Den här släkten hade råkat få ont om pengar i ett par generationer, men den var så klart inte fattig bara för det. Det förstod alla medlemmarna, att de egentligen tillhörde ett annat högre kast.

Nu levde de i olika no-go-zoner spridda över huvudstaden, med tidningspapper som isolering och klotter i porten, men det förändrade inte omständigheterna att de förtjänade något mer, som sannolikt skulle erbjudas dem lite senare bara.

Därför gjorde ingen av dem någon särskild ansats att göra något för att ställa saker till rätta, genom att till exempel tjäna pengar, eftersom dessa inte skulle förändra den faktiska känslan att i princip redan ha dem.

Hur det blev så här hade de aldrig diskuterat med varandra. Det behövdes inte eftersom det fanns en stor och övertygande saga om anfadern direktören, gods och tjänstefolk, kryssningsfartyg till kontinenten, bridge och tennis, kompletta uppsättningar kinesiskt porslin, direktimporterade mattor och sherrybjudningar med statsministern.

I var och varannan kvart fanns klenoderna spridda. En oljemålning här och en mahognybyrå där. Det var också genom prylarna jag själv förstod att jag klivit in i någon annans handling. Förmodligen i den sista fasen i ledet förvärva, ärva och fördärva.

Jag hade ju trott att grannen var som jag, men jag hade inga Wiven-Nilsson-ljusstakar i fönstret, heller ingen kristallkrona med romanovska anor eller Svenskt tenn-golvlampa med patina. Han hade bett mig att titta till gasspisen, som kärvade, och jag visste ett knep hade jag berättat i all hast i trapphuset en gång när vi stött ihop vid anslagstavlan.

Jag satte mig längst ut på kökssoffan, för att inte smutsa ned tyget, under tiden han utan framgång utförde tricket. Grannen hade jag ju alltid hade sett som slashasig av svenssonslag, men de skeva tänderna och det flottiga hårsvallet hade alltså med börd att göra, såna som inte behöver bry sig eftersom de redan har allt, nästa nivå av leverne. Därför behövde grannen varken arbeta, köpa märkeskläder eller hänga med i politiken. Böckerna som fyllde hyllorna hade någon annan läst istället.

Sånt här tog ett tag för mig att begripa. Som uppkomling med svag släktsjälvkänsla behövde jag reda ut ett och annat. När jag kom hem minuten senare igångsatte jag mina självstudier och fann att Bourdieu hade lagt upp ett diagram, vilket jag använde som stöd, och genom det lärde jag mig att att grilla, dricka öl och hyra campingplats var typiskt pöbelbeteende, alltså såna som jag och alla jag kände, medan att äta rimmad lax, känna till namnet på näringslivsprofiler och att ingå i ett jaktlag signalerade något annat.

Grannen gjorde ju inget av detta, men han hade lika gärna kunnat ha gjort det, lät han mig förstå, och för mig som utböling i detta territorium blev jag först lite osäker och skrämd, men kunde i takt med att jag lärde mig mer skissa upp en karta över vad som gick för sig och inte, mest för att det blev komplicerat att lägga det på minnet.

Det fanns ju så många dimensioner inbyggda i systemet. Inte bara skattades folk efter ekonomi utan även bildning, och skiktningar inom varje fält, där det kunde ge status att till exempelvis ha läst Proust och Faulkner i ett, men där det bland andra kunde medföra oerhörda bekymmer, eftersom det tydligen också gick att vara för bildad, då det besvärade den viktiga omgivningen, och omgivningen var ju allt, samtidigt som du skulle leva som om den inte fanns.

Detta var själva konststycket, livsföringens kärna, charaden. Som förr eller senare skulle kunna få någon från samma kast att känna sig hemma i mötet med någon som grannen och låta honom giftas in och flyttas tillbaka till sin rättmätiga plats. Det här hade alltså ännu inte hänt, ändå kunde det hända honom, men inte mig.

Jag hade så klart aldrig ens tänkt tanken att tänka så, och eftersom att jag tidigare tittat igenom flera föreläsningar i socialantropologi via youtube, kände jag ett allt större sug att få veta mer om den här främmande världen som alltså fanns att tillgå bara vägg i vägg med min vanliga historielösa, som innehöll vanligt folk som gjorde vanliga saker och så kom en till generation som också gjorde det, och en till, och där kom jag in och det var väl inget särskilt med det. Vi sa saker som att man ska vara glad att man har ett jobb över huvud taget, plikten framför allt och mat på bordet och man ska spara en del av lönen för man vet aldrig och kasta inte presentpappret om det inte är för skadat. Till syvende och sist är det viktigaste att ha det bra och vara med sina nära och kära.

Inget av detta stämde tydligen i det universum där grannlägenheten utgjorde ett nav, fastän rummen i princip hade samma mått och standard som mina.

Grannens intresse för mig var mycket lågt, i synnerhet efter att jag bjöd in honom för att titta på elementen och han såg sig omkring obrytt som om han inspekterade luft, och då kom det dig att jag vräkte ur mig: Jag bor här i andra hand, under tiden de renoverar våningen på Riddargatan.

Det bara hände. Jag känner knappt att jag kan ta ansvar för det, och eftersom jag är lite mörk under ögonen kunde jag i nästa mening lite snabbt orda om mitt schweiziska påbrå, lite om bankväsendet och klockorna, och jag hade verkligen ingen vidare fantasi, men grannen blev nu helt klart intresserad.

Han ställde följdfrågor, som jag besvarade efter bästa förmåga, och efter den gången kom han att småprata med mig med en ny ton av ömsesidighet.

Den där lögnen hade drag av det vita ansåg jag initialt men med tiden mörknade det allt mer: om kopplingarna till Adolf Ludvig Stierneld (den ökände friherren och dokumentförfalskaren, som jag fogade in till historien under min värsta hybris). Nu behövde jag plöja allt jag kunde hitta av Bourdieu för hur annars förstå hur att föra mig på ostronmiddagar eller utflykterna med släkten till Båstad, och efter några utflykter till Karlaplans loppis ägde jag tillräckligt många attiraljer för att signalera rätt saker.

Snart var jag så insyltad att jag glömt lögnen som lögn, fick kalligrafiska inbjudningskort från grannens vänner till dop och vigslar och sedan av deras och jag blev någon så ibland tackade jag nej och då kom fler fler inbjudningar, eftersom det där med Stierneld tydligen gav min bakgrund en air av farlig, ”lite som Joachim Posener” hade en halvalkad börsmäklare påstått vid en stökigare middag.

Koden var således knäckt.

Jag saknade inte det gamla. Det kändes liksom futtigt på något sätt och inte mitt eget. Du kan bli vad du vill, sa ju aldrig mina föräldrar, men så var det verkligen. Vad du vill. Vem du vill.