Vid den tiden gick hon ändå nästan aldrig på konserter, men när pandemin drog in över världen kom hon att sakna dem. Ingen gjorde någonting någonstans. Rörelsen hade ersatts av väntan. Allt var tyst utom tanken.

Under en promenad fick hon vittring på något. Kyrkan marknadsförde på ett A4 vid porten lunchkonserter med orgelmusik. Varje dag vid samma tid gick hon dit, inte för att hon var någon kännare av de medeltida stycken som ofta framfördes, utan för att hon krävde att bli underhållen.

Försjunken satt hon på den hårda träbänken, lyssnade och lät kroppens celler dallra i dånet, när ett minne pulserade fram. Det var av besläktad natur, nämligen hur hon som femåring vistats i nästan samma tillstånd.

En kvarts barn-tv om dagen räckte inte för att stilla flickan, varför hon i bristen bevakade testbilden med en uppmärksamhet värdig ett konstverk. Ackompanjerade av de spridda pipen, de ljusa och mörka som efter hand gick att kartlägga till ett mönster, besåg hon den lilla pinnens sysofosvandring av och an inom sin rektangel. Färgerna i testbildscirkelns inre gick nästan att associera till tecknad film, med undantaget att de aldrig rörde sig. Klockslagen skiftade däremot med pålitlighet, där fem blev sex och nio blev noll. Siffrorna var egentligen små grafiska skulpturer, kom hon att förstå, när hon satt riktigt nära, epilepsifarligt nära, för att skönja konturernas pixlar, en sekund i sänder. Emellanåt trängde musik från P2 in och förstörde mantrat, och än värre blev det när ett riktigt tv-program äntrade tablån.

Om detta kom hon alltså att tänka under tiden organisten rasade mot klaviaturet och fyllde kyrkan med våld. Aldrig fick de frid här inne, alltid skulle musiken göra uppror mot samhällsordningen.

Efter några omgångar började hon känna igen de andra lunchkonsertergästerna, som satt utspridda utmed bänkarna som svenskar på bussen: lagom långt ifrån för att inte smitta varandra med sina liv. Först upptäckte hon så klart änkorna, de utstötta gubbarna och de rutinmässigt religiösa, men det fanns också en samling personer som påminde om henne själv: hemmasittande laptopknegare som här i orgellandskapet kunnat hitta en frizon från pandemins lag om all nöjes död. Emellanåt spanade hon ut över deras ansikten för att skönja tecken på antingen frid eller vemod, och i händelse av det senare kanske hälsa lite på en trevlig man vid utgången efteråt. Tänk att kunna berätta för barnbarnen att det var så här mormor och morfar träffades.

Kanske, som allt annat under restriktionernas höst, i bemärkelsen inte.

Den enda som kom att hälsa var organisten själv, som efter några veckor betraktade henne som hängiven supporter. Denne frågade om hon ville följa honom upp någon gång och titta på where the magic happens, men då nekade hon och hostade lätt som för att antyda dödlig sjukdom, innan hon raskt lämnade kyrkan för att ta något hon antog var en paus, men som blev ett avslut.

Några veckor senare fattade regeringen beslut om en ny serie pandemilagar, vilka bland annat drog in möjligheten att gästa begravningar för sörjande utanför den närmaste familjen, samt tätade igen den sista strimman av gemensam underhållning: lunchkonserterna.

Och så drev vintermörkret in över Stockholm, och allt vissnade, även fantasin. På gatan utanför lägenheten betraktade hon människor vanka av och an genom trottoarens ledsna snö, inte olikt pinnen i testbilden. Medan musiken höll sig tyst i väntan på en ny första vår.