredrog. Det var noga med lack och olja, beslag och märkknivar. Varje lövsåg var sitt eget universum, lärde hon sig att förstå, medan grannarna spelade housemusik, rökte på och härjade så våldsamt att jycken fick nog.

Ett inte obetydligt mått av magiskt tänkande behövdes för att hon skulle köpa en biljett för att ta sig till Nackas Toscana, i hopp om att aldrig återvända, eller då åtminstone som någon annan, någons fru. Hon kunde kanske hjälpa till med bokföring och paketering, marknadsföring i sociala medier och bara genom att vara allmänt stöttande och varm.

Han tog inte emot henne på flygplatsen, men det var ändå förståeligt, eftersom han hade så mycket att göra efter pandemin, när människor i karantän återupptäckt brädspelen som socialt kitt. När hon anlände med taxin till den sotiga verkstaden intill föreningslokalen behövde hon lägga på en analys om kaoset som kreativ tändvätska. Och när han kramade henne som en kollega, slappt och kallt, tolkade hon det som ett kulturellt uttryck. Kort sagt: hon avrundade honom uppåt.

Lika mycket tålamod som han hade med sina backgammonspel kom hon att ha med honom, och med Jarlaberg. För visst gick det att hitta något toscanskt även i marknivå, hiss- och fläktrummen som i postmodern anda blivit förvandlade till torn, rosenrabatterna intill lekplatsen, mödrarna som ropade in barnen, söndagsfina pensionärer som spelade boule, originalmålningar i trapphusen, de bedagade männen som hinkade öl på pizzerian, och då trädde in i en mjukare värld, där de kunde omfamna varandra närmast sydländskt.

Hon såg det hon vill se, men hon såg det verkligen, för det fanns också där, eftersom allt alltid fanns där. Han såg aldrig henne, men det var ett mindre bekymmer, för egentligen hade inget handlat om honom, vilket han skulle förstå många år senare när han bekymrat försökte restaurera relationen och förstå vart han trampat snett och insett att han överhuvudtaget aldrig trampat alls och nu var det för sent. Så som det kan bli, när det åtminstone blir.

Lite mer lactonic

Efter att ha läst en tidningsartikel om hur neandertalarnas arvsmassa utvunnits genom att bearbeta ett fossilerat finger, började jag på nytt ägna mig åt tanken att resa i tiden.

I viss mån ägnade jag mig redan åt denna syssla, en tänk om-loop hade spelats i många varv för mitt inre. Några gånger hade jag spelat med och byggt framtider utefter skiftande beslut: hur jag sa nej och inte ja, ja och inte nej, stannade och inte gick.

Alltsammans var bara fåfängt dagdrömmeri, det begrep jag ju, men åtminstone avancerat sådant. Inte bara nöjde jag mig med att spela upp själva vägvalen, utan målade hela framtidsscenarier utifrån dem, år och decennier av val som förgrenade sig utifrån den nya noden.

Det var emellertid fantasier och inte tidsresor. Ändå kunde jag inte kasta av mig tanken om att få börja om. När jag strosade förbi parfymerian i Gamla stan och såg deras turisttillvända skylt om att kapsla in minnen tog jag dem på orden, klev in i butiken och berättade om mitt resmål:

Jag vill till dagen innan, då jag dammsög jord och lecakulor på balkongen. En mild surrealism över ögonblicket. Vinden smekte ansiktet. Luften var klar och kall. Känslan av att allt fanns kvar.

Hon hade något förfinat över sig, min scent creator, som om hon genom alla sinnen avancerat till ha hittat ytterligare ett, onåbart för oss andra. Hon tog min förfrågan på allvar, ty det här var just så industrin alltid arbetade, utefter en känsla som behövde ringas in. Om det så var vårsol, Ariana Grande eller synd.

Du behöver ge mig lite mer, sa hon, med en oväntat ljus och len röst, som förde tankarna till mango. Jag vet inte varför jag associerade så, kom väl in på ett humör av själva situationen.

Jag berättade:

Olivträdet hade just fått nya knoppar, efter en vinter inomhus. Pelargonen var överblommad. Klockmalvan hade snart irrat sig upp mot balkongen ovanför. Solen låg snett mellan gårdshusen och skapade en springa ljus över mig, så jag behövde kisa. Min gom var präglad av etiopiskt kaffe med eftersmak av jordgubbscornetto. Mina tankar var nattligt marinerade av en dröm där jag var hyperpolyglott och alla språk blev därmed begripliga, men bara under natten.

Hon förde inga anteckningar, vilket stressade mig, just som när en servitör memorerar en alldeles för lång beställning. För att bevisa något, men för vem?

Jag pratade vidare:

Det här var alltså dagen innan jag sa nej. Men det kanske inte hör till saken.

Verkligen inte, sa hon, för det visste du inte då. Om du vill orsaka en korrekt tidsförskjutning behöver du vara totalt sanningsenlig mot den faktiska händelsen. Hur pass fylld var dammsugarpåsen, förresten? Jag utgår från att det var en Electrolux?

Egentligen hade jag strosat in i butiken lite som på skämt, men nu låg ett allvar över situationen och jag började känna ett hopp växa i bröstet. Jag gav henne ytterligare instruktioner.

Till sist var hon nöjd nog att skrida till verket, så hon förde mig några meter bakom disken till labbet. Framför mina ögon inleddes en process med skålar och rör där hon slängde ut sig olika namn på doftämnen som rafsades fram ur kylskåp: Cis-3-Hexenol, Myrcene, Lavender Eo, och så lite Sabine eftersom balkongmattan var i plast.

Nya frågor under tiden trolldrycken sattes samman: Från vilket väderstreck kom vinden? Hade jag vattnat växterna nyligen? Fanns fimpar i närheten?

Glasstaven snurrade i röret. Hon sniffade lite och mumlade för sig själv:

Alla noter måste landa exakt. Men lite mer lactonic, va, eller hur. Ja, eller hur.

En liten konstpaus innan hon återhållsamt triumferande sa:

Och så har vi vårt ackord.

Vätskorna i röret tumlade ihop till en enhet. Hon lät alltsammans rinna ner i en glaskub, skruvade på locket, förde på en etikett på vilken hon textade 4 juni-15, varefter hon sprayade doften över sin hals med ett exakt tryck, förde håret åt sidan, slöt ögonen och viskade till mig:

Bon voyage.

Loop

Ett slags svirrande ton genljuder dig. För där är han igen, vid kaffemaskinen, efter föräldraledigheterna och letar med fingret efter cappuccino, finner, klickar och låter malverket jobba, innan han ser dig. Likt en bortkommen turist som spejar ut i folkmassan och ändå självklart kan välja ett ansikte. Han påstår felaktigt, med handen ålande genom luften:

Vi har nog inte träffats.

Han väljer alltid dig. Därför har ni mötts många gånger redan. Första gången långt innan han blev förälder, då han efter föredragit letade sig fram med samma yrvakna blick och berömde dig för din pedagogiska talang. Andra gången i lunchkön då han såg rakt in i din själ och ville diskutera bläckfiskars intelligenta armar varefter ni båda beställde linsgrytan.

Varje gång möten av karaktären öde söker väg: eftersom ni i varje stund blivit ni. Era kroppar talar ett gemensamt underjordiskt språk, som du varit kalibrerad att minnas och han tydligen inte haft vett att lära sig komma ihåg.

Mellan mötena har du sett honom i trappuppgångar, hissar, en gång som en skugga i ett förbiilande tunnelbanetåg, i ett kommentarsfält, i armarna på skådespelaren utanför Debaser, som i alla personporträtt beskrivit deras kärleksmöte (sepsis, kravaller, Avenida 9 de Julio), så nog har ni träffats, men du säger bara:

Jag är rätt säker på att vi hälsat förut.

Han beklagar sig innerligt:

Det här händer hela tiden. Jag är som en guldfisk med ansikten. Men vad intressant. Vad är det du jobbar med?

Du återberättar alltsammans med samma ömhet som vore han din demenspatient. Han väcks framför dina ögon, som om ni repeterat loopen i tidigare liv, likt älskande programmerade att förr eller senare råka in i varandra. Det är en lindrande tanke att föreställa sig att han i något scenario inte tvingas småspringa mot konferensrummet med sin cappuccino, och där du inte står kvar med den svirrande tonen och en påse grönt te i en mugg.

Monotonins mönster

Där vid Markuskyrkans kyrkklockor pratar vi om tråkigheter. Inga särskilda i synnerhet, utan i allmänhet. Apropå anekdoten om han som tolkade adresser på postcentralen. Eller min sommar när jag förtrollades av receptens prosa på telegrambyrån, och då säger Anders:

Här har du något att skriva om.

Han är ingen hangaround som jag, utan tillhör det fasta ringarlaget. Det är en meditativ syssla att snurra på Johannesklockan, menar han. Att låta dånet darra ut genom kroppen är som en övning i mindfulness, men det är inte det jag ska skriva om. Utan detta:

Att han under många år arbetade som väktare på SE-banken vid Sergels torg. Ett sånt där yrke som behövs fastän det nästan aldrig behövs. Han var den väktaren som vaktade och avvaktade, men fortsatte att vara människan, även om helgerna då ingen annan fanns där, varför han försökte sysselsätta sig.

Anders säger:

Jag började skriva med vänster hand. Det kittlade så skönt i hjärnan. Sen började jag läsa danska tidningar. Under en period visslade jag The Doors-låtar baklänges, efter noter. Det här vidgade mitt livsutrymme avsevärt.

Helgerna ersatte varandra men kom att påverka även övriga dagar som berikades med allt mer detaljerade dagdrömmar, av impuls knackade han på hos bekanta, testade Bingolotto en första och sista gång, innan helgen kom med sitt growth mindset.

Anders säger:

Jag kunde ju inte ägna mig åt för avancerade saker, eftersom jag fortfarande befann mig på arbetet. Längre än till lagomsysslor så som att hitta alternativa lösningar på korsord, sträckte sig inte mina moral. Samtidigt kittlade det så skönt. Det var lite av ett dilemma.

Men så gick larmet.

Det kanske var oktober eller april, men det hände att signalen skrek i lokalen, och hans lilla lampa vid tv-montrarna snurrade rött som ett skämt. Det här var själva syftet med tråkigheten, att tråka ut den för att kunna arbeta vid den enda gång det behövdes.

I korridoren fann han sig stå öga mot öga med inkräktaren. Anders, med batongen i vänster hand, hörde sig själv väsa:

Vi skal spare på energien: Men hvordan gør vi det?

Innan han växlade röst och sa:

License and registration, please.

Inte heller det rätt, så klart. Han ruskade på huvudet som för att haka i rätt personlighet.

Inkräktaren var en kvinna på en och en halv meter ungefär, med ett svart block i handen. Inte precis urtypen för en bankrånare, hur nu en sådan såg ut, men man hade ju fått tid att föreställa sig. Kvinnan sa, med skämtsam ton:

Jag har kommit för att hämta dig.

När Anders kommer så här långt in i berättelsen är det bara sekunder kvar innan han ska svänga om Johannesklockan och jag Lukasklockan och de andra Markusklockan och Matteusklockan. Vi väntar på signalen inifrån, är redan försedda med hörselkåpor, som vi glipar lite på för att höra varandra.

Anders säger:

Känslan i den stunden var det närmaste himlen jag kommit.

Innan han ger mig förklaringen vinkar vaktmästaren häftigt nerifrån dammen utanför entrén, och då är samtalet slut. Alltmedan vi svänger runt de väldiga klockorna tränger dån efter dån efter dån ut Björkhagens sorl, och mitt.

Konspirationen

Det började med en serie omständigheter, som föll över henne stötvis efter semesterns slut. Liksom som om ödet legat i bakhåll och bidat sin tid för att med full effekt få henne ur balans.

En fuktig morgon i sena augusti bläddrade hon i morgontidningen och stötte på namnet bland dödsannonserna. Hans rena lilla pojkansikte blixtrade fram i minnet.

De hade mötts på en vernissage vid någon slags ecuadoriansk garntomte, och han hade skämtat om sina artsy lovikavantar, för att i nästa mening fråga kort om vad hon ägnade sig åt, och kunde då sömlöst styra över på lektörsyrket och att han alltid var på jakt efter nya författarskap.

Först hade hon tolkat beteendet som en flört, men några veckor senare återkom han med professionell respons. Han hade omsorgsfullt läst igenom romanen, som lätt Gentlemeninspirerat behandlade ett statligt sanktionerat nätverk av människohandel med bas i svenskkolonin Sankt Barthélemy, och sagt sig villig att föra den vidare till förläggaren. Folk hade ju en ökad fäbless för konspirationer, så det kanske fanns en marknad.

Hon tänkte inte så mycket mer på saken, hade mest skrivit sin thriller för att ha något att sysselsätta sig med under de tomma kvällarna efter skilsmässan, innan lektören hörde av sig på nytt och meddelade att förläggaren visserligen hade roats av skrönorna men att själva boken inte bedömdes som kommersiellt intressant.

Några dagar efter dödsannonsen uppstod nästa omständighet. Hon befann sig på balkongen där luften var fuktig och kvav. I morgontidningen fastnade blicken på en notis som rörde förläggaren, som även han hade gått bort. Då förläggaren var en känd profil även inom andra sfärer lyftes dennes filantropi fram, och hur han stöttat ett initiativ för flyktingfadderskap, innan dödsorsaken klargjordes till ett olycksfall i hemmet i Gustavia.

Med narcissistens slutledningsförmåga insåg hon snabbt att de enda två människor som läst hennes roman nu avlidit, dessutom inom loppet av bara några dagar. En omständighet som i sig var anmärkningsvärd, men mer som kuriosa. På sätt och vis hade därmed berättelsen blivit lite mindre levande, som om den återgått till byrålådan.

Men det fanns något annat som stack ut bortom försöken att göra henne central i tragiken. Förläggaren hade alltså valt att flytta till just den västindiska ort dit hon förlagt sin historia.

Via S:t Barthélemysällskapets hemsida kunde hon hitta att förlagsmannen sedan ett par år tillbaka – strax efter att han läst hennes bok – hyrt en av de få svenska byggnader som bevarats sedan kolonialismens dagar. Dinzeys hus beboddes först av köpmän med slavar bosatta i skjul på gården, men var numera i ägo av den svenske konsuln, som i sin tur levde någon annanstans.

Om detta visste hon redan en hel del, eftersom hon i fantasin vistats länge och väl i Gustavia under tiden hon skrev. Ett kontrakt undertecknades vid klockstapeln, en utpressning vid Wall house, häleri bedrevs i tullhuset Mairie och så den moderna slaveriverksamheten i just Dinzeys hus (namngivet efter Julia Dinzey, den sista svenska medborgaren på ön, avliden 1959).

Hon slog ihop tidningen och försökte tråla hjärnan efter uns av rimlighet. Nog var det väl ändå anmärkningsvärt att förläggaren efter att ha läst romanen valt att emigrera och bosätta sig just i det hus hon med sån omsorg skildrat?

Hon kunde obehindrat vandra genom byggnaden i tanken. Såg allt framför sig i detalj: antikaffären i bottenvåningen och cisternen på gården. Ett långt parti behandlade Mrs. Barnes öden, kvinnan som varit Julia Dinzeys hushållerska, och sedan fått ärva hushållet och som med åren fick tjatiga propåer om att omvandla ägorna till alltifrån museum till yachtklubb.

Ointressant för förlaget var med andra ord högintressant för förläggaren, som nu gått bort i en oklar olycka.

Knappast en slump, slog hon fast och med ens blossade historien upp inom henne som en verklighet. De dramaturgiska linjerna krävde henne på ansvar. Som världens skapare föll det på hennes lott att vid behov placera planeterna i rad.

Framtidsscenarierna turades om att ställa sig i framkant för hennes uppmärksamhet: Hon behövde förnya sitt pass. Hon skulle söka upp lektörens familj. Hon behövde varna förlaget. Hon skulle gå till pressen.

Sedan slog en annan tanke henne, av slutgiltig karaktär.

Naturligtvis fanns bara en fortsättning.

Hon fylldes med ny energi, lämnade balkongen och gick mot medicinskåpet där hon började rota bland pillerburkar och plåster. Bakom hudkrämspumpen fann hon vad hon sökte: ett smalt litet glasrör med cyanid. Allt klarnade. Det var alltså därför hon hade skaffat giftet. För ett högre syfte.

Borges och de trettiosju

Borges och jag skulle ses på ranchen strax efter lunch, men när jag anlände fann jag honom sovande på kökssoffan. Det torra ansiktet tycktes som balsamerat, nästan som om flämtningarna och drömrycken härrörde från en annan källa.

Jag lät honom vila ut, satte mig i arbetsrummet och väntade, förde upp mitt block med frågorna, men jag hade ju förberett mig i många månader redan, så jag kunde repetera dem som ett glosförhör, utan att längre finna mening i meningarna. 

Istället utforskade jag rummet, i jakt efter detaljer att berika artikeln med. På en hylla fann jag en mossgrön urna med graveringen 1st prize Curling 1947, och intill hans English dictionary fanns en Rubiks kub jag snabbt kunde se var olöslig, eftersom det fanns tre gula rutor för mycket (det var den sista färg han hade kunnat se, visste jag, innan blicken immade igen fullständigt).

Slutligen: på skrivbordet ett brev, som var uppsprättat och redan läst insåg jag. Det krävdes ingen Sherlock för att upptäcka förstoringsglasets placering. Jag hörde honom snusa där ute från köket, och vågade mig på att försiktigt föra ut papperet ur kuvertet.

Bäste författare, skrev personen, jag är alltså en av de 37 som köpte din första roman, den som du vill be om ursäkt för, men du behöver inte be om ursäkt alls, eftersom jag inte läst längre än till första sidan. Allt som gått förlorat är några pesos, men jag har fler än jag kan göra av med. Jag köper och köper, men blir ändå äldre och äldre. Jag vill meddela att jag uppskattar ditt brev och ditt intiativ, och jag kommer gärna på träffen. Det ska bli intressant att möta de andra. Vi har fattat tycke för en okänd debutant. Vi är människor som ödslar pengar på förhoppningar. Låt oss utforska oss. Vänligen, din Anabella.

Nu hörde jag Borges vakna till så smått där borta, så jag smusslade snabbt in brevet i sitt kuvert och vände tillbaka till länstolen där jag återgick till att låtsasläsa frågebatteriet, i väntan på att författaren skulle komma på fötter och hasa sig åt mitt håll.

Han mindes väl intervjun? En ilning gick genom fingrarna, som ryckte till med ett osäkert darr som om de sökte sin gitarr. Mötet hade planerats med sån framförhållning och haft en sån magnitud i åtminstone min kalender att den skulle ha kunnat glömmas bort just därför. 

Han visade sig i dörröppningen, men upptäckte mig inte. Jag kände mig som en inbrottstjuv, när han långsamt steg fram mot sitt skrivbord och satte sig ner, och därför gav jag mig inte till känna, lät situationen bli situationen, med större allvar för varje sekund jag undvek det enda anständiga.

Han förde ut en byrålåda, fann ett tunt ark papper och en kulspetspenna, och så började han skriva något. Han höll på länge och väl, och mina fingrar slutade inte darra, men andningen var närmast till perfektion ljudlös. Situationen var så bisarr och fantastisk att jag inte ens kunde använda den som inledningsscen till artikeln, eftersom den var alltför bisarr och fantastisk, och därmed omöjlig att som läsare hämta sig från, hann jag tänka, innan Borges harklade sig, signerade sitt svar och slog i klockan bakom ryggen.

Sekreteraren!

Trippande steg hördes över golvbrädorna. De kom närmare och snart skulle hon avförtrolla alltihop: mig, situationen, anständigheten. Författaren satt med armarna i kors och tittade åt mitt hål utan att för den sakens skull se mig, förde tankarna till en bödel, blind i dubbel bemärkelse.

Sekreteraren var en bastant kvinna av medellängd, iförd en bylsig särk och stora ringar till örhängen. En odör av stekt skinka fläktade mot mig när hon skred in i arbetsrummet och nöp fatt i brevet. Allt tycktes väl inövat. Inga ord utväxlades. Hon lämnade oss igen utan att ens notera min existens.

Några sekunder senare uppstod en vit duva på fönsterblecket. Även den var iförd särk. Blinkade den mot mig? Har duvor ens ögonlock? Författaren gjorde plötsligt en knyckig gest med handen, och så fladdrade fågeln iväg mot himlen, med klorna djupt inborrade i ett kuvert.

Brassestolarna på Mosebacke

Strax efter att jag räckts ett gratis sexpack alkoholfri Lapin Kulta, besteg jag kullerstenen mot Mosebacke och sprang vid uteserveringens brassestolar in i mannen, som jag tidigare bara kände från den där tv-serien, men som jag yr av hettan hälsade på. Men det var inte ens den kände, förstod jag sekunden senare, bara en snarlik främling.

Slå dig ned, sa han och klappade tyget på stolen intill (märkt med texten: It’s always summer somewhere) (ett sätt att anspela på kvantfysik?) Han sa:

Jag behöver ditt stöd, eller någons. 

Samtidigt som jag sänkte burkarna i gräset fick jag ur mig:

Du är faktiskt något snyggare än honom.

Stämmer, hans läppar är vanskapta, mumlade han. Men det är bra att du stöttar mig. Hon kommer närsomhelst. Du kan hjälpa mig att framstå som populär och belevad.

Genom att prata med dig?

Det finns så många dårar där ute, sa han och gav en redogörelse över dråpliga dejter. En skånsk jurist behövde sällskap till Willys, en norsk psykiater avslöjade sig besjälad av Jesus, en formgivare från Berlin ville mest ha sightseeing av en local. Den här var avgjort annorlunda, visste han, eftersom:

Hon har lovat att hela vårt möte ska ske på teckenspråk, fastän hon bara gått en sommarkurs. Kan du tänka dig något så ädelt? Det ska bli gulligt att se henne snubbla på orden när hon försöker beskriva sin fäbless för majsiga hemmakvällar och långa joxpromenader.

Nu hänger jag inte med, sa jag.

Tyst, hon kommer.

Mycket riktigt genade en nyfönad kvinna över torget i riktning mot oss. Hon sneglade mot honom, sen mot mig och slutligen mot mina alkoholfria öl, och jag ville förklara att jag bara fått dem till skänks i någon slags folklighetskampanj på Götgatan, men hann inte förrän okändisen utbrast:

Tjenare gullet, du kan bara gissa vad jag lyckades slå i den här?

Inte igen, sa hon och skakade på huvudet. So what att ni är lika, du behöver ju inte utsätta hela världen för dina sadistiska lekar bara för det? Det går inte på ett ut.

Säg inte det, sa han och sträckte sig mot mina burkar, knäppte upp en och frågade:

Får det vara en Lapin Kulta?

Den allvarsamma leken

Den första allvarsamma leken var själva leken. Barnet som lever dinosaurier och sandlådsöknar, religiösa sagor eller fotbollslags förehavanden.

Allvaret, att något är på riktigt, är viktigt. När du dör i kottkriget dör du på riktigt. Leicester City förlorar matchen på riktigt. Sedlarna är värdefulla på riktigt.

Detsamma gäller för skrivandet, tyckte Julio Cortázar. Den som skriver hittar inte på, utan konstruerar verklighet. Det som händer i berättelsen händer. Utan allvarsamheten blir leken lek, och därmed nästan betydelselös. Lite skoj bara, något att rycka på axlarna åt. Så fiktion är inte fiktivt bara för att det inte händer på det sätt annat händer, tyckte Cortázar.

När barnet blir äldre skaffar hon nya lekar. Somliga ägnar sig åt leken karriär, som rymmer titlar och företagsnamn andra som tror på leken behöver bekräfta. Strategispelet karriär kan täcka in det mesta för den med fantasi. Var är det bäst att bo? När är det strategiskt riktigt att skaffa barn? Vilka människor behöver känna till din existens?

Förr eller senare blir de flesta lekar bara lekar. Twitterprofiltexten du filat så länge på förvandlas till en garad. Hur kunde du tro att du var en Digital Marketing Manager? Du som borstade hästar och ritade manga. Teatern blir i bakåtblicken lika allvarlig som glostesten på mellanstadiet. Inte riktigt. Inte den här gången heller.

Det är för enkelt att ruska av sig det här allvaret! Du behöver nytt allvar, nya lekar. Och så kommer några till: veganism, fashion, byggnadsvård, bänkpress, raketer till Mars. Det tar aldrig slut. Det här är viktigt på riktigt faktiskt!

Medan universum leker leken skapelsen, låter objekt gravitera mot varandra, sprätter iväg stjärnor som föds och slocknar, slänger in svarta hål och mörk materia, planterar liv och låter det sjuda i några miljarder år, skakar om tombolan, och ut föll du och alla andra.

Det blir roligare när någon bekräftar lekens allvar, tänker kanske universum, och låter mig skriva en text om det overkliga som i formuleringsögonblicket blir allvar, när jag bekänner att jag inte verkligen är jag, eller en hon, eller en annan han, eller ett det. Du har hört talas om mig många gånger förut. Verkligen och på allvar.

Skriva oss ut

Värken brann från kappmuskeln upp över halsen. En spänning mot tinningarna, som pulserade till ett grepp om hjässan. Hon tappade i koncentration, kunde läsa samma tidningstext flera gånger, när hon upptäckte den runda röda ringen över ankeln.

Vårdcentralens onlinejour gav råd. En kur antibiotika upplöste långsamt borrelian, men något annat inträffade i samma veva.

Hon började skriva tätt, utan styckeindelning. Argumentationen i texterna gick från resonerande till bergsäker. Upprepningarna var eviga. Prosan gav starka Robert Walser-på-psyket-vibbar, med meningar nästan omöjliga att dechiffrera.

Hon kontaktade vårdcentralen igen.

En läkare svarade genom videosamtal.

Ska det vara så här nu? frågade hon och läste upp sina alster. Långa meningslösa haranger, som sprungna ur ett ältande. 

Läkaren såg ut som hennes farfar, närmast som en klon, och det var ju besynnerligt. Han hade suttit på hispan i ganska många omgångar, efter att ha spelat bort stugan på bingo.

Nu är jag ingen litteraturvetare, avbröt läkaren, men jag kan ett och annat om sånt här. Har du tid för en föreläsning?

Därefter följde utläggningen om ordet prodromalsymptom och dess ursprung. Det hämtades från grekiskans prodromos, springa före, som i sin tur härrörde från Alexander den stores förtrupper under kriget mot Dareios III. Efter tre förlorade slag hade den senare förlorat hela det persiska riket.

Det var i sammanhanget högst relevant, eftersom prodromalsymptom är beteckningen för beteendet som föregår en psykos.

När kommer vi in på borrelian? frågade hon.

Alltså, sa läkaren, och förklarade grunderna för den psykotiska kommunikationen. Särskilt fascinerande var tydligen dess konsekventa estetik och stil, som följde just det täta, tjatiga mönster som i texterna hon just läst upp.

Hon frågade:

Hur skrev Alexander den store?

Läkaren svarade:

Låt oss se till fakta. Under uppväxten fick han höra om sitt släktskap med Akilles och Herkules, och därmed även Zeus. Aristoteles var hans privata handledare. Para dessa omständigheter med en brutal makedonsk machokultur, ja, då finns ju alla förutsättningar för en hemingwaysk språkdräkt, tycker du inte? Totalitärt megalomaniskt.

Kanske det, sa hon. Så vad händer nu?

Du får väl skriva oss ur det här, som du alltid gör när du tror att du kontaktar mig, normalt en bra bit in på psykosen.

Ingen antibiotika?

Bara skriva, älskling. Skriva ut på recept.

När samtalet var avslutat tittade hon på ankeln igen. Ringen täckte snart hela benet, som blossade rött inflammerat. Lite snyggt, faktiskt. Hon skulle behålla det så. Det skulle hon. Det ville hon. Det kunde hon.

Sherlock

På uteserveringen. Gråsparvarna sjasas iväg. Servitrisen fladdrar fram med sitt block. Hennes ansikte uttrycker arbete, när hon frågar:

Har ni bestämt er?

Ni utgör en grupp om fyra, men hon vänder sig bara till dig.

Du slår ihop menyn och svarar:

Ja, det verkar så.

Hon svarar:

Härligt.

Här uppstår en fråga så du måste ställa den.

Ursäkta, det här kanske låter burdust. Men jag lider av reducerad känslighet, är lite aspig sådär, men jag lär mig sakta att förstå mänskligt beteende, och då måste man ju fråga ibland hur det verkligen ligger till.

Jaha? sa servitrisen.

Ja, alltså, när du sa ”härligt”, menade du det eller var det bara ett uttryck du kastade ur dig, för jag kunde inte riktigt avgöra det. Det är så för oss som ligger en bit ut på autismspektrat. Samtidigt har jag snappat upp en och annan visuell signal med åren, och trots detta misslyckades jag med att fånga upp en innerlighet i dig? Ta inte illa upp, det här är för mina självstudier. Nästa gång kommer jag att vara lite skickligare. Se mig som din elev. Du lär mig att bete mig, för framtida förbättring.

Jaha, sa servitrisen och fortsatte:

Jag menade nog härligt. Visst gjorde jag?

Hon panorerade med blicken över de andra gästerna som slog ned huvudena, och du visste ju att de var mer finkalibrerade mot det emotionella, så du vände dig mot servitrisen och frågade:

Nu ljög du ju, varför gjorde du det? Jag ställde en enkel fråga, och så ville du inte besvara den.

Va? sa hon.

Du pratade vidare:

Det är ingen fara egentligen, för jag bekymrar mig inte över sanning och lögn eller rätt och fel eller gott och ont för det gör mig detsamma, och vi befinner ju oss på en restaurang och vi kommer aldrig att träffas igen, eftersom du nog inte vill träffa mig igen, för ingen brukar vilja det, åtminstone det har jag ju förstått, att jag anses som ociviliserad med mina frågor. Men för mina studiers skull. Varför ljög du? Och en fråga till. En viktigare. För vem ljög du?

Hon började plita ned några tecken i sitt block, som om du precis hade beställt sprödpanerad torsk och kokt potatis, eller gazpacho med mynta, och en dubbel espresso, men du anade att det var något annat hon antecknade. Hon vände upp sidan mot dig med orden:

Var det bra så?

Hon hade skrivit: ”Chefen kollar. Se nöjd ut”.

Du såg nöjd ut. Det kunde du, var bara en fråga om muskelbearbetning. Dina bordsgrannar tycktes av någon anledning generade. Att ställa frågor var ju a och o, det hade ju var och varannan barnprogramledare sagt, men nu gällde det tydligen inte dig. Det var intressant. Nästa gång skulle du korrigera dig något och se om händelseförloppet förändrades.

Servitrisen sa:

Det blir fyra dagens om ni inte har något emot det. Vi bjuder på sockerkaka efter maten, som tack för tålamodet.

Du sa:

Härligt.

Ingarös Magellan

En lapp nere vid brevlådorna. Den hängde intill andra om vattenförbud, billiga damcyklar och årsmöten. Du började läsa.

”Har Du tänkt på hur våra fina stigar i området kommer till? Det är Vi i Stiggruppen som ordnar med dem. Nu har Vi emellertid blivit lite till åren komna och skulle behöva förstärkning av yngre förmågor. Är det Du?”

Du skulle kunna räknas som yngre i detta sällskap, förstod du bara av att läsa namnen på medlemmarna, dessutom var du en ökänd vandrare, så du ringde numret, varefter en Gun gav dig tid och plats för introduktionsmötet.

Ni träffades hemma hos Sverker i orangeriet vid hans utbyggda sommarstuga på Malmgårdsvägen. Han bjöd på chilispetsade ostbågar och Ramlösa, som alltid, tydligen. Efter att ni talat en stund om hettans effekter för lavens framväxt hade de ställt mer precisa frågor om hur du själv bäst skulle kunna bidra till gruppens framtid.

Sverker sa:

Efter orienteringsklubbens första initiativ har vi bedrivit en ganska expansiv stigpolitik, förstår du. Men nu är vi så skröpliga att det blir mest underhåll av nätet. Gå runt och trampa. Snickra på spångar. Lägga makadam i gropar. Ibland några vändor med röjsågen för att få väck all sly.

Marianne sa:

Ja, en annan orkar knappt promenera mer än halvannan kilometer, så för mig blir det mest att måla skyltar och kartor, och förstås att bedriva folkbildning. Visste du att några av stigarna är lämningarna från tiden då kolarna vandrade kortaste vägen mellan milorna?

Gun sa:

Egentligen står vi väl rustade inför vintern. Med rätt packning av jorden kan en stig hålla sig mycket länge, men det vet du säkert redan. Sen hjälper ju vildsvinen till en del, så det är inte bara elände med dem.

Ditt uppdrag blev att sondera tänkbara förlängningar av Brantingstigen, som gick via arkitektvillan mellan radhusen förbi hallonsnåret och elledningspassagen, och därefter kantade den myr barnen kallade Narnia, innan den abrupt slutade vid ett snår. Längre än så hade inte Stiggruppen trampat, och det stod dig fritt att föreslå en lämplig fortsättning.

Så kom det sig att du befann dig på vandring genom dungen. Du hade instruerats om att det visserligen var viktigt att skogen hade god genomsikt men stigen fick gärna omges av tätare partier för att skapa variation och vildmarkskaraktär, varför du kom att lomma rakt igenom den djupaste buskrönnen.

Snart fann du dig traska över Långviksträsk, genom våtmark och jättegrytor. Tranorna skrämdes iväg när du rände fram ur oländigheten. Sen gick du tillbaka samma väg, och sen snårade du dig fram igen.

På eftermiddagen hade verkligen en stig framträtt, den första genvägen mellan Narnia och träsket, orsakad av dig, dess upptäckare. Här var du, Ingarös Magellan, hann du tänka.

På kvällen när du egentligen tänkt att sluta för dagen visade sig en främmande gestalt vid ekarna. Hon kom vankande i din riktning, försedd med en rejäl påk i ena handen. En ålderstigen kvinna, säkert över nittio år, med något typ av spindelnätsgarn över hjässan.

Nu var hon riktigt nära dig, och hon frågade konstaterande, som om hon pratade över huvudet på dig:

Jaså, de har fått en ny förmåga?

Du nickade och log. Hon fortsatte, och stötte med påken i riktning mot Björnö.

Arma krake, inte visste väl du vad som väntade här? Jag slår vad om att de började pladdra om sin ”expansiva stigpolitik”, och så föreslog de som av en slump Brantingstigen som ett adekvat instegsprojekt?

Du nickade.

Ja, och så hamnade du här, som alla andra nykomlingar, rakt in i mina stigar, mitt i gränskonflikten.

Du nickade, nu mest av gammal vana. Hon log medlidsamt, dämpade rösten och lockade till sig dig med ett ryckande pekfinger:

Kan du komma lite närmare, vännen min, jag behöver säga något viktigt.

Du tog några försiktiga steg framåt, kände en odör av cigarettrök fläkta från den gamla damen, när fötterna utan vidare inte gick att lyfta längre. Kängor och vader sjönk under ytan och du kunde snart inte förflytta kroppen. Gyttjan gick upp till midjan, bröstet och paralyserad sjönk du genom sankmarken mot jordens inre.

Borttappad

Föraren hjälpte mig att ringa mig men jag svarade inte. Ingenstans i bussen vibrerade mobiltelefonen. Inte i dragspelet i mitten, inte mellan sätena, inte i sanden på golvet. Föraren skakade på huvudet, log milt närmast munklikt. Med en mjuk gest lät han mig förstå att det var dags att köra vidare.

Genomsvettig joggade jag tillbaka till hållplatsen där vi några minuter tidigare hade klivit av. På avstånd upptäckte jag hur sonen viftade med något. Han ropade att jag lagt mobilen i kattväskan. Intermezzot var över.

Hjärtat fortsatte slå sina efterskalv. Innan jag la mig raklång i hammocken där hemma messade jag det uppringande numret och tackade för hjälpen.

Han svarade: Vad bra att du hittade den.

Det här blev en hygglig sommaranekdot, att dra i stugan för gästerna, eftersom alla kan relatera till känslan att kliva av en buss eller ett tåg och drabbas av insikten att något saknas. Att först systematiskt söka runt i packningen för att slå fast att nej, inte där. Sedan minnas att bussarna stannar ett par minuter vid slutstationen innan de vänder, så du hinner dit om du spurtar. Empatiska reaktioner utdelades, så jag berättade historien några gånger.

Tre månader senare fortsatte den. Mitt liv var sedan länge präglat av höst och arbete, kalendern hade lagt sig över psyket som ett raster, och jag mindes knappt den där springmarschen. Men det gjorde bussföraren, som skrev: Nu är det jag som behöver en tjänst. Jag har också tappat något.

Han dök upp på mitt jobb oanmäld, registrerade sig hos väktaren i receptionen och jag placerade oss i konferensrummet Helsingfors, där han först i en god stund studerade bokhyllornas etnologiska innehåll, innan han meddelade sitt ärende, med händerna slutna kring kaffemuggen.

Jag har tappat min inre röst.

Han sa det med en blid stämma, så ljuv att den var svår att ens upptäcka. Nästan som att den löstes upp så fort den lämnade stämbanden. Han fortsatte:

Du förstår, i många år störde jag mig på den. Rösten var tjatig och kritisk, kunde dyka upp överallt, sa mig att jag stank, eller att jag var oförbätterlig, eller att jag aldrig skulle hitta en tjej, eller åtminstone aldrig kunna behålla henne. Så jag ville bli av med den, men nu är det ödsligt. Det var inte mycket av en röst men den var åtminstone min.

Jag svarade:

Sista gången du träffade på rösten, var var ni då?

Det var tydligen i en yogastudio på Ringvägen, alldeles intill Ica Lansen, där han hade vistats under en lång serie meditationspass.

Föreståndaren tog emot och visade oss hittegodskorgen som förvarades under disken. Där fanns guldkedjor, örhängen och flera uppsättningar lösnaglar, men ingen inre röst. Bussföraren slog ned huvudet, men när vi skulle få på oss skorna i hallen hördes ett ljud på avstånd.

Någon svor och hade sig.

Han fick bråttom ut. Vid de tiggande romerna utanför Ica stormade svordomarna upp till cymbalstyrka. Där i mössan hade någon lämnat förarens inre röst. Den låg insjunken som en klump giftigt slime.

Tjena, boss, sa den romske mannen, med tveksam inlevelse.

Hej hej, sa kvinnan, med blicken bortvänd.

Föraren placerade en hundralapp i mössan och växlade den mot slimeklumpen, som han pö om pö tuggade i sig under stort verbalt motstånd, innan den tystnade helt. En frid la sig över Ringvägen, trots den tunga trafiken. Jag betraktade förarens ansikte, som på några sekunder tonade över från milt till helvetiskt. Han väste, samtidigt som han fäktade med armarna: 

Nu är du medskyldig.

Varefter att obehagligt skratt spreds från hans inre.

Ingemar

Jag står i duschen och tänker på Ingemar.

Det var ett tag sen jag tänkte på honom. Jag brukade tänka på honom hela tiden. Han var ett eko verklighet i det overkliga. Inte heller i dag finns han, brukade jag tänka.

För tre år sen gästade han vernissagen med kronärtskockor som present. På sommaren såg vi Östersunds mål på stopptid medan Marit, han och jag pratade romaner. På hösten spelade vi innebandy och planerade projekt, när han blev sjuk. Plötsligt sjuk. Onödigt orättvist och ofattbart sjuk. För två år sedan kunde han fortfarande duscha och besvara messengermeddelanden, guidas runt i ett pandemitomt Nordiska museet och tramsa lite över gränsen.

Nu kan han det inte, för han finns bara som ett minne, som glesas ut, på grund av allt det andra som bara fortsätter som om ingenting hänt.

Det finns krig i Ukraina, soldaternas barn som ritar för mig, det finns bank-id till dottern, det finns för fet kattmat, stambyte, brevvänner från tåg, tömma diskmaskinen och fylla den. Det finns Sevilla i december, köpa nya wettextrasor, det finns packlista inför Ingarö, det finns någon i Nässjö som frågar om Asante Kotoko.

Det finns ett förflutet som vill ältas.

Det finns perfekta hoppskott i basket när bollen singlar i en båge, promenader till Nordea för att få fatt den där satans dosan, det finns sena kvällar när det känns som att hjärnan torkat ihop, och det finns morgnar när den slagit ut till en vitsippa. Det finns kramar i konditoriköer, det finns händer som drar i hår, det finns selfies som skymmer ansiktet. Det finns en känsla som väcks när någon vill andas en. 

Det finns barn som fyller år, barn som lär sig att gå, barn som säger mamma. Det finns Bianca Ingrosso och hennes mamma och det finns I just want to be cool och det finns fotbollscompilations på Youtube. Det finns hörselgångar som sväller av oväsen. Det finns oväsen som är någon annans väsen.

Hela tiden finns det inte Ingemar, tänker jag i duschen, och jag tänker att jag tänker på det lite för sällan, men att det väl är så här det är, när man inte längre är. Och sen lite mindre för varje dag allt annat är.

Du vet hur man ser att en man inte bär kostym särskilt ofta

Du vet hur man ser att en man inte bär kostym särskilt ofta? säger släktingen.

Han behöver inte svara, eftersom en skarp kontur tonar fram för mitt inre. En lite hukande man iförd löst sittande plagg, en sladdrig skjorta och en halkig slipsknut. Hans nyrakade ansikte uttrycker ett utanförskap från sig själv: ett jag är en turist här. Alla andra dagar lever jag i kläder som är mina. Här är jag liksom förlist, men jag måste. Det är ett samhällskontrakt av något slag och jag avskyr det men ibland måste man göra saker man inte vill, eller hur?

Släktingen fortsätter prata. Han har stått i livsmedelsbutikens kö där en sån där man också befann sig, några platser framför. En annan man, bekant med kostymbäraren, vankar förbi. En stunds tvekan, sedan blixtrar en aning till i den förbiilande, som inleder samtalet:

Ja men, det är ju du.

Tjena tjena, svarar den andra.

Vännen förklarar dröjsmålet:

Du ser ju så annorlunda ut.

Kostymbäraren säger:

Ja, vi ska begrava morsan.

Vännen säger:

Å fan. Jag beklagar.

Kostymbäraren säger:

Vi kanske kan ses någon annan dag.

Ja, självklart, svarar vännen.

Sedan rinner samtalet vidare någonstans i det ohörbara, säger släktingen, och vardagen erövrar situationen igen. Alla andra står där i kön, ensamma tillsammans, och väntar på att få betala. En känsla att ha varit med om något och så ingen att prata med. Medan livet fortsätter och inte.

Intervoice

Hon var typen som följde med: till simhallen, festivalen eller röst-hörar-mötet. För att någon annan ville och för att hon ville själv. Det senare eftersom någon annan ville.

Ibland gick det lite till överdrift, som när hon besökte den årliga konferensen Intervoice i Maastricht.

Hearing voices as a meaningful and understandable, although unusual, human variation, löd valspråket på banderollerna. Hon lärde sig snart att samhället historiskt sett betraktat rösthörande som värdefullt, tänk bara på Jeanne d’Arc och Moses, men med tiden kommit att patologiserats av västvärldens mer strikta regler för normalitet, vilket bland annat Foucault behandlat i sina arbeten. 

Det fanns gott om olika föreläsningar och seminarier att besöka och hon valde ett om kopplingen mellan trauma och att senare välsignas/förbannas med de externa interna rösterna. Eller valde och valde, det låg närmast och andra skulle dit.

Fyra stolsrader var placerade i vad som nog var en skolsal, med barnteckningar upptejpade längs med taklinjen. En handfull personer med mixad härkomst fanns snart här inne, med knäppta händer och tung andning.

Där framme vid katedern inledde en Marius sitt anförande med att berätta om hur han efter att ha blivit knivrånad börjat vägledas av ett barn, som varnade honom för potentiellt farliga situationer. Han var rosig om kinderna och tycktes besjälad av något starkt och smittsamt.

Därefter skildrade en Patsy hur hon utsatts för övergrepp av en morbror och senare ansatts i sitt inre av en ylande kvinna, som kunde dyka upp när som helst med sitt raseri. Hear, hear, mumlade en man i bänkraden framför.

Och nu var det tydligen fritt fram för vem som helst att delge sina erfarenheter.

En ödslig tystnad spred sig i rummet. Hon blev lite förvånad över att så få ville bidra till seminariet när många trots allt rest så långt, och här funnit en plats, så hon räckte upp handen. Hon drog stående en skröna om hur hennes bonusröst tillhörde Virginia Woolf. Författaren talade till henne med både verkliga och fabricerade citat. Bland annat hade samspelet genererat en trivsam arbetshörna i klädkammaren.

Intressant, tyckte arrangörerna, särskilt mycket intressant till och med, liksom som rubrikmaterial för en reporter. Och på den vägen var det. Hon bad aldrig om att bli talesperson för rörelsen men hon var typen som följde med: till simhallen, festivalen eller röst-hörar-mötet.

Brahminerna och jag

Den här släkten hade råkat få ont om pengar i ett par generationer, men den var så klart inte fattig bara för det. Det förstod alla medlemmarna, att de egentligen tillhörde ett annat högre kast.

Nu levde de i olika no-go-zoner spridda över huvudstaden, med tidningspapper som isolering och klotter i porten, men det förändrade inte omständigheterna att de förtjänade något mer, som sannolikt skulle erbjudas dem lite senare bara.

Därför gjorde ingen av dem någon särskild ansats att göra något för att ställa saker till rätta, genom att till exempel tjäna pengar, eftersom dessa inte skulle förändra den faktiska känslan att i princip redan ha dem.

Hur det blev så här hade de aldrig diskuterat med varandra. Det behövdes inte eftersom det fanns en stor och övertygande saga om anfadern direktören, gods och tjänstefolk, kryssningsfartyg till kontinenten, bridge och tennis, kompletta uppsättningar kinesiskt porslin, direktimporterade mattor och sherrybjudningar med statsministern.

I var och varannan kvart fanns klenoderna spridda. En oljemålning här och en mahognybyrå där. Det var också genom prylarna jag själv förstod att jag klivit in i någon annans handling. Förmodligen i den sista fasen i ledet förvärva, ärva och fördärva.

Jag hade ju trott att grannen var som jag, men jag hade inga Wiven-Nilsson-ljusstakar i fönstret, heller ingen kristallkrona med romanovska anor eller Svenskt tenn-golvlampa med patina. Han hade bett mig att titta till gasspisen, som kärvade, och jag visste ett knep hade jag berättat i all hast i trapphuset en gång när vi stött ihop vid anslagstavlan.

Jag satte mig längst ut på kökssoffan, för att inte smutsa ned tyget, under tiden han utan framgång utförde tricket. Grannen hade jag ju alltid hade sett som slashasig av svenssonslag, men de skeva tänderna och det flottiga hårsvallet hade alltså med börd att göra, såna som inte behöver bry sig eftersom de redan har allt, nästa nivå av leverne. Därför behövde grannen varken arbeta, köpa märkeskläder eller hänga med i politiken. Böckerna som fyllde hyllorna hade någon annan läst istället.

Sånt här tog ett tag för mig att begripa. Som uppkomling med svag släktsjälvkänsla behövde jag reda ut ett och annat. När jag kom hem minuten senare igångsatte jag mina självstudier och fann att Bourdieu hade lagt upp ett diagram, vilket jag använde som stöd, och genom det lärde jag mig att att grilla, dricka öl och hyra campingplats var typiskt pöbelbeteende, alltså såna som jag och alla jag kände, medan att äta rimmad lax, känna till namnet på näringslivsprofiler och att ingå i ett jaktlag signalerade något annat.

Grannen gjorde ju inget av detta, men han hade lika gärna kunnat ha gjort det, lät han mig förstå, och för mig som utböling i detta territorium blev jag först lite osäker och skrämd, men kunde i takt med att jag lärde mig mer skissa upp en karta över vad som gick för sig och inte, mest för att det blev komplicerat att lägga det på minnet.

Det fanns ju så många dimensioner inbyggda i systemet. Inte bara skattades folk efter ekonomi utan även bildning, och skiktningar inom varje fält, där det kunde ge status att till exempelvis ha läst Proust och Faulkner i ett, men där det bland andra kunde medföra oerhörda bekymmer, eftersom det tydligen också gick att vara för bildad, då det besvärade den viktiga omgivningen, och omgivningen var ju allt, samtidigt som du skulle leva som om den inte fanns.

Detta var själva konststycket, livsföringens kärna, charaden. Som förr eller senare skulle kunna få någon från samma kast att känna sig hemma i mötet med någon som grannen och låta honom giftas in och flyttas tillbaka till sin rättmätiga plats. Det här hade alltså ännu inte hänt, ändå kunde det hända honom, men inte mig.

Jag hade så klart aldrig ens tänkt tanken att tänka så, och eftersom att jag tidigare tittat igenom flera föreläsningar i socialantropologi via youtube, kände jag ett allt större sug att få veta mer om den här främmande världen som alltså fanns att tillgå bara vägg i vägg med min vanliga historielösa, som innehöll vanligt folk som gjorde vanliga saker och så kom en till generation som också gjorde det, och en till, och där kom jag in och det var väl inget särskilt med det. Vi sa saker som att man ska vara glad att man har ett jobb över huvud taget, plikten framför allt och mat på bordet och man ska spara en del av lönen för man vet aldrig och kasta inte presentpappret om det inte är för skadat. Till syvende och sist är det viktigaste att ha det bra och vara med sina nära och kära.

Inget av detta stämde tydligen i det universum där grannlägenheten utgjorde ett nav, fastän rummen i princip hade samma mått och standard som mina.

Grannens intresse för mig var mycket lågt, i synnerhet efter att jag bjöd in honom för att titta på elementen och han såg sig omkring obrytt som om han inspekterade luft, och då kom det dig att jag vräkte ur mig: Jag bor här i andra hand, under tiden de renoverar våningen på Riddargatan.

Det bara hände. Jag känner knappt att jag kan ta ansvar för det, och eftersom jag är lite mörk under ögonen kunde jag i nästa mening lite snabbt orda om mitt schweiziska påbrå, lite om bankväsendet och klockorna, och jag hade verkligen ingen vidare fantasi, men grannen blev nu helt klart intresserad.

Han ställde följdfrågor, som jag besvarade efter bästa förmåga, och efter den gången kom han att småprata med mig med en ny ton av ömsesidighet.

Den där lögnen hade drag av det vita ansåg jag initialt men med tiden mörknade det allt mer: om kopplingarna till Adolf Ludvig Stierneld (den ökände friherren och dokumentförfalskaren, som jag fogade in till historien under min värsta hybris). Nu behövde jag plöja allt jag kunde hitta av Bourdieu för hur annars förstå hur att föra mig på ostronmiddagar eller utflykterna med släkten till Båstad, och efter några utflykter till Karlaplans loppis ägde jag tillräckligt många attiraljer för att signalera rätt saker.

Snart var jag så insyltad att jag glömt lögnen som lögn, fick kalligrafiska inbjudningskort från grannens vänner till dop och vigslar och sedan av deras och jag blev någon så ibland tackade jag nej och då kom fler fler inbjudningar, eftersom det där med Stierneld tydligen gav min bakgrund en air av farlig, ”lite som Joachim Posener” hade en halvalkad börsmäklare påstått vid en stökigare middag.

Koden var således knäckt.

Jag saknade inte det gamla. Det kändes liksom futtigt på något sätt och inte mitt eget. Du kan bli vad du vill, sa ju aldrig mina föräldrar, men så var det verkligen. Vad du vill. Vem du vill.

Diktafon

När du vaknar den morgonen finner du att någon använt diktafonen under natten. Du har den intill sängen i händelse att en dröm driver upp till ytan, men du har inget minne av sinnesrörelse eller vakenhet, ändå är rösten som spelas upp helt klart din.

Den är upprörd, närmast panikslagen, så vid första lyssningen hör du knappt vad du säger. Du spolar tillbaka och tolkar med skärpt hörsel. Ordningen är omvänd, säger din röst. Du har vaknat snett, mellan dimensionerna, skjutit undan alla pappväggar och ser här klart. Färger du inte visste fanns. Toner som inte borde gå att spela. Det slutgiltiga ackordet.

Den du som talar kanske inte alls är panikslagen förresten. Snarare lyriskt lycklig. Alla känslor verkar sammanblandade till en enda stor.

Du har spelat in alltsammans i jäkt för det är tydligen enda sättet att kommunicera mellan dig och dig, och så dör meddelandet mitt i en mening, vilken du inte ens kan tyda eftersom rösten accelererat till såväl fortissimo som staccato.

Det här har inte hänt förut. Men det här har: du stiger upp ur sängen och utför din rutin: kaffet, ägget, smörgåsen, morgontidningen, duschen, tandborstningen, pendeltåget, jobbet, pendeltåget, mikromiddagen, tv:n, sängen.

Nästa morgon vaknar du och finner att någon använt diktafonen under natten. Det är du igen, men inte riktigt du, eftersom den del av dig som känner dig som dig inte varit inblandad, det vet du, för du minns inget av det här. Men du känner något den här gången. Du är några avgörande hekto förändrad. Det känner du redan innan du spolat tillbaka och börjat lyssna. Du säger till dig: Glöm att jag sa igår, jag var inte riktigt vid mina sinnens fulla bruk. Kom istället ihåg att allt finns hela tiden. Bara det.

Sen sjunger den inspelade du en textrad som du senare via Shazam kommer att förstå är Eddie Vedders låt Satellite: ”Days turn into nights, turns into days, turn into today. Don’t think I’m out playin’, ’cause I’m inside waiting, for you.”

Det måste ju betyda något, tänker du, om nu det betyder något att något betyder något. Kanske räcker med att det är, tänker du, och dricker ditt chai, tuggar din persika och slevar i dig gröten.

Die Hard III

Ni vet, det är sånt där man säger, för att ha det sagt, en försäkringssägning: Att nu ser ni er omkring innan ni kliver av, så att vi inte glömmer kvar något.

Det är ju bara sånt man säger, men nu när de ska kliva av tåget ropar barnen, som undersökt ytan under sätet: Det ligger faktiskt något här.

Ni står i gången och ska av. Du river åt dig videokassetten snabbt reflexartat och först på perrongen inser du att du håller i någon annans Die Hard III. Barnen frågar om det var du som tappade den och du säger ja, det är ju en gammal goding och så går ni hem.

När de gått och lagt sig den kvällen får du en uppblossande lust att titta på Die Hard III. Du rentav måste titta på den, kanske på grund av sättet filmen introducerat sig för dig, som ett bortkommet vykort. Du hittar den gamla bandspelaren under lusekoftorna i klädkammaren, kopplar in den i tv:n och börjar titta.

Filmen är lagom. Bruce Willis dras in i en dödlig lek med tidsinställda bomber. En okänd röst i telefon ger honom instruktioner och om han inte lyder så sprängs bomberna. Tack vare den rådige butiksägaren Zeus Carver reds allt upp.

Du kommer ned i varv. Slutet är typiskt. Eftertexterna rullar dramatiskt och lugnt på samma gång. Du slöbläddrar i mobilen en stund, när någon typ av reklam fladdrar över skärmen.

En senig man med rostrött hår framträder. Han befinner sig i ett ödsligt rum. Till en början är han tyst, därefter för han fram ett litet häfte och läser upp några meningar som låter som poesi. Fraseringen är så där tröttsamt död som folk som läser upp dikter använder för att de hört andra göra så. Några ord bryter av bland de andra: detonation, Tom-boy, mitokondrie. Sen flashar en text på tv-skärmen: ”nu är det din tur”, och så ett telefonnummer.

Jaha, tänker du. Då är det bäst att förlänga leken. Du ringer. Ingen svarar. Filmen är ju gammal, det är som att slå numret till nittiotalet. Kanske gick den reklamen då fast du inte minns den. Att ringa kanske är som att svara ja på frågan om det är fest, eller? Då fanns möjligen en telefonsvarare och så samlade de all feedback till någon ytterligare snutt, vilket hade varit lite fyndigt, beroende vad de gjorde reklam för. Typ Doro. Förmodligen Doro. Och du kommer ihåg den parodijingeln från Galenskaparna: Tornado, svarar i telefonen åt dig, när du inte själv kan svara i telefonen alls, så fattar du, yeah yeah.

Du skrattar till. Låten sitter fortfarande, som allt från den tiden och nästan inget från efteråt.

När någon vill nå dig från ett okänt nummer. Du stirrar på skärmen och klickar på den gröna luren. En mansröst uppstår med en harkling, och han säger:

Hej, jag var i duschen.

Du känner igen stämman från reklamfilmen. Det här händer verkligen. Du svarar, med viss tvekan:

Du vill få någon typ av respons, förstår jag.

Tystnad, sen en fråga:

Egentligen inte. Du låter rätt blåst och du ringer mig sent en fredag, som om jag inte har annat för mig. Du kunde ju inte veta att jag var hemma? Normalt är mitt schema fullt av sociala aktiviteter med mina alla goda och nära vänner, men du har tur i kväll. Jag är hemma. Men okej, när vi ändå pratar. Vad tycker du?

Förmodligen behöver jag lyssna en gång till, men du hade fin inlevelse.

Han kacklar falskt i luren.

Tack, hörru. Du behöver inte säga mer. Jag fattar. Poesi är inte din grej och så vidare. Och du är ingen läsare och så vidare. Ska du kommentera min skjorta nu också får du bingo.

Jag tänkte inte ens på din skjorta.

En knastrig trumpetfanfar spelas upp, lite likt 21:th Century Fox vinjettmusik. Den roströde säger:

Oj, det var otippat. Du låste precis upp nästa level. Det brukar inte hända särskilt ofta så du ska vara stolt. Nu måste du välja en siffra på min tärning för att vi ska ta reda på vad som händer härnäst.

Fyra.

Du hör ljudet av tärningen som rullar mot underlaget. Och så säger han:

Oj oj. Oj oj oj. Har du tid?

Jag tänkte gå och lägga mig, faktiskt.

Det var en fråga med drag av konstaterande, främling. För nu är vi för evigt ihopkopplade du och jag. Tack vare fyran. Hur kunde du veta? Är du något typ av medium eller? Helt sjukt. Okej, jag ska inte tråka ut dig. Vad du måste göra härnäst är i och för sig ett val, men du kommer inte att se det som ett. Lika lite som att fyran var ett val.

Låt höra.

Du tycker om dina barn, eller hur?

Vad har det med saken att göra?

En utdragen tystnad och så hörs den roströde igen:

Alltså, ärligt talat är jag också lite trött faktiskt. Du har rätt, det är viktigt att ta hand om sin sömn. Vi hörs igen i morgon. Då berättar jag mer.

Va?

Ah, är du kvar? Okej, du får en liten ledtråd. Någon måtta får det vara. Vi är två vuxna som har en konversation. Så här: du borde nog besöka Ica Nära och köpa mjölk, eller hur? Bra att ha efter resan. Och när du ändå är där: fråga efter Hasse.

Någon ska dö

Barnet har en känsla. Någon ska dö i morgon. Någon kommer att bli skjuten. Det kommer att ske under resan. De kommer att nå fram till hotellet. Sen kommer någon att bli skjuten. Barnet berättar om sin känsla. Pappan lyssnar. Systern lyssnar. Systern säger att det kanske handlar om Anne Franks dagbok. En ganska opassande ljudbok att lyssna på under en semester. Men de har lyssnat på den. Pappan säger att en meteorit kommer att slå ned i morgon. Rakt på dem. Han säger det för att jämna upp. Nu finns två påståenden. Någon ska bli skjuten. En meteorit kommer att landa på dem. Båda två påståendena är rätt osannolika. Att båda två ska inträffa förefaller ofattbart osannolikt. De måste välja. Barnet kommer på andra tankar, somnar in. Barnet vaknar utan den där känslan. Den dröjer sig kvar i pappan. De gör sig i ordning. Packar som de ska. Har alla uppsättningar underkläder. En ryggsäck var. En tågbiljett var. Katten får sin kattvakt. De tar sig till centralstationen. De far till den där staden. Allt löper på som planerat. De checkar in på hotellet. Allt löper på som planerat. Ryggsäckarna läggs undan på rummet. De går en runda. Besöker museet. Fikar. Äter middag. Ser på fotboll. Går tillbaka till hotellet. En bil svänger in framför dem. Någon kommer att dö. Ut ur bilen kommer en brutal man. Han bär en avsågad hagelbössa i ena handen. Han slänger ut en bunt fasaner på trottoaren. De landar livlöst i en klump. Han säger att han inte äter köttet för han är vegetarian. De kan få köttet. Det kommer att kosta lite. Kött är inte gratis i dessa dagar. De säger att de inte heller äter kött. Då säger han att fåglarna dött helt i onödan. Att det är familjens fel. Okej då, säger pappan. Han köper fåglarna. Han tar dem med sig upp på rummet. Det rinner blod i hissen. Rätt vedervärdigt. Kropparna är fortfarande varma. Han läggar fåglarna i badkaret. Vad ska vi med dem till? frågar barnen. Pappan vet inte. Han har ingen koll på fasaner. Kanske kan vi göra kuddar av fjädrarna? föreslår han. Barnet med känslan är lite nöjd. Det blev ju ungefär som han hade väntat sig. Det här med sanndrömmar verkar vara hans grej. Han går fram mot systern och pappan och säger: Någon kommer att bli kär.

En dröjande blick

En dröjande blick. En sån där som avslöjar allt viktigt.

Han kom att tänka på kollegan som berättade om bikinifilmen på Tiktok, och hur denne hade tittat någon sekund för länge, så snart var hela flödet fyllt med lättklädda kvinnor och flickor, och han var ju far och så kunde han inte ha det, så han försökte uppehålla sig vid det allra mest trista för att strypa flödet, men det fortsatte att komma allt mer utmanande poser.

Både maskinerna vet och kroppen vet, tänkte han, när han mindes kollegan, och tog emot den där dröjande blicken från kvinnan lite längre bort på uteserveringen, som hon egentligen inte hade tänkt ge ifrån sig, men nu blev det så och så blev hon generad och började prata med sin kompis på sitt språk.

Det var ett sånt där ögonblick när hjärtat byter växel.

Han hade för vana att sitta och avlyssna samtal här där mest turister vistades, eftersom han förstod nästan alla språk, så han kunde enkelt glida in och ut ur konversationer, lite som en jorden-runt-resa, fastän han satt i hemkvarteret med sin bok och en kopp kaffe, och kunde sen gå hem med sina upplevelser, steka ett ägg till middag och titta på Mjällby-Degerfors på tv.

Den här gången hade han överhört någon som hade varit i Nybro och tagit hand om sin ensamma mamma när en bekant till denne kom förbi med hela lyckliga familjen och berättade om sin resa till franska rivieran, och hur tonfallet skiftat i smålänningen, som plötsligt la in dumma inpass om att det inte händer så mycket där hemma precis, som om det vore fel att hälsa på sin ensamma mamma och inte dricka skumpa i Nice.

Och så de där grekerna som pratade om olika favoritdrinkar. Geisha, sa den ena. Ja, den kan man alltid ta, sa den andra. Din då? frågade den första. Min är Lincoln, sa den andra. Och det här var ju inte så intressant precis, och kanske var det inte ens drinkar de pratade om, och då kom deras jycke framlufsande (hade de släpat med den till Sverige?) och började nosa i hans ficka, eftersom hunden trodde att det fanns Frolic där och det var bara smulor kvar.

Vi har alla våra sidor. Han hade läst innehållsförteckningen noga, och det var inget konstigt där alls.

Och så fransoserna med prickiga toppar, tyskar så klart som såg extrasvenska ut, amerikaner med gälla röster, en duo från Nigeria iförda särk, innan den där dröjande ljusmörka blicken från bordet mittemot och hjärtat bytte växeln och hon började sen prata med sin vän lågmält på språket, som han kunde tolka med lite koncentrationsförmåga till portugisiska, förmodligen regionen kring Faro.

Han var inte lika vass på portugisiska som på exempelvis spanska och italienska, förstod med lite kalibrering ungefär åttio procent, och det brukade räcka, men här ville han begripa alltihop så det blev logiska luckor, när de pratade om Drottningholms slott och någon typ av pistvakt? Innan de började prata om något som låg närmare till hands: honom.

Ja, han är lite söt, sa kompisen.

Vad tror du han läser? sa kvinnan med blicken.

Spelar kanske ingen roll, han har ju inte vänt blad en enda gång. Men han klär sig töntigt, sa kompisen.

Han behöver hjälp bara, sa kvinnan.

Det här hade inte hänt förut. Han gick in för att beställa en pilsner i baren och kom tillbaka med den och några salta pinnar, som han började tugga i sig som ett omedvetet sätt att tappa i attraktionskraft och därför förvissa sig om att kunna gå hem och steka ägg och sen var det bra med det. Dessutom hade de säkert redan växlat ämne under hans frånvaro.

Tror du han är en sån? frågade kvinnan sin kompis.

Det tror jag, sa kompisen.

De flesta skulle få panik om en främling frågade en sån sak. Han kanske inte ens förstår engelska, sa kvinnan.

Du kan alltid försöka, sa kompisen.

Hjärtat slog dubbelslag. Kvinnan med den dröjande blicken reste sig från sin plats och vankade mot hans bord. Hon lutade sig fram för att förhäva vissa kroppsdelar och han fick svårt att andas för så här nära någon hade han inte varit på åratal och så tittade hon på honom särskilt länge, innan hon frågade:

Har du möjligtvis lite Frolic?

Vän i Neuroasien

De fann varandra genom katten Gustaf, eller inte direkt själva katten, utan serietidningen, som tydligen hade utgåvor i många länder, så på sidan över brevvänner sökes fanns folk från när och fjärran och där fann de alltså varandra: hon och han.

Hon i ett här och han i ett där, eller omvänt beroende på perspektiv. Han var balettdansör och gay och levde i ett land där en han varken skulle ägna sig åt det ena eller det andra. Och hon var bara hon, den hon alltid varit och skulle förbli, tänkte hon sig, så som barn tänker. Framtiden utifrån barnet är en rörig illusion som rymmer så många mellansteg att det är omöjligt att föreställa sig den. Hon förstod att hon som andra sannolikt skulle arbeta och bli förälder och kanske kunna köra bil och plantera rododendron, men hur nå dit när hon inte ens kände till hur amorteringsstrukturer fungerade?

Istället skrev hon till den här unge balettdansören i Neuroasien. Hon skrev om sånt där som barn skriver, typ om en dröm hon haft om att ha blivit förvandlad till en kosmisk älva och sen till en romb i en värld av hexagoner, och det senare var ganska obehagligt så hon hade vaknat kallsvettig. Eftersom hon tyckte om kartor hade hon förstås letat efter Neuroasien för att kunna lokalisera sin nye vän, men haft svårt att hitta honom där, eftersom landet egentligen inte fanns, misstänkte hon, så hon behövde fråga.

Han blev lite stött. Neuroasien hade alltid funnits och skulle alltid finnas, och han levde dessutom i den stolta huvudstaden Rautikon (som hon måste ha hört talas om), med strax över två miljoner invånare, intill floden Legano, där man somliga dagar kunde se flygfiskarna leka. Lät som kastanjetter. Så hon tittade igen i sin kartbok och blev lite förvånad över att hon missat det här landet, som mycket riktigt var inklämt mellan Kirgizistan och Tadjikistan, men som enligt brevvännen hade en väsensskild kultur, lite lik den persiska med en touch franska på grund av kolonialism, och en inte obetydlig judisk minoritet (som sas haft sin ursprung i Moses vandring genom havet), och själv hade han faktiskt funderat på att konvertera eftersom han ville bli religiös, men dessvärre inte var troende på det sättet. Men på andra viktigare sätt.

Hon tyckte alltsammans lät underbart lockande och frågade om hon fick besöka någon gång, men det var tydligen svårt, sa han, eftersom fantasi och verklighet helst inte ska blandas ihop, och hon förstod inte riktigt vad han menade med det men det fick väl fortsätta så här.

De skrev i några år, med tiden allt glesare, för hon blev tonåring, fick nya kompisar, började få ångest av nationella prov och förväntningar från anhöriga, och snart var han nästan bortglömd, som en låtsaskompis från förr.

Nästan ett decennium efter de första breven hörde hon Neuroasien nämnas på tv-nyheterna och en ny balettuppsättning som vållat protester utanför Jeahzetemplet där effimerata fundamentalister samlats, och då var han där mitt i bild, namnlös men visst var det brevvännen som slankt muskulöst slog runt i piruetter, och allt kom tillbaka. Hon letade upp de gamla kuverten som låg kvar i korgen med anteckningsböcker och kartskisser, fann adressen och skrev ett nytt, där hon förklarade det otroliga, att hon för första gången sett honom och att hon nu ville se honom mer, ja, hon ville resa dit och se honom uppträda. Inget svar kom, kanske hade postgången blockerats av regeringen.

Eftersom alla sajter nekade hennes sökningar reste hon till flygplatsen, på vinst och förlust, och förklarade för SAS-personalen att hon behövde ta sig till Neuroasien för att träffa sin vän och de skrattade till som om det vore dolda kameran och sa: Det finns inget sånt land, vännen.

Paradise City

Kassettbandet hade fastnat i Saabens stereo så varje gång jag for till jobbet hade jag att välja mellan tystnad och Guns N’ Roses, och då valde jag det senare, fastän jag kommit att störa mig lite på Axls raffiga skrin. Welcome to the jungle ekade i kupén medan jag rattade in på parkeringen, drog upp handbromsen och släckte bilen.

Så var det bara jag och jobbet igen. Alltså inte bara jag. Alltså inte bara jobbet. Jag har lite svårt att förklara hur det blev så här, ibland bara blir saker, eftersom inget annat blir, och så fortsätter man med det som man börjat med för att allt annat kräver beslut. För ungefär hälften av oss var det ett sommarjobb och för andra halvan hade det börjat som ett.

Jag minns första dagen på introduktionen när Ragnar instruerade mig till arbetsuppgifterna. På den tiden hade han verkligen övertygande pondus och glöd, och jag fattade inte att det var spelat, att han alltid spelade teater första dagen eftersom hela proceduren krävde ett stort mått av kollektiv övertygelse.

Så här: det vet ju alla att ett robotöga inte är hundra procent tillförlitligt, lika lite som att en handstil alltid är läslig, och där kommer människan in i bilden. Jag hade ju förstått att någon behövde göra det, alltså titta på paketens adresser och skriva in, typ om någon skriver Babben, Gotland, på ett vykort så är det en människa som förstår till vem det är riktat, men jag hade bara inte tänkt så mycket på den människan. Och så visade det sig att det var jag.

Det var alltså jobbet, och jag hittade rätt snart den sommaren ett behagligt tempo i vilket jag dechiffrerade adresserna och skrev in dem på tangentbordet och sände ut paketet på bandet igen.

Sen skulle jag plugga vidare var tanken, men då frågade de om jag ville fortsätta, och jag ska säga att villkoren var riktigt goda. Efter en utbildning till sjukgymnast hade jag fått lägre grundlön, så jag räknade lite på det där och jag skulle verkligen gynnas av att stanna här, åtminstone ett år eller två. Och så var de flexibla med semester och man kunde lätt hoppa in för varandra, dessutom var de generösa med festerna och en gång åkte vi till postcentralen i Amsterdam på studiebesök, och vi var ett rätt härligt gäng som stöttade varandra i vått och torrt, och så gick åren och jag tog lån för att köpa radhus och tjejen blev gravid och så var det med det och det var ändå en rätt behaglig tillvaro och nu kunde jag ju inte annat.

Någon gång fantiserade jag om att sitta på en anställningsintervju någonstans och så skulle de fråga om mina styrkor i arbetet och jag skulle svara att jag var riktigt skicklig på att tyda snirklig handstil, och det var väl ungefär allt jag kunde, men det var verkligen ett jobb och man ska vara glad att man har ett, och titeln postadministrativ tekniker lät ganska flashigt, det måste jag säga, och frugan skröt ibland med det men jag försökte att undvika att avslöja för någon vad jag verkligen ägnade mig åt på jobbet, ja, men ni fattar, folk skulle inte förstå.

Den här morgonen hejade jag på alla som redan var på plats, några av slaget som lät klockan styra livet helt slaviskt och så sommarjobbarna som redan var hålögda av monotoni, och jag brukade titta på dem lite nyfiket första dagen när de begrep att de skulle befinna sig i den här fönsterlösa grottan i flera månaders tid, medan alla andra hånglade på stranden och drack gin och tonic, och så skulle de titta på adressfält dagarna i ända och absolut ingenting annat, förutom vid fikarasten, och det var som om hela livet gled ur deras system under tiden de fick sina instruktioner och de såg sig omkring med alltså-det-här-är-väl-ett-skämt-väl-blicken och så mötte jag den inte, liksom som i det där experimentet där det väller in brandrök i ett klassrum men alla sitter kvar och låter försöksobjektet fattat ett individuellt beslut, som ju inte är så lätt.

Och visst var det några som aldrig kom tillbaka men sen var vi också några som alltid kom tillbaka, för det var ändå bekvämt. Ett tag kändes det som att jag hade löst livet, hittat en riktigt lurig genväg som ingen annan kände till. Medan andra satt i möten eller beklagade sig över stressrelaterade åkommor hade jag inga såna problem alls, kunde inte relatera, jag bara gjorde mitt och gick hem, och vad fan, fönster kan man ju ha resten av dagen, liksom vem bryr sig om en utsikt när man har ett jobb att utföra.

Fortfarande med Axls jävla röst rullande retrospektivt i huvudet tog jag emot dagens första adressfält och tittade noga på det, och jag behövde se mig omkring lite som en annan sommarjobbare, för att försäkra mig om att det inte var ett skämt, för nog var det riktat till mig, det här paketet?

Jag behövde ta en paus redan innan jag knappt börjat, gick till automaten och fick en plastmugg snabbkaffe som vissa påstod smakade rävgift men jag tyckte bara det smakade som vanligt, och så drack jag allt lite för hetsigt så att jag brände mig i gommen, innan jag vände tillbaka till adressfältet och läste det bokstav för bokstav. Det här borde faktiskt roboten inte ha problem med, det var supertydligt att det stod mitt namn och min adress, så jag förde in uppgifterna i datorn och skickade iväg lådan tillbaka till bandet.

Sen kom ett till adressfält med mitt namn på och jag upprepade proceduren. Sen ett till och ett till, och det var väl någon typ av test för att se hur mekanisk jag blivit, och det var väl ganska rejält det, så jag skickade alltsammans hem till mig, för jag var ju bara människa, jag kunde jobba som per automatik som alla människor kan.

Men sen kom lite vanliga adresser också och det var lite av en lättnad, någon som skulle till Falsterbo och någon annan till Höör, och så någon som hade skrivit en grattishälsning i adressfältet och själva adressen på baksidan av lådan, och liksom hur stollig får man vara.

När jag kom hem till radhuset var det som vanligt med Axls jävla röst ekande i kupén och nu Paradise City och man kan ju drömma, det står alla fritt att göra, men måste han sjunga om allt han tänker eller? Take me down to the paradise city, where the grass is green and the girls are pretty. Men, please, get a grip, Axl. Det finns något som kallas realism.

Så släckte jag bilen och klev in och knodden ylade som besatt och frugan tryckte honom mot mitt bröst och sa: Nu är han din. Så vi gick en runda med vagnen och han lugnade ned sig nästan direkt, tog den vanliga runt kvarteret och jag sprang inte in i någon jag kände men jag vinkade till Yvonne på hörnet som verkade plocka äpplen, och det var ju bra så de inte gick till spillo.

Det här upprepades i några dagar men så en annan dag kom jag hem från jobbet och då hade bandet hunnit ända till Sweet Child O’ Mine för jag behövde stanna på macken och köpa lypsyl till frugan, och då hade paketen anlänt. Fyra stora boxar med våra stämplar på. Hon bara glodde på dem och jag antog att hon ville ha någon typ av förklaring och jag sa att det var en överraskning så hon fick inte kika, och då log hon eftersom hennes födelsedag kanske inte direkt närmade sig men den var ändå inom räckhåll för fantasin så att säga och jag hade ofta rätt god framförhållning, det hade jag.

När hon var utom räckhåll tog jag med paketen ned till källaren och snittade upp dem försiktigt med skalpellen för att inte skada ett eventuellt viktigt innehåll.

I den första försändelsen låg en kolv, i den andra patroner och kikarsikte, i den tredje munstycket och i den fjärde allt det andra. Så nu hade jag till en färdig kalashnikov, en förbannat snygg en också och i gott skick. Inte för att jag hade något konkret användningsområde för den, men sånt där ger sig med tiden tänkte jag. 

Alla pratar med mig

Första sekunden av dagen som inte behöver sin vecka: uppvaknandet. Det stökas i köket. Ja just det, jag är jag. Ja just det, jag är hos sysslingen i Lund. Vi dricker pulverkaffe och äter veganska pancakes på balkongen.

När biroll nummer ett äntrar scenen.

Den albanske utvecklaren talar släpigt och skulle kunna tolkas som trött, eftersom han anlände så sent igår, men jag väljer att tolka honom som trygg. Han har blida tunna ögon, jobbar för Storytel, men känner inte till Perec, och visst har han optioner men aktien har rasat, och sidoprojekten i all ära men man måste ha mer än en idé, räcker inte med att han kom på Clubhouse innan Clubhouse.

Sen vankar vi mot stationen, sysslingen och jag, och hon ska till gymmet och jag ska skriva min text och det är lite samma sak. Och hon kommenterar min trolla-med-knäna-kapacitet, som jag flexat med rejält eftersom alla tåg mot Stockholm varit uppbokade i tre dagars tid, men nu så ska jag pendla till Alvesta, och så till Nässjö, där det finns en SJ-biljett lite senare, men åtskilligt kommer att hända innan dess, men det vet jag inte ännu.

Kanske borde jag inse att det är något med den här dagen redan på tåget då jag hamnar bredvid en mjuk snubbe med longboardaura som hälsar trevligt, som om vi är bekanta, och inte bara matchmakats av slumpen. Under tiden han sover skriver jag dagens text i ett svep, om grillköket Cyrus med invånare, och så vaknar både killen och jag ungefär när tåget stannar in. Han tar farväl av mig, nickar till och ler, som främlingar som delat något en stund.

Det är trevligt men atypiskt. Kan det vara hettan?

Alvesta och alla tittar mot himlen. Här har jag aldrig varit, så varje gång jag besöker Alvesta tittar alla uppåt. Flyktingbarnen, den fetlagde mannen i brynja, rollatorgruppen. Alla bevakar polishelikoptern som roterar varv efter varv över centrum. Hovrandet erövrar hörselgångarna. Några patruller syns även på marken, och jag hinner tänka:

Är det jag? Har jag gjort något?

Det är nog inte jag. Ingen verkar bry sig om mig, när jag går en runda för att ha sett Alvesta, eftersom when in Alvesta, och det går ganska snabbt, utan att då förringa Alvesta, men det går ganska snabbt. I en öde park ett stenkast från kommunhuset visar Lionsklubbens klocka 11:03 när klockan är 11:34.

Mitt krösatåg går ju snart. Jag behöver vända tillbaka, och ombord. Det är årets hetaste dag, eller om det inte är det så borde det vara det för det känns så. Fönstret i kupén går inte att öppna. Eller är jag svag? Jag stöter till en gång till men nej, det går inte att öppna. Eller är jag svag?

Svetten rinner mot Filatröjan (en replika av Björn Borgs på sjuttiotalet, nu återlanserad för padelspelare, men jag låtsas inte om det). Luften är kvav som i en garderob och jag vet varken in eller ut så jag börjar bläddra i en app där folk söker folk och finner en biolog från Argentina som skriver:

Jag saknar att prata med främlingar på tåg.

Jag skriver: Nu har du tur. Jag är både främling och sitter på ett tåg.

Sen pratar vi resten av dagen: om alger, Proust och sociala medier. Det är väldigt fint, men jag ger ett maniskt intryck, men jag försöker förklara att det bara är dagen som är manisk och inte jag. Eller utstrålar jag något?

Förra och första gången jag var i Nässjö, som ju bara var för några dagar sedan, bar jag en annan tröja. Den gången blev jag stoppad av en kille utanför centralstationen som frågade var jag hade köpt den. Det finns faktiskt folk som vill veta det.

Jag svarade med en fråga: Är du från Ghana? Hur skulle han annars känna igen Asante Kotokos taggiga jubileumströja (kotoko betyder piggsvin). Han var lycklig över att se mig klädd så. Han tackade mig flera gånger för min klädstil, utanför centralstationen i Nässjö, och jag hoppades att det här skulle inträffa någon gång men trodde inte att det skulle ske utanför centralstationen i Nässjö.

Men nu är det tomt utanför stationshuset. Jag pratar i telefon med biologen (på dennes initiativ), eftersom det blir lite prolix att skriva när man har så mycket att berätta, innan jag stiger ombord på bussen till Eksjö, som jag alltid velat besöka för att ha besökt Eksjö, men ärligt talat blir jag snart less på små gulliga städer, ändå besöker jag dem som av tvång.

Biologen gillar kvinnliga surrealister typ Leonora Carrington men hinner inte prata mer för labbet kallar och algerna behöver lite vård och jag tackar för samtalet.

Sen börjar jag gå över kullerstenen med min ryggsäck och min tygväska från antikvariat Verklighetsflykt, som ingen ännu kommenterat. Inte ens personalen på bokhandeln tar någon notis.

Jag är där för att min vän S sagt att jag borde besöka den och när jag letar efter hennes romaner frågar expediten vad jag är på jakt efter och jag säger som det är och det visar sig att S varit där i mars 2020 för ett författarsamtal och hon var fantastisk.

Hennes böcker är också fantastiska.

Hon är faktiskt fantastisk hela hon.

Det tycker ju jag också.

Kanske kan jag prata lite Perec tänker jag och berättar om mitt försök att utmatta Cyrus i Lund och sen har jag en ny följare på Instagram.

Personalen tipsar om en specifik uteservering, så jag går dit och sätter mig för att läsa Saunders novell om grottmänniskorna, men jag kan inte riktigt koncentrera mig för allt som händer, så jag läser bara några rader under tiden jag käkar pokébowl med räkor, som kanske är handskalade faktiskt. Dricker vatten, och så lite vatten igen, för det är verkligen hett.

Min pappa kräver bilder och jag fotar och han säger att det ser tomt ut och han har rätt. Ingen verkar besöka Eksjö när det är hett. Jag är inte ingen.

Jag agerar turism bland trähusen och det är gulligt det är det men jag är lite socialt understimulerad tydligen så när jag besöker Waxegårds loppis frågar jag efter min ex-kollega Maria med det efternamnet. Jag har inte träffat henne på femton år och knappt ens då, och de är kusiner och ägaren visar sig vara filatelist och jag visar ett intresse för udda frimärken och flikar fram de där från Mongoliet sysslingen gav mig, men de är tydligen inte värda någonting nästan.

Han har flera sidor i en pärm med Burundi. Ibland kommer samlare in till honom och jagar ett specifikt land, men aldrig Burundi. Det är lite synd.

Han visar några rariteter. Vykort från nazityskland med stämpel och allt och jag känner historiens kalla vingslag när jag betraktar ett nattligt och upplyst Brandenburger Tor iförd nazidräkt, men jag vill faktiskt inte äga det där säger jag och så tackar jag och går vidare. En sån där kund som bara vill prata. Är jag sån?

Och så vill S ta igen allt vi inte hunnit gå igenom under tiden alla har semester och jag ringer och går in till Harrys och beställer en pilsner och killen i baren verkar vilja prata med mig även han men jag är ju i telefon och det är tydligen förseningar i tågtrafiken men jag tänker att det inte är mitt problem förrän det blir det och jag sitter och pratar med S om Perec och biologen och om mars 2020 när hon var inbjuden av bokhandlaren och fick övernatta i dennes borg och då fått veta att hon gärna fick återvända för workshops och det kanske vi skulle göra, men sen dör hennes batteri och då ser killen i baren sin chans.

Han går egentligen på restaurangskolan i Jönköping, säger han, och han besökte Stockholm alldeles nyligen, med tåg precis som jag, och ja, det var väl allt, och jag bor där säger jag, ska alltså inte besöka, ska bara hem till katten och vattna blommorna, och förbereda mig inför barnveckorna, och ja, egentligen är det inte så mycket mer att säga, men samtalet uppehålls ett tag, pilsnern är tydligen Harrys egna, och den är ju god, men det känns lite nedrigt att lämna honom ensam i baren, för han vill så mycket mer med oss.

Sen går jag mot resecentrum, men lite i sicksack för att ha erövrat en så stor yta som möjligt, via en plantering där jag söker efter frön att ta med hem, där en mörk man med välpressade byxor, snygg skjorta och kavaj, sitter iförd filthatt och han säger tjenare.

Det visar sig att han heter Ben och är född i Algeriet, men han är fransos, och han kan ju inte veta att jag har ett särskilt intresse för just fransoser från Algeriet, men han märker väl. Det är något visst med att landet inte betraktades som koloni utan själva landet och att erövringen därmed var total, och så Camus och Pesten.

Ben har verkat som antropolog i Sorbonne i 19 år, och ytterligare år på något annat universitet jag glömmer namnet på i samma stund det nämns, och han talar nio språk varav bulgariska i varje fall är ett, och han klarade SFI på tre månader vilket var ett nytt rekord.

Jag borde verkligen resa till Alger för folket där är så öppna och de hade älskat mig och jag tänker ”jag borde verkligen åka till Alger”, när hans polare, som ser mer eksjöartade ut kommer förbi och visar upp sina tofflor, som är från Umbro, och han blir lite besviken för han trodde att han hade tagit på sig sina Fila.

Men sen måste jag faktiskt gå till bussen för annars kommer jag aldrig hem. Det är verkligen hett. Intill mig sitter en kille med gul och tofsig aladdinkostym men jag kommer inte mig för att fråga, det kanske är en sektgrej, dessutom har jag redan pratat med varenda främling jag mött i dag.

Tillbaka i Nässjö kommenterar ingen min tröja den här gången heller och tåget är försenat på grund av elfel och värmefel och felfel och jag vet faktiskt inte vad, men det står en tid när det ska anlända och SJ-personen säger att jag nog vet mer än hon och jag känner lite medlidande, jag ska ju lämna SJ snart, men hon blir kvar.

På perrongen hittar jag en tom bänk och det är lite skönt att bara vila och vänta tänker jag, men då sätter sig en kvinna intill och hon vill också prata. Hon har en stjärnformad tatuering på axeln, lite follow the rabbit-vibbar över det, och visar sig köra ambulans för ett privat företag och nu ska hon till en mountainbiketävling och där kan det hända saker verkligen, men det gör det aldrig på trav. En gång på ett rally voltade en kille och det såg verkligt allvarligt ut, men han bara steg ur bilen och ville inte ha någon hjälp alls.

Man måste ju ändra sitt liv då och då, säger hon, inte bara lunka på, liksom vid fyrtio måste man ruska om sig, och det hade hon gjort några gånger, men om brorsan skulle hålla sitt löfte kanske hon inte behövde jobba så mycket framgent, ty han är framgångsrik företagare och skapar mutter-inskruvar-robotar och när han nått rikedomen ska han lösa syrran från alla lån.

Nu har hon ingen biljett med just det här tåget, men jävla SJ, hon ska på ändå, och jävla MP, hur fan tror de egentligen att folk har det här ute. Och jag tipsar om att sätta sig i bistron, eftersom de aldrig kollar biljetter där och så kommer tåget, fastän de just skyltat om att det ska komma en timme senare, som trolleri. Men ändå: jävla SJ.

En inomhusvärld äntligen. Det luftkonditionerade tillståndet, och jag är nöjd bara med att ha en plats att sitta på, när en man i glasögon framför mig frågar om jag just klivit på och så beklagar han mitt öde, för de har åkt från Malmö och det har bara haft problem, och ingen information på engelska heller så han har behövt tolka åt söta tyskan och det äldre japanska paret, och jag ska inte förvänta mig något, nog bättre att jag hittar ett annat sätt att ta mig hem och jag svarar att jag uppskattar luften.

Sen pratar vi inte mer, utan jag desillusionerar mig en stund med skärmar och tåget rör sig ibland och ibland inte, och ibland blir det enkelspår och ibland inte och ibland kommer vi nå Linköping och ibland kanske Norrköping, men det rör sig hela tiden, och det är ju inte mitt problem förrän det blir det, men när det blir särskilt försenat går jag till bistron för att köpa en tjeckisk lager, eftersom tiden alltid går snabbare när man dricker tjeckisk lager på tåg och där sitter ambulansföraren, som skanderar:

Tack för tipset, jag har fått så många nya vänner.

Intill henne skrockar en dyngfull ryss som ser ut att hämtats direkt från en parkbänk i Omsk. Mittemot en ljuslockig kvinna som nog jobbar med management eller något sånt men som nu är skapligt berusad och som utbrister när hon inser att jag och ambulansföraren är gamla bekanta att denne är en underbar människa och att de haft det så trevligt och jag blir inbjuden att sätta mig hos dem med min öl och förlänga partyt, men jag tackar för erbjudandet och ska nog ändå sitta där jag sitter, eftersom eftersom.

Utanför fönstret rullar Svealand förbi, solen går ned över ängarna och skapar ett trolskt dimmigt mönster över kvinnan på andra sidan gången, och till sist blir det Stockholm, bara två timmar försenat, och jag har bara varit borta i en vecka men tid kanske bara kan mätas i upplevelser och det är ett halvår eller så om vi mäter på det sättet.

Biologen har kommit hem från after work med kollegorna och jag vill kunna berätta hur det gått för mina växter under veckan utan min eller någon annans översyn, men biologen går till sängs en minut innan jag vrider om nyckeln i låset och kliver in, och konstaterar:

Växterna har inte saknat mig.

Fritt fall

Inte sällan fastnar helt meningslösa händelser i minnet, just som irriterande refränger. Men ibland är det de meningsfulla händelserna som inte förstår sin sin innebörd, tänker han efter att ha sett programmet om nära-döden-upplevelser och drar sig till minnes en sen länge glömd episod.

Tre decennier tidigare tillbringar familjen en augustivecka i Sälen, där de bland knotten bestiger högfjället, hittar hjortron och fiskar odlad röding i sjön. På hemvägen stannar de till vid ett sommarland i Leksand, där händelsen kommer att utspela sig.

Ett för minnet avgörande element är den genanta hemligheten, som för barnet bär samma grad av skam som det vore för en vuxen man att avslöja att han aldrig blivit kysst. Tioåringen har aldrig åkt berg-och-dalbana. En omständighet som avslöjar honom som feg, närmast oduglig och inte i fas med sin förväntan om sig själv.

Inte sällan kommer ämnet om åkattraktionerna upp, som i slöjdsalen eller i omklädningsrummet efter hockeyträningen, och då flyr han undan när andra skryter om upp-och-ned-färder, loopar och spyor och han knappt törs tänka sig ett åk i tanken. Ingen får någonsin veta.

Inte heller kommer något att förändras, eftersom han inte är någon som åker sånt. Det bara är så. Han bara är sån. Kommer alltid att vara så, tror han som så många andra saker han tror och kommer att tro.

Den där eftermiddagen på nittiotalet ställer han sig emellertid i en kö till en attraktion som inte alls verkar riskfylld. Intill finns en flotte. Den viras några meter uppför en brant, innan en hasp lossas och passagerarna forsar nerför. Finalen utgörs av ett skutt ut i en bassäng, innan processen upprepas. Till och med små barn åker med. Han kan också.

Men det är faktiskt ganska högt, inser han lite för sent, och när haspen lämnar över åt tyngdlagen chockas kroppen till panik. Suget i magen är det första i sitt slag. Samtidigt som han rasar mot undergången passerar hela livet revy för hans inre, just som i filmerna. Händelser blixtrar fram i tillbakaspolning, likt diabilder som hastigt kastas in och ut ur projektorn. En inre redaktör tycks ha alltihop kurerat sen tidigare, lite som de där redan skrivna nekrologerna som väntar på sina dödsfall. Och liksom kroppen faller gör händelserna det också, mot sin nollpunkt: de sista såna han inte borde minnas. Det är så här det är att dö, hinner han tänka innan han landar i vattnet, och allt blir stilla.

Om detta berättar han aldrig. För reaktionen är inte adekvat och avslöjar dessutom den så hårt surrade hemligheten. Bäst att vänta trettio år med att tänka på den igen.

Nattbuss mot Bombay

Natt i Indien, någonstans mellan Goa och Bombay. En buss för övernattning, människor inpackade i sovslafar som timmer. Själva resan utförs i mörker, ska helst inte upplevas. Någon annan trippar på lina med oss blundande på axlarna. Stigningar och tunna broar, brådstup och porös vägbana. Möten där bussen behöver backa. Någon gång en kisspaus utmed ett ingenting. Alla ut i mörkret, kanske alla tillbaka efter pausen, eller inte. Ingen håller räkningen.

Hotellägarens son hade fått något skrämt och samtidigt roat i blicken när han fått veta att vi anvisats till buss och inte tåg, som om det var en nyhet för honom att det faktiskt fanns en väg, lite som om vi anvisats till en klättervägg istället för linbana.

Jag slår upp ögonen. Svart natt, med skumt ljus här och där i slafarna. Utanför grenar som smeker bussen med ett rassel. Allt har varit så stressigt med biljetter och Globuskontor och prislappar och hållplatser så det är först här jag begriper att vi omges av ett hundratal svettiga kroppar: män, i ungefär samma ålder, med ungefär samma hudfärg och bakgrund och framtid. Från min blåögda turisthorisont utgör de en massa. Alla indier tycks ju vänliga men det är ju natt och världen skiftar karaktär. Begär blir behov.

Intill mig min flickvän, den enda kvinnan ombord. Så ung hon är här. Jag ännu yngre. Vet ju ingenting men tror så mycket. Hon sover, kommer att vakna i Bombay, resan som ett ingenting, planen att blunda och hoppas att allt går bra bara, eftersom allt vi vet fram till nu funkat så. Där vid morgonen möter vi upp vår couchsurfarkontakt på stationen och fortsätter livet. Några år senare föder hon mina barn, med färden som en dröm bland alla de andra vi inte minns, men jag kan ju inte för jag har slagit upp ögonen i mörket.

Merparten av resenärerna sover men inte alla. Några män spelar kort med hjälp av en pannlampa. I ett hörn dricker några andra män rom ur en plunta och pratar tyst nästan konspiratoriskt. Mittemot ett par ögonvitor som riktas mot mig, lysande som en katts i natten. Han viskar något jag bara kommer ihåg i det här minnet, säger:

Det skulle aldrig falla mig in att sova på en sån här plats. Jag vet för mycket, om andra, eller om mig själv. Jag tittade på er. I många timmar. Jag gjorde upp planer för hur jag skulle utföra mitt värv, men fick inget läge. Ni stod för nära chauffören. Jag fick en ny chans senare med några tyskar. Det gick bättre då, för mig.

Jag ser honom i ögonen, själv numera osynlig, eftersom jag rört mig bort från den faktiska händelsen till minnet av den, och säger: Så möts vi äntligen. Jag har läst om såna som du i tidningen, notiser om vad som hänt såna som vi, och tänkt på dig eller den som kunde varit du, men aldrig skred fram. Kanske räddades vi av massan?

Han säger: Eller kastade ödet tärning.

Sen återgår jag till sömnen, låter blicken slockna, och vägbanan vagga mig över i en förrädiskt trygg sömn, som om jag ligger kvar i livmodern under en flykt. Och du sover, bara sover. Bara sover.

En vacker dag

Kamp ta uni, skrev någon för tjugo år sen, med blyerts över en stålkonstruktion längst in på Universitetets tunnelbaneperrong.

Kamp ta uni, läste någon tjugo år senare på samma plats. Kanske var någon samma person med dubblerad ålder. Alla celler utbytta, men ändå.

Man skulle tänkt sig att det här klottret borde tagits bort åtminstone inom ett decennium, och det är väl inte riktigt klotter när det är i blyerts, men så hade vandalen funnit en väl vald plats dit ingen hade ett ärende och dessutom var det knappast vandalism utan ett rop.

Meningen han plitat dit hade ingenting med universitetet att göra, utan om en världsomspännande superdator som höll alla i schack. Det skulle den som förstod ha förstått, och till någon annan vände han sig inte heller.

Valspråket kom från boken som rammat klottrarens existens, en bok som fick perspektivet att växla från jagets till universums, och i flera veckor efter läsningen såg han världen i sin absurditet. Avförtrollad och omförtrollad. Ett oavbrutet rus av klarhet.

En vacker dag hette sci-fi-thrillern han hittat i hyllan hemma. Hemmet innehöll böcker men inte litteratur och han hade letat länge efter något att läsa när bibliotekshögen sinat och fann den här häftlika pocketen skriven av Ira Levin. Vem som köpt den hade han aldrig lyckats lista ut. Den hade bara funnits där när han behövt den, kanske för att han behövt den.

När B och han senare skulle byta böcker, med temat verk som förändrat livet, hade hon överlämnat Albert Camus Myten om Sysofos och han hade gett henne just Levins verk. Hon hade läst hela, han hade läst halva sin för var inte riktigt van vid språket, och det blev därför ingen vidare diskussion. Kändes lite som vid en julgransplundring i tonåren när en beläst klasskompis hade sökt igenom hans bokhylla när han varit i källaren och därefter konstaterat att det enda som fanns där var Unge Indiana Jones, en serie han verkligen uppskattat men det var ju inte litteratur, tyckte kompisen (som senare blev historiker).

Och det var alltså inte En vacker dag heller, men det var verkligen den bok som förändrade honom. En bok om uppvaknande och sömn, om att undvika att införlivas i världen, hjärntvätt och omförlösning. Att välja sanning eller lycka. En sämre Brave new world, hade en recensent påstått, när Brave new world ju var en sämre En vacker dag, inte dålig men inte originalet, eftersom originalet bara kunde vara den första bok i genren han kommit över.

Han hade minnen av att sitta på tunnelbanan som en utomjording på besök, eller nästan hellre en gud på inspektion. Alla dessa tygskylda varelser på väg mellan olika platser de kallade rum och byggnader, några betongfundament runt och ovanför kroppen och det skulle representera något annat, en annan tillvaro, när de alltid bara var här, på de här planeten, framförda av den här mekaniska larven på hjul som aldrig vek av från sin bana. Varelser inte mer unika än några andra, snart bara borta, som kosmosstoft.

Några år senare skulle han läsa en understreckare om filmen the Matrix, skriven av en medelålders kvinna som hävdade att vi ska lyssna på tonåringarna, för de ser klarare än den som fått grumlig blick av normer och bekvämlighet, och han hade vid läsningen fått en blixtrande insikt som ett vykort från förr om det sanna i påståendet. Universum finns hela tiden. Det finns hela tiden. Hela tiden. Hela tiden.

Och det är oändligt gåtfullt.

Ytterligare år senare skulle den den nu överårige klottraren förstå att hans slagord på originalspråk förmodligen var fight uni, och att en bättre översättning nog hade varit bekämpa. Att hans bibel sannolikt led av en taskig översättning. Men det var just den översättningen han hade överfört till stålkonstruktionen, mellan två ringar, längst in på perrongen, alldeles nära den där dörren som en gång stod öppen (bakom den i schaktmörkret en bauhausstol och några gratistidningar).

Blyertsen som byggde valspråket glänste nytt. Kamp ta uni. En hälsning från ett mig till ett mig, via tjugo år och ett dig.