En dröjande blick. En sån där som avslöjar allt viktigt.

Han kom att tänka på kollegan som berättade om bikinifilmen på Tiktok, och hur denne hade tittat någon sekund för länge, så snart var hela flödet fyllt med lättklädda kvinnor och flickor, och han var ju far och så kunde han inte ha det, så han försökte uppehålla sig vid det allra mest trista för att strypa flödet, men det fortsatte att komma allt mer utmanande poser.

Både maskinerna vet och kroppen vet, tänkte han, när han mindes kollegan, och tog emot den där dröjande blicken från kvinnan lite längre bort på uteserveringen, som hon egentligen inte hade tänkt ge ifrån sig, men nu blev det så och så blev hon generad och började prata med sin kompis på sitt språk.

Det var ett sånt där ögonblick när hjärtat byter växel.

Han hade för vana att sitta och avlyssna samtal här där mest turister vistades, eftersom han förstod nästan alla språk, så han kunde enkelt glida in och ut ur konversationer, lite som en jorden-runt-resa, fastän han satt i hemkvarteret med sin bok och en kopp kaffe, och kunde sen gå hem med sina upplevelser, steka ett ägg till middag och titta på Mjällby-Degerfors på tv.

Den här gången hade han överhört någon som hade varit i Nybro och tagit hand om sin ensamma mamma när en bekant till denne kom förbi med hela lyckliga familjen och berättade om sin resa till franska rivieran, och hur tonfallet skiftat i smålänningen, som plötsligt la in dumma inpass om att det inte händer så mycket där hemma precis, som om det vore fel att hälsa på sin ensamma mamma och inte dricka skumpa i Nice.

Och så de där grekerna som pratade om olika favoritdrinkar. Geisha, sa den ena. Ja, den kan man alltid ta, sa den andra. Din då? frågade den första. Min är Lincoln, sa den andra. Och det här var ju inte så intressant precis, och kanske var det inte ens drinkar de pratade om, och då kom deras jycke framlufsande (hade de släpat med den till Sverige?) och började nosa i hans ficka, eftersom hunden trodde att det fanns Frolic där och det var bara smulor kvar.

Vi har alla våra sidor. Han hade läst innehållsförteckningen noga, och det var inget konstigt där alls.

Och så fransoserna med prickiga toppar, tyskar så klart som såg extrasvenska ut, amerikaner med gälla röster, en duo från Nigeria iförda särk, innan den där dröjande ljusmörka blicken från bordet mittemot och hjärtat bytte växeln och hon började sen prata med sin vän lågmält på språket, som han kunde tolka med lite koncentrationsförmåga till portugisiska, förmodligen regionen kring Faro.

Han var inte lika vass på portugisiska som på exempelvis spanska och italienska, förstod med lite kalibrering ungefär åttio procent, och det brukade räcka, men här ville han begripa alltihop så det blev logiska luckor, när de pratade om Drottningholms slott och någon typ av pistvakt? Innan de började prata om något som låg närmare till hands: honom.

Ja, han är lite söt, sa kompisen.

Vad tror du han läser? sa kvinnan med blicken.

Spelar kanske ingen roll, han har ju inte vänt blad en enda gång. Men han klär sig töntigt, sa kompisen.

Han behöver hjälp bara, sa kvinnan.

Det här hade inte hänt förut. Han gick in för att beställa en pilsner i baren och kom tillbaka med den och några salta pinnar, som han började tugga i sig som ett omedvetet sätt att tappa i attraktionskraft och därför förvissa sig om att kunna gå hem och steka ägg och sen var det bra med det. Dessutom hade de säkert redan växlat ämne under hans frånvaro.

Tror du han är en sån? frågade kvinnan sin kompis.

Det tror jag, sa kompisen.

De flesta skulle få panik om en främling frågade en sån sak. Han kanske inte ens förstår engelska, sa kvinnan.

Du kan alltid försöka, sa kompisen.

Hjärtat slog dubbelslag. Kvinnan med den dröjande blicken reste sig från sin plats och vankade mot hans bord. Hon lutade sig fram för att förhäva vissa kroppsdelar och han fick svårt att andas för så här nära någon hade han inte varit på åratal och så tittade hon på honom särskilt länge, innan hon frågade:

Har du möjligtvis lite Frolic?