Min guide frågade om jag någon gång kört bil i öknen. Nej, aldrig, sa jag. Han bromsade med en behärskad sladd till mot sanddynorna och bad mig kliva ut.

Jag hade inget körkort och kuggat nio uppkörningar men det behövde jag inte säga, tänkte jag. Här ute fanns ingenting, bara mer av samma. Som att färdas på Mars. Vi bytte plats och jag lyckades få igång bilen. Den startade med ett lätt hostande från motorn. Jag kom upp i dragläge och så rev vi iväg genom öknen i lagomfart.

Allt rullade på behagligt, fanns inga medtrafikanter att ta hänsyn till, men efter några minuters guppande uppstod en stoppskylt, och jag stannade. Min guide började fnissa, först tyst sen okontrollerat. Vad detta innebar begrep jag instinktivt. Här hade jag demonstrerat den västerländske mannens underlägsenhet. Den blinda lydnaden. Det kuvade.

Vem skulle få för sig att lyda en skylt i ingenmansland? Befarade jag att en polis lurade bakom nästa dyna? Eller inväntade jag en plötsligt uppdykande karavan lastbilar?

Medan vi stod stilla vid stoppet kurrade motorn tryggt. Min guide lyckades stävja fnisset, kom väl på att jag fortfarande betalade för hans arbetstid.

Jag tittade ut mot vänster och sedan höger och ingen trafik uppstod, men när jag försökte få igång bilen igen fick jag motorstopp. Gång efter annan utförde jag proceduren med dragläget och gasen. Mjukheten från förr var borta, motorn bara hickade och dog. Det fick räcka så. Jag vred tillbaka nyckeln, drog upp handbromsen och steg ur.

I samma stund jag mötte den torra ökenluften landade en snöflinga på mina glasögon. Den rann sävligt över synfältet. Jag blickade uppåt och nu föll snön överallt. Sanden täcktes med ett tunt lager dun från himlen. Min guide stod nu intill mig. Först bara gapade han, sedan kastade han sig över marken och började veva med armar och ben.

Ni kallar det snöänglar, eller hur? frågade han.

Det stämmer bra, sa jag.