De fann varandra genom katten Gustaf, eller inte direkt själva katten, utan serietidningen, som tydligen hade utgåvor i många länder, så på sidan över brevvänner sökes fanns folk från när och fjärran och där fann de alltså varandra: hon och han.

Hon i ett här och han i ett där, eller omvänt beroende på perspektiv. Han var balettdansör och gay och levde i ett land där en han varken skulle ägna sig åt det ena eller det andra. Och hon var bara hon, den hon alltid varit och skulle förbli, tänkte hon sig, så som barn tänker. Framtiden utifrån barnet är en rörig illusion som rymmer så många mellansteg att det är omöjligt att föreställa sig den. Hon förstod att hon som andra sannolikt skulle arbeta och bli förälder och kanske kunna köra bil och plantera rododendron, men hur nå dit när hon inte ens kände till hur amorteringsstrukturer fungerade?

Istället skrev hon till den här unge balettdansören i Neuroasien. Hon skrev om sånt där som barn skriver, typ om en dröm hon haft om att ha blivit förvandlad till en kosmisk älva och sen till en romb i en värld av hexagoner, och det senare var ganska obehagligt så hon hade vaknat kallsvettig. Eftersom hon tyckte om kartor hade hon förstås letat efter Neuroasien för att kunna lokalisera sin nye vän, men haft svårt att hitta honom där, eftersom landet egentligen inte fanns, misstänkte hon, så hon behövde fråga.

Han blev lite stött. Neuroasien hade alltid funnits och skulle alltid finnas, och han levde dessutom i den stolta huvudstaden Rautikon (som hon måste ha hört talas om), med strax över två miljoner invånare, intill floden Legano, där man somliga dagar kunde se flygfiskarna leka. Lät som kastanjetter. Så hon tittade igen i sin kartbok och blev lite förvånad över att hon missat det här landet, som mycket riktigt var inklämt mellan Kirgizistan och Tadjikistan, men som enligt brevvännen hade en väsensskild kultur, lite lik den persiska med en touch franska på grund av kolonialism, och en inte obetydlig judisk minoritet (som sas haft sin ursprung i Moses vandring genom havet), och själv hade han faktiskt funderat på att konvertera eftersom han ville bli religiös, men dessvärre inte var troende på det sättet. Men på andra viktigare sätt.

Hon tyckte alltsammans lät underbart lockande och frågade om hon fick besöka någon gång, men det var tydligen svårt, sa han, eftersom fantasi och verklighet helst inte ska blandas ihop, och hon förstod inte riktigt vad han menade med det men det fick väl fortsätta så här.

De skrev i några år, med tiden allt glesare, för hon blev tonåring, fick nya kompisar, började få ångest av nationella prov och förväntningar från anhöriga, och snart var han nästan bortglömd, som en låtsaskompis från förr.

Nästan ett decennium efter de första breven hörde hon Neuroasien nämnas på tv-nyheterna och en ny balettuppsättning som vållat protester utanför Jeahzetemplet där effimerata fundamentalister samlats, och då var han där mitt i bild, namnlös men visst var det brevvännen som slankt muskulöst slog runt i piruetter, och allt kom tillbaka. Hon letade upp de gamla kuverten som låg kvar i korgen med anteckningsböcker och kartskisser, fann adressen och skrev ett nytt, där hon förklarade det otroliga, att hon för första gången sett honom och att hon nu ville se honom mer, ja, hon ville resa dit och se honom uppträda. Inget svar kom, kanske hade postgången blockerats av regeringen.

Eftersom alla sajter nekade hennes sökningar reste hon till flygplatsen, på vinst och förlust, och förklarade för SAS-personalen att hon behövde ta sig till Neuroasien för att träffa sin vän och de skrattade till som om det vore dolda kameran och sa: Det finns inget sånt land, vännen.