Något av ett madeleinekakemoment uppstår när jag tar den första klunken Perlenbacher pils, köpt på Lidl, och låter den ljusa meningslösa nästan smaklösa drycken porla i mig och jag förs tillbaka till balkongen på Lanzarote, en december för fjorton år sen, då jag skulle bli far och därför månaderna innan behövde hinna fara omkring lite innan allt blev förmodat statiskt.

Då hette den ljusa lagern San Miguel, känd av kännare för att vara helt okej även ljummen. Jag och Jeppe drack litervis av ölen i våra solstolar samtidigt som vi inandades den halvkyliga atlantluften iförda tjocktröjor och jeans och det var inte alls så vår spontana sol- och badcharter var tänkt.

När vi inte bevistade balkongen och drack öl satt vi inomhus och drack öl, med tillägget snooker-VM, som Eurosport dessa dagar vigde all sändningstid. Rutinen hade funnits där för att bli funnen. Vi drev in i den motståndslöst.

För att ytterligare underlätta ölkonsumtionen knaprade vi chilimarinerade majssnacks, som gav mig utslag, ändå så beroendeframkallande, men de gav mig utslag, men så beroendeframkallande. Och så höll det på i fem dagar säkert: med lika delar öl som snacks som snooker, innan Jeppe en förmiddag på balkongen riktade handen mot vulkanen längst borta i horisonten och sa:

I morgon står vi på toppen.

Han kunde lika pekat på månen, så ofattbar var profetian i den ljumma alkoholdimma. Så pass omöjlig att den ändå gick att sukta efter, likt hur Knausgård efter småbarnsårsvåndan ur det inre trycket forcerade fram sex romaner. Och Jeppes röst var bestämd, han var trött på den här jävla såsiga tillvaron, som ju bara pågått i några dagar, men med en livsförnekande monotoni som motsvarade decennier.

Nästa dag inledde vi tidigt vår beslutsamma vandring, spikrakt mot målet, uppför backar, tomtgränser och stelnad lava. På avstånd över magman upptäckte vi hur en vakthund jagade mot oss och vi rusade i panik upp och ned över marslandskapet, som flyende soldater i ett kulregn. Här fanns ingen allemansrätt, insåg vi alltså lite för sent. Någon visslade in jycken och vi var räddade och kunde fortsätta färden uppåt och efter många timmars strövande stod vi på vulkanens topp, intill en sjavig mobilmast och drivor av gamla tidningar och reklamblad. Hjärtat slog stolt i bröstet. Känslan av att ingen förut varit här, vilket ju redan var motbevisat, men åtminstone ingen charterturist. Vi var inte som dem. Vi var erövrare.

Och så strosade vi vägen tillbaka, landade till sist på balkongen med värkande leder efter säkert trettiotusen steg mot sluttning, knäppte upp en sällsynt ljuv San Miguel, knaprade på majssnacksen och kände oss bevärdigade stunden, tänker jag när jag dricker min lidlinköpta Perlenbacher pils i soffan och låter den meningslösa drycken rinna ned i strupen och jag klickar igång ett ännu osett avsnitt av Rome på tv:n, och glider in i vardagen.