Kassettbandet hade fastnat i Saabens stereo så varje gång jag for till jobbet hade jag att välja mellan tystnad och Guns N’ Roses, och då valde jag det senare, fastän jag kommit att störa mig lite på Axls raffiga skrin. Welcome to the jungle ekade i kupén medan jag rattade in på parkeringen, drog upp handbromsen och släckte bilen.

Så var det bara jag och jobbet igen. Alltså inte bara jag. Alltså inte bara jobbet. Jag har lite svårt att förklara hur det blev så här, ibland bara blir saker, eftersom inget annat blir, och så fortsätter man med det som man börjat med för att allt annat kräver beslut. För ungefär hälften av oss var det ett sommarjobb och för andra halvan hade det börjat som ett.

Jag minns första dagen på introduktionen när Ragnar instruerade mig till arbetsuppgifterna. På den tiden hade han verkligen övertygande pondus och glöd, och jag fattade inte att det var spelat, att han alltid spelade teater första dagen eftersom hela proceduren krävde ett stort mått av kollektiv övertygelse.

Så här: det vet ju alla att ett robotöga inte är hundra procent tillförlitligt, lika lite som att en handstil alltid är läslig, och där kommer människan in i bilden. Jag hade ju förstått att någon behövde göra det, alltså titta på paketens adresser och skriva in, typ om någon skriver Babben, Gotland, på ett vykort så är det en människa som förstår till vem det är riktat, men jag hade bara inte tänkt så mycket på den människan. Och så visade det sig att det var jag.

Det var alltså jobbet, och jag hittade rätt snart den sommaren ett behagligt tempo i vilket jag dechiffrerade adresserna och skrev in dem på tangentbordet och sände ut paketet på bandet igen.

Sen skulle jag plugga vidare var tanken, men då frågade de om jag ville fortsätta, och jag ska säga att villkoren var riktigt goda. Efter en utbildning till sjukgymnast hade jag fått lägre grundlön, så jag räknade lite på det där och jag skulle verkligen gynnas av att stanna här, åtminstone ett år eller två. Och så var de flexibla med semester och man kunde lätt hoppa in för varandra, dessutom var de generösa med festerna och en gång åkte vi till postcentralen i Amsterdam på studiebesök, och vi var ett rätt härligt gäng som stöttade varandra i vått och torrt, och så gick åren och jag tog lån för att köpa radhus och tjejen blev gravid och så var det med det och det var ändå en rätt behaglig tillvaro och nu kunde jag ju inte annat.

Någon gång fantiserade jag om att sitta på en anställningsintervju någonstans och så skulle de fråga om mina styrkor i arbetet och jag skulle svara att jag var riktigt skicklig på att tyda snirklig handstil, och det var väl ungefär allt jag kunde, men det var verkligen ett jobb och man ska vara glad att man har ett, och titeln postadministrativ tekniker lät ganska flashigt, det måste jag säga, och frugan skröt ibland med det men jag försökte att undvika att avslöja för någon vad jag verkligen ägnade mig åt på jobbet, ja, men ni fattar, folk skulle inte förstå.

Den här morgonen hejade jag på alla som redan var på plats, några av slaget som lät klockan styra livet helt slaviskt och så sommarjobbarna som redan var hålögda av monotoni, och jag brukade titta på dem lite nyfiket första dagen när de begrep att de skulle befinna sig i den här fönsterlösa grottan i flera månaders tid, medan alla andra hånglade på stranden och drack gin och tonic, och så skulle de titta på adressfält dagarna i ända och absolut ingenting annat, förutom vid fikarasten, och det var som om hela livet gled ur deras system under tiden de fick sina instruktioner och de såg sig omkring med alltså-det-här-är-väl-ett-skämt-väl-blicken och så mötte jag den inte, liksom som i det där experimentet där det väller in brandrök i ett klassrum men alla sitter kvar och låter försöksobjektet fattat ett individuellt beslut, som ju inte är så lätt.

Och visst var det några som aldrig kom tillbaka men sen var vi också några som alltid kom tillbaka, för det var ändå bekvämt. Ett tag kändes det som att jag hade löst livet, hittat en riktigt lurig genväg som ingen annan kände till. Medan andra satt i möten eller beklagade sig över stressrelaterade åkommor hade jag inga såna problem alls, kunde inte relatera, jag bara gjorde mitt och gick hem, och vad fan, fönster kan man ju ha resten av dagen, liksom vem bryr sig om en utsikt när man har ett jobb att utföra.

Fortfarande med Axls jävla röst rullande retrospektivt i huvudet tog jag emot dagens första adressfält och tittade noga på det, och jag behövde se mig omkring lite som en annan sommarjobbare, för att försäkra mig om att det inte var ett skämt, för nog var det riktat till mig, det här paketet?

Jag behövde ta en paus redan innan jag knappt börjat, gick till automaten och fick en plastmugg snabbkaffe som vissa påstod smakade rävgift men jag tyckte bara det smakade som vanligt, och så drack jag allt lite för hetsigt så att jag brände mig i gommen, innan jag vände tillbaka till adressfältet och läste det bokstav för bokstav. Det här borde faktiskt roboten inte ha problem med, det var supertydligt att det stod mitt namn och min adress, så jag förde in uppgifterna i datorn och skickade iväg lådan tillbaka till bandet.

Sen kom ett till adressfält med mitt namn på och jag upprepade proceduren. Sen ett till och ett till, och det var väl någon typ av test för att se hur mekanisk jag blivit, och det var väl ganska rejält det, så jag skickade alltsammans hem till mig, för jag var ju bara människa, jag kunde jobba som per automatik som alla människor kan.

Men sen kom lite vanliga adresser också och det var lite av en lättnad, någon som skulle till Falsterbo och någon annan till Höör, och så någon som hade skrivit en grattishälsning i adressfältet och själva adressen på baksidan av lådan, och liksom hur stollig får man vara.

När jag kom hem till radhuset var det som vanligt med Axls jävla röst ekande i kupén och nu Paradise City och man kan ju drömma, det står alla fritt att göra, men måste han sjunga om allt han tänker eller? Take me down to the paradise city, where the grass is green and the girls are pretty. Men, please, get a grip, Axl. Det finns något som kallas realism.

Så släckte jag bilen och klev in och knodden ylade som besatt och frugan tryckte honom mot mitt bröst och sa: Nu är han din. Så vi gick en runda med vagnen och han lugnade ned sig nästan direkt, tog den vanliga runt kvarteret och jag sprang inte in i någon jag kände men jag vinkade till Yvonne på hörnet som verkade plocka äpplen, och det var ju bra så de inte gick till spillo.

Det här upprepades i några dagar men så en annan dag kom jag hem från jobbet och då hade bandet hunnit ända till Sweet Child O’ Mine för jag behövde stanna på macken och köpa lypsyl till frugan, och då hade paketen anlänt. Fyra stora boxar med våra stämplar på. Hon bara glodde på dem och jag antog att hon ville ha någon typ av förklaring och jag sa att det var en överraskning så hon fick inte kika, och då log hon eftersom hennes födelsedag kanske inte direkt närmade sig men den var ändå inom räckhåll för fantasin så att säga och jag hade ofta rätt god framförhållning, det hade jag.

När hon var utom räckhåll tog jag med paketen ned till källaren och snittade upp dem försiktigt med skalpellen för att inte skada ett eventuellt viktigt innehåll.

I den första försändelsen låg en kolv, i den andra patroner och kikarsikte, i den tredje munstycket och i den fjärde allt det andra. Så nu hade jag till en färdig kalashnikov, en förbannat snygg en också och i gott skick. Inte för att jag hade något konkret användningsområde för den, men sånt där ger sig med tiden tänkte jag.