Värken brann från kappmuskeln upp över halsen. En spänning mot tinningarna, som pulserade till ett grepp om hjässan. Hon tappade i koncentration, kunde läsa samma tidningstext flera gånger, när hon upptäckte den runda röda ringen över ankeln.

Vårdcentralens onlinejour gav råd. En kur antibiotika upplöste långsamt borrelian, men något annat inträffade i samma veva.

Hon började skriva tätt, utan styckeindelning. Argumentationen i texterna gick från resonerande till bergsäker. Upprepningarna var eviga. Prosan gav starka Robert Walser-på-psyket-vibbar, med meningar nästan omöjliga att dechiffrera.

Hon kontaktade vårdcentralen igen.

En läkare svarade genom videosamtal.

Ska det vara så här nu? frågade hon och läste upp sina alster. Långa meningslösa haranger, som sprungna ur ett ältande. 

Läkaren såg ut som hennes farfar, närmast som en klon, och det var ju besynnerligt. Han hade suttit på hispan i ganska många omgångar, efter att ha spelat bort stugan på bingo.

Nu är jag ingen litteraturvetare, avbröt läkaren, men jag kan ett och annat om sånt här. Har du tid för en föreläsning?

Därefter följde utläggningen om ordet prodromalsymptom och dess ursprung. Det hämtades från grekiskans prodromos, springa före, som i sin tur härrörde från Alexander den stores förtrupper under kriget mot Dareios III. Efter tre förlorade slag hade den senare förlorat hela det persiska riket.

Det var i sammanhanget högst relevant, eftersom prodromalsymptom är beteckningen för beteendet som föregår en psykos.

När kommer vi in på borrelian? frågade hon.

Alltså, sa läkaren, och förklarade grunderna för den psykotiska kommunikationen. Särskilt fascinerande var tydligen dess konsekventa estetik och stil, som följde just det täta, tjatiga mönster som i texterna hon just läst upp.

Hon frågade:

Hur skrev Alexander den store?

Läkaren svarade:

Låt oss se till fakta. Under uppväxten fick han höra om sitt släktskap med Akilles och Herkules, och därmed även Zeus. Aristoteles var hans privata handledare. Para dessa omständigheter med en brutal makedonsk machokultur, ja, då finns ju alla förutsättningar för en hemingwaysk språkdräkt, tycker du inte? Totalitärt megalomaniskt.

Kanske det, sa hon. Så vad händer nu?

Du får väl skriva oss ur det här, som du alltid gör när du tror att du kontaktar mig, normalt en bra bit in på psykosen.

Ingen antibiotika?

Bara skriva, älskling. Skriva ut på recept.

När samtalet var avslutat tittade hon på ankeln igen. Ringen täckte snart hela benet, som blossade rött inflammerat. Lite snyggt, faktiskt. Hon skulle behålla det så. Det skulle hon. Det ville hon. Det kunde hon.