På senare tid har jag börjat se döda människor i livet. Grannens pigga mamma shoppade på Götgatsbacken. Min morfars rossliga röst uppstod i en gubbe på tunnelbanan. Och häromdagen utanför Konsum vandrade Ingemar förbi i ögonvrån.

För en nästan försvinnande kort stund var han faktiskt tillbaka: kroppstypen tolkades av sinnenas förtrupper, genom synen upp mot hjärnformationen Ingemar, vars mönsterigenkänning gav utslag och sände vidare informationen om att min vän fanns nära intill. Under loppet av en tusendels sekund hann nästa system fatta beslutet om att släppa ut endorfiner i blodomloppet, eftersom han alltid gjort mig på gott humör, och att jag måste vände mig mot honom för att hälsa, krama om honom och snacka Blåvitt en stund. På trottoaren i det sneda solskenet avnjuta hans skräniga varma raljerande om oväsentliga men avgörande detaljer, med en speciell tonträff unik för honom.

Då gör jag som signalerna instruerar, rör blicken närmare min döde vän, som ingenstans inom mig ännu är död. Allt som händer under tusendelarna saknar minne av det som hände för snart två år sen, hur han fick cancerdiagnosen, löpande försvagades och sedan inte fanns och bara fortsatte att inte finnas, dag efter dag. Dessa snabba system har inte fått instruktioner om att skifta läge, några direktiv om adressändring nådde aldrig instinktsministeriet. Här i mig under tusendelarna finns han.

Innan nästa signal skickas från ett annat nervcellskluster, med mer upparbetad tidsuppfattning. Här levereras en analys av de föregående nätverkens bedömningar. Under tiden jag vänder blicken mot Ingemar hinner svaret anlända till medvetandet, att det jag upplever är orimligt eftersom han inte längre finns som fysisk varelse, och i samma stund betraktar jag mannen som nyss befann sig i ögonvrån. Han är inte ens är lik originalet, är bara en kille med rödlätt skäggstubb och rosiga kinder.

En genant ljuv rodnad sänds ut i kroppen, en cocktail av besvikelse, sorg, men även njutning: att ha fått känna honom igen. Därefter en insikt att han i någon mån inte är helt och hållet borta. Det gäller bara att söka sig fram till områdena där han fortfarande finns. Dit dödsbeskedet inte nått. Och jag får order om att le, så jag ler.