kortkort fiktion
av JL
av JL
*
INNEHÅLL:
Mozarts pianosonat i a-moll pressade sig en kväll in i min lägenhet. Ljudvågorna sändes från en granne, som spelade med lätt, nästan nonchalant anslag. Jag blev först irriterad över intrånget, men insåg efter några takter att den spelande hade stor talang, även om denne knappast var klassiskt skolad, antingen jazzmusiker eller autodidakt. Kanske just därför fann jag musiken så gripande. Här fanns en sann originalitet, där fingertopparna med slö timing landade på tangenterna med en just in time-metodik, innan de rann av pianot som tårar. Andra passager spelades frimodigt och med barnslig energi, som om hen spelade stycket för första gången, som om stycket var det första hen spelat. Nybörjartur eller genialitet var svårt att avgöra, liksom ålder och kön på pianospelaren. Personen kunde lika gärna vara en tjugoåring med upptäckarglädje som en pensionerad musiker, som gett upp om regelverk.
Jag lyssnade varje kväll. Det blev snart en ritual, med kamomillte i porslinskoppen, en mjuk filt, och så musiken, den ljuva flödande musiken, som var så oprecist precis, där hen tappade toner, föll klantigt mellan tangenterna, men allt det där hörde till. Musiken hade liv, svepte in i min vardag och berikade min själ.
Snart kom jag att se på grannarna jag mötte i trapphuset på ett nytt sätt, i ett försök att lista ut vem av dem som kunde vara en gudabenådad pianist. Damen med permanentat hår? Den hurtige rundnätte mannen? Barnet som alltid pratade i mobilen? Jag började titta på deras fingrar efter ett tag, eftersom ansiktena inte gav några ledtrådar, sökte efter tunna känselspröt, kanske lite kantiga knogar och leder, men allt med mina grannar uttryckte vanlighet. Ingen som kunde spela på det nästan-förlamade sättet, alltid lite för sen men i tid. En förväntan som uppstod mellan varje nedslag, samtidigt som musiken vävdes i luften av detta virtuos som bekände sig för oss andra varje kväll.
En vän med orkesterbakgrund besökte mig för att sätta ihop någon typ av fantombild, utifrån sitt kunnande om pianister. Hon var nästan lika imponerad som jag, även om falskspelet störde, och sa efter en halvtimmes lyssning att det sannolikt rörde sig om någon som aldrig musicerat inför andra människor, en okysst pianist. Förmodligen lite till åren, de yngre skulle redan ha fått särprägeln bortslipad, sa hon och jag tackade för hjälpen. När hon gick för kvällen sa hon: Du kan väl bara fråga runt? Jag började andas tungt och gav inget svar, mumlade lätt som för att antyda att sånt här inte var enkelt för mig. Sätt upp en lapp då? föreslog hon.
En vansinnig idé. Hur skulle jag framstå inför de andra? Och heller ville jag inte skrämma pianisten till tystnad, denne hoppades kanske att spelandet inte hördes? Ändå skrev jag i vånda en lapp som jag nålade upp på anslagstavlan, formulerade en harang om mitt slanka hoffmanpiano utformat av Carl Malmsten (det var exklusivt förstod jag efter att en tidigare besökare försökt byta det mot sin konsertflygel), och undrade om någon i huset möjligen ville använda det, eftersom jag själv inte spelade och stämningen höll på att gå upp? Jag tänkte att en pianobegåvning inte skulle försitta den här chansen, inväntade varje kväll ett oväntat besök från min musikaliske välgörare, som skulle göra en mycket blygsam entré, med saktmodiga steg närma sig mitt instrument, sätta sig på stolen och långsamt veckla ut fingrarna, för att sedan lägga dem över tangenterna, varje nedslag lite tyngre än normalt, hade jag förstått, och det skulle hen uppskatta, att instrumentet hade lite temperament och gjorde motstånd under tiden det fylldes med den där musiken som drev upp alla känslor i mig, men någon besökare fick jag aldrig.
Istället tystnade musiken för att aldrig komma tillbaka. Jag minns den nu många år senare så som man minns en bestämd smak eller en eufori, på en exakt plats i hjärnan jag när som helst kan vända mig till när jag tänker att livet är futtigt och meningslöst, när varje partikel i luften egentligen går att besjäla.
Han hade ålagt sig att skriva en text varje morgon, utan kvalitetskrav eller teckenräkning, en text. Start vid 08:15, och tjugo minuter senare var den färdig. Förfarandet krävde förutom fungerande sömnrutiner bara en ytterligare ingrediens: själva idén. Ofta lyckades han snappa upp något litet under dagen innan, som han senare kunde uppförstora till litteratur, som köprat om att tvätta en Mercedes, eller en hostelreceptionist med fäbless för Bonnie Tyler. Andra dagar behövde han få inspiration från morgontidningen, låta en dödsannons eller notis leda tanken i konstruktiv riktning.
Men så finns morgnar som denna, då han behöver blunda och i tanken låta gårdagen stimma igenom honom, i hopp om att trålandet ger napp. Och visst har det funnits en gårdag den här gången också, konstaterar han från liggande läge i soffan. Alla tankar får samma tyngd när de simmar förbi: han ska bli farbror, en intensiv chat på WhatsApp, en knappt snöröjd promenad utmed Hammarby kanal, vinglas hos kalligrafen, diskussionen om skidskyttets utveckling (som att kombinera 100-meterslopp och dart, hade de sagt).
Ändå fastnar han vid Charles Swann, den fiktive man som Marcel Proust ägnar så mycket omsorg i första delen av På spaning efter den tid som flytt. Denne mondäne Swann kunde från utsidan ses som en playboy, eftersom det knappt finns någon annan definition av sådana än just den personlighetstyp Swann representerade, ändå kunde han, som en typisk sekelskifteskanskeman trots allt aldrig undgå att gå upp i människorna han sökte upp, det fanns en hinna någonstans, men inte i mötet, inte i begäret eller åtrån. Bortom orden, som ju aldrig fick leda till någon längre överenskommelse, fanns alltid en gnista sanning mellan Swann och älskarinnorna, något ädelt och mjukt. Kanske bara för en kort sekund, men det var alltså hans hemlighet, att där andra playboys spelade spelet, så spelade han med liv och lust, alltid med ett stort mått naivitet dolt under den mer framträdande dandyismen. Nog sökte han en famn likaväl som han sökte en sanning, sin sanning, när han jagade efter pigor och hertiginnor, alltid utan att göra skillnad på folk och folk, eftersom han gick på känsla, och känslan saknar klasstillhörighet, och vem kan döma en känsla om den mejslats fram utan inblandning av tankar? Den bara är där, som ett magiskt väsen inom oss.
Charles Swann sökte sin famn, utan att egentligen begripa sitt behov. Alla kvinnokroppar blandades upp i fantasin, när han ägnade sig åt såna fantasier, men vader, höfter och axlar var då omformade till behoven värme, yppighet, rosighet och mjukhet. Allt skönt och ädelt, även det som från omgivningen enbart setts som girigt begär. Ingen anklagar en konnässör för att äta för utsökt mat, kanske han tröstade sig med, om han kände sig brännmärkt som sjabbig. Fram till han möter Odette, som alls inte påminner om de andra och han är alls heller inte attraherad av henne, men hon är Odette, och häri ligger alltså skillnaden.
Den intellektuelle och sysslolöse playboyen Charles skenar genom dagarna i jakt på erfarenheter som en manisk tindrare, när han, som det visar sig, enbart behöver en enstaka erfarenhet, en sanning och inte flera, en erfarenhet som relationscoacher talar om i varenda podd på temat. Våga välja väg, Charles, och vägen ska välja dig.
Om detta tänker till sist författaren när han sätter sig för att skriva, och han skriver.
Lars Norén besökte mig den här morgonen, 18 år gammal, med ett temperament som skrämde mig, trots den avsevärda skillnaden i ålder mellan oss båda. Han var egentligen inte levande längre, hade hans minimalistiska dödsannons låtit meddela (inte ens försedd med ikon, de anhörigas namn ordnade som regementen), varför han kunde uppträda så här, i vilken ålder som helst, genom tidningstexter, eller plötsligt formulerad prosa av en åskådare.
Likväl skrämde han mig, den unge poeten, som introducerade sig på ett vis som antydde att han redan visste sitt slut, att alla varianter av honom existerade här och nu. Den 76-årige parad med den 45-årige och alltså den 18-årige, och alla andra åldrar. Alla satt de mittemot mig i vardagsrummet, och kastade fram det där tjocka manuskriptet och bad mig läsa det. Förmodligen den debut jag förstått refuserats av Per I Gedin. Det fanns ett behov att även jag skulle bidra med mitt omdöme, men framförallt handlade det nog om min maktposition, som berättelsens författare. Skulle jag tappa mitt intresse hade de ju inte längre livet i behåll, så att säga.
Jag läste texten i lugn och ro, tryggad av denna insikt. Han trummade med pekfingret arytmiskt mot soffbordet, vilket jag tolkade som en antydan till nervositet, och han hörde upp i samma stund jag vände blicken dit. När jag hade läst alltsammans, som visserligen var begåvat skrivet men inte precis ”min smak”, sköt jag tillbaka bunten och frågade vad han ville ha ut av mig. Han satte sig utan förvarning intill mig i soffan, katten skenade iväg för att inte bli klämd, och han vek ut tidningen jag just läst innan allt det här ägde rum, pekade ordlöst på sin dödsannons. Fingret magert som en istapp. Han luktade smutsig. Allt med honom var förresten ovant. Bara att se honom med så mycket hår, både på huvud och över nacken och handryggen. Min inre Lars Norén var alltid skallig och med lite fjällig hud, svartklädd och instängd, här bara levande, rörig och inte en liten smula obehaglig (det hade de gemensamt).
Nu pratade han igen. Det var svårt för mig att förstå vad han försökte säga, för orden formulerades som i en kakafoni, när alla versioner skulle säga samma sak, som konturer som läggs på konturer. Jag behövde liksom kisa med öronen. Den där lukten, ja, den påminde om en fjällsemester, avlagda pjäxor. Jag skrattade till, kom nu på vad allt handlade om, och frågade konstaterade: Det är så här du överlever? Han var nu förvandlad på nytt, inte längre ung vuxen, snarare åtta-nio år gammal. Heller inte längre obehaglig, snarare rar och oskyddad, behövde lite ömhet helt klart.
Får jag bjuda lilla pojken på ett mariekex? frågade jag försiktigt.
Ja, tack, herrn, sa han. Det vore gott.
Egentligen börjar inte historien. Den fortsätter, som allt annat, hakar i något befintligt och drar iväg i en riktning. Men vad som fanns innan berör inte den här berättelsen, som börjar i ett slut: ladan vid landsvägen, där han dog och lämnade kvar alltsammans för de anhöriga att rensa upp.
Nu kör de in på uppfarten, gruset tystnar under däcken när motorn vrids av. Containrarna kommer senare, nu ska de bara titta och gå igenom ”loppisen”, som de kallar pappans samlarmani. Han sparade allt: kvitton, passfoton, byråer, veckobrev från den lokala Ica-butiken. Inte för att det var bra att ha någon gång, utanför att det gjorde ont att ta bort och det kändes bra att samla på sig, som att han blev lite mera verklig för varje ägodel, viktig rentav. Ja, i brist på annat, han levde ju där, långtifrån dem och sitt förflutna. Nu är det för sent att veta hur hans tankar gick när han vankade runt bland bråtet, dagarna i ända, till och med badkaret fyllt med lerkrukor och pinnstolar. Allt som finns kvar är platsen, som hans barn vadar igenom för att förstå timmarna de själva ägnat åt arbete, inredning och att skrolla igenom bekantskapskretsens semesterfoton. Han var lite besvärad när de ringde, försvarar de sig, så det kändes som ett intrång, något att göra när det fanns en viktig anledning så som en helgdag eller annat, men inte bara spontant, han gillade inte sånt, visst gjorde han inte?
En fuktig unken lukt stiger från alla rum, varenda föremål tycks på väg att förvandlas till mull och har kommit en lång väg i processen. Borde vi sålla ordentligt, vi kanske behöver mer tid? frågar dottern. Nej, vi kan inte, sa sonen, vi måste slänga allt, ingen av oss har plats hemma. Och de kavlar upp ärmarna och hugger i, lyfter gemensamt skänkar och torkade växter, buntar med förmultnade annonsblad och tuborgflaskor från åttiotalet. Efter några timmar kan de på sina ställen skönja golvet där inunder, fläckigt och ojämnt. Som för att en sista gång understryka att här levde en man som gav upp. Varför sa han aldrig något om det här? frågar dottern. Det här visste vi, tramsa inte nu, säger sonen och börjar ge sig i kast med telefonkatalogerna.
De övernattar på övervåningen, som de rensat först, och rullar trötta ut sovsäckar och liggunderlag, just som när de var små och huset fungerade som sommarstuga, innan han sålde lägenheten och barrikaderade sig här. Den här doften av fuktigt virke fanns då också, räcker att andas in den för att minnas andra dagar, när alla var unga och det största problemet i världen var hur koncentrerad saften skulle vara innan de tog skrindan till stranden. Eller gången grannens son skar sig i fingret intill senorna. Eller när blixten slog ned i taket och de behövde leva i stearinljusens sken i en vecka. Minnena lägger sig över dem som dominobrickor, innan de till sist somnar, till suset av björkarna som smeker husets fasad.
Dagen efter vaknar de samtidigt, med träningsvärk i alla leder, har med sig kaffe i en termos och några limpsmörgåsar, som de tänkt inta på stubbarna vid uppfarten. När de stiger ut ur rummet behöver de plira med ögonen flera gånger. Bråtet är försvunnet. De har inte rensat här ute, visste har de inte? Och de har verkligen inte våttorkat golvet, eller putsat fönstren. Lika ödsligt och välstädat är det i hallen mot kabyssen, i trappan ner till vardagsrummet finns inga trädgårdstomtar, köket är tomt på kastruller och vinglas, i källarförrådet är de skrotiga mopederna försvunna. Till och med badkaret är rent och nyputsat. En hemlig välgörare har utfört alltihop. Föremålen som samlats genom decennierna ligger i containrarna, som teleporterade, snyggt i ordning som om de lagts där av en nitisk arkivarie.
Skämtar du med mig? frågar sonen när han med en pinne petar runt bland sakerna för att på något sätt förstå hur det gått till. Nej, jag vet inte heller vad som kan ha hänt, säger dottern. Det här är det sjukaste, säger sonen. Jag vet inte om jag ska vara lättad eller skrämd, säger dottern.
De har fyra dagar kvar av arbete, men inte längre något arbete att utföra. De sätter sig på farstukvisten, tar varandra i handen som för att med kroppsvärmen återknyta till en fysisk verklighet. Vi kanske skulle åka till affären och handla lite då? Det är ju tomt i skåpen, säger dottern. Sonen svarar: Behöver vi inte bearbeta det här lite längre? Jag känner mig helt yr. Han vrider ihop ansiktet som om han fått i sig något bittert. Dottern ler och börjar sedan att skratta, när hon slutat säger hon: Du har alltid varit så förbannat logisk. Nu köper vi fika, sen cyklar vi ned till stranden och tänker ljusa tankar om pappa. Okej, säger sonen, det låter som en plan.
Jag hade kommit över ett parti telefonkiosker, som auktionerades ut i en lott om tjugo, vilka jag placerade i trädgården som en installation. De skrämde slag på mig ibland, om kvällarna då jag promenerade barfota över gräsmattan, och det började ringa från någon av dem. Jag hade så klart inte kopplat in mina apparater till vare sig telefon- eller elnätet, men jag hade heller inte kopplat ur dem ur sin telefonkioskhet, lite som hur en halshuggen höna fortsätter att flyga, antar jag.
Det ringde ut signaler över grannskapet, och för att inte väcka några sovande barn valde jag att svara. Det här kom att hända vid flera tillfällen, men riktigt skärrad blev jag bara vid det första, då en ung kvinna beställde en taxi, som omedelbart behövde köras till Karlaplan, eftersom hon snart skulle föda.
Det hela påminde om en för mig bekant anekdot, så jag frågade om hon möjligen kunde ange datum för beställningen. Hon sa, lätt förvånat: Ja nu, alltså, nu, 11 juli 1983. Jag nickade för mig själv, eftersom det var dagen för min födelse. Hon frågade på nytt om jag kunde ordna fram en bil, att det var bråttom inte bara på grund av det akuta ärendet utan också för att hettan slog extra hårt mot havande.
Jag svarade att det skulle nog gå bra alltsammans, barnet var ämnat att bli någorlunda sympatiskt och tillfreds, även en bit upp i åldrarna. Hon sa ingenting, bara den hetsiga andningen pustade mot luren, så jag la till att om hon bara gav sig till tåls en halv minut skulle hon upptäcka en annan taxi, beställd av en avvikare. Ett litet mirakel i sig. Det skulle dröja ända till morgonen innan den nya människan tog sig ut, levande, frisk, med en aning rådbråkat ansikte efter alla timmars kamp.
Så bra, sa hon lugnt, då önskar jag herrn en trevlig kväll, och nu ser jag en bil faktiskt, tack, jag måste gå. Ett klick i örat, och hon var borta. Jag blev kvar tyst och tankfull med luren i handen. Ett bultande pip ekade ut i kuren och i kvällen, som kom att bli den första av många i sitt slag.
Den sommaren umgicks jag med ringarlaget i Björkhagens kyrka. Sysslan att ombesörja kyrkoklockklangen krävde ideella insatser och jag hjälpte gärna till, om än inte med regelbundenhet, varför jag kom att tillhöra skaran som nyfiket kretsade kring de permanent ansvarstagande.
En annan hangaround var nio år gammal och hade snöat in på själva kyrkklockorna. Han visste allt om dess konstruktion, kampanologins teorier och nu även mycket om dess praktiker: vilka spakar som föses undan när, antalet klämtningar som bör dåna ut innan rotationen måste hejdas, och hur detta genomförs utan lemmar slits av. Föräldrarna ledsagade honom varje söndag till tegelbyggnaderna vid reservatet för att underblåsa intresset. Sannolikt även för att undvika konflikter.
Den kvinna som vallade barnet kände jag sedan tidigare från offentligheten. Hon hade skapat verket jag önskade som omslag till min första roman, och vars titel länge fungerade som arbetsnamn för historien. En gång vid ett viktigt kafébesök hade jag slagit på adressen, funnit att hon bott några stenkast därifrån och drabbats av en impuls att söka upp henne, men det gjorde jag aldrig, omslaget blev ett annat, titeln blev en annan, men formgivaren som skulle hjälpa mig blev senare min flickvän. Alltsammans berättade jag för pojkens mamma och jag såg i henne hur jag i samma stund tinades upp till människa, dessutom en med norrköpingskoppling.
Vid det fjärde besöket vid klockorna träffade jag pappan. Han behövde ingen tid på sig för att värma upp mig från främling till samtalspartner, det räckte med en första blick för att snabbt dra den ena anekdoten efter den andra: om sommaren när nyckelpigorna svärmade så våldsamt att han behövde cykla med stängd mun. Och om gången då han var sjöman och maskar invaderade däcket. Det fanns inget sätt att bli av med dem, hur de än sopade kom det fler, så kapten beordrade besättningen att måla över allt med vit färg, vilket faktiskt var den slutgiltiga lösningen. Överallt på däck sågs sedan spår av djuren som försökt kravla sig fram genom färgen, innan de till sist gett upp. Gick inte att sluta tänka på maskarna, vare sig som levande eller döda, de var fortfarande överallt.
Allt detta minns jag ett år senare när jag frågar min vän i ringarlaget om hur hon mår, och allt kommer tillbaka: dånet från två ton johannesklocka genom cellerna, hörselkåpornas kompakta tryck mot tinningen, linsgryta i plastmugg, och sommaren. Bara ett par månader innan den stora kollapsen, som jag vid det laget trodde att jag hade bakom mig.
Det fanns en period, som både var kort och lång, då jag frekventerade biblioteket som ett extra hem. Jag hade flyttat hemifrån och bodde trångt. Det liksom bara blev så, att jag gick dit när jag inte hade några föreläsningar.
Jag strök utefter hyllorna, vars innehåll med tiden blev mer och mer bekant för mig. Jag höll till exempel reda på hur många av Paul Austers romaner som var utlånade (alltid bara Illusionernas bok och New York-trilogin, sällan Leviathan och Månpalatset, aldrig Timbuktu), försäkrade mig om att Cărtărescus Nostalgia fortfarande stod kvar (utfall någon lånat den hade jag haft en själsfrände i området, som jag hade behövt söka efter, men det hände aldrig), eller ägnade mig åt randomiserad prövning: smekte handen över bokryggarna, förde ut ett verk och drog igenom inledningen. Smakade på texten som en pastill, som jag snart spottade ut.
Det fanns förstås andra människor i lokalen, men aldrig blev jag bekant med någon. Tidningsläsarna satt i hörnet med sina turkiska blad. Fikagästerna skiftade lika frekvent som in- och utandningar. Bibliotekarierna kan inte ha varit många till antalet, men deras ansikten var ett och samma. Och de andra låntagarna tycktes antingen vara ute efter något särskilt, vilket borgade för ett effektivt besök, eller ville de bara ha tak över huvudet och höll sig borta från själva litteraturen.
I efterhand har jag förstått att jag tillhörde en månghövdad gemenskap. Att vi var många unga som strök omkring så här. Att vi fanns på alla bibliotek, men aldrig möttes. Ett sökande i egentlig mening, efter tankar som tänkts av människor som hade haft mer tid på sig och kanske också lite bättre förutsättningar för andlig odling.
När jag inte längre fann fler romanförfattare som väckte intresse (panacheserien var trots allt begränsad) behövde jag vända mig till L-hyllan och memoarerna. Det här var mer handfast, här kunde man ju rakt upp och ned få information om hur liv kunde arta sig om man lät bli att kamma sig men tillhörde överklassen (Palme) eller om man tvingade sig till kontorsarbete bara för att tvaga sig med kreativt arbete om nätterna (Kafka). Det stod inget om strykare.
Efter ett tag hade jag skannat av även dessa hyllor och gjort dem så välbekanta att jag omedelbart kunde se den nya lilla skrift som stuckits in mellan P och Q: ett häfte med psalmbokstunna blad, inte mer än femtio sidor tjockt, men texten så tätt satt att den säkert utgjorde åtminstone hundra med normal formgivning. Omslaget matt vitt, kanske beatlesinspirerat, och titeln avslöjades först när jag slog upp pärmarna och läste försättsbladet: Berättelsen om ditt liv. Det här var åtminstone något jag aldrig läst tidigare. Jag fortsatte smaka på pastillen lite till, vände sida för att komma till texten, men bladet var tomt. Efter nästa blinkning började boken skriva sig själv, som i ett dokument i ordbehandlaren.
Det verkar som om texten handlar om allt jag tänker, löd texten.
Jag slog ihop pärmarna och vankade till lånedisken. Någon märkning fanns inte på baksidan. Kändes heller inte som en bok som fanns inregistrerad så jag stack obekymrat ned häftet i min tygpåse. Hemma i studentlägenheten la jag den i kanske-läsa-högen intill sängen, granne med måste-läsa-högen och vill-läsa-högen.
Av någon anledning, som jag senare skulle begripa, hade boken inte gjort något särskilt intryck på mig. Sånt här hände ju hela tiden i de berättelser jag själv satte ihop vid den här tiden. Generationshopp varvades med tankeläsning och minnesåteruppbyggnad. Vad som däremot hade rubbat min existens vore om en annan strykare hade stoppat mig och haft synpunkter på min lånelista, frågat efter en fika och sen ägnat en eftermiddag att diskutera Imre Kertész abnorma parentesanvändning i Fiasko. Det hände så klart inte eftersom litteraturen var en ensamsyssla att ägna sig åt samtidigt som andra övade på att leva.
Strax efter att jag räckts ett gratis sexpack alkoholfri Lapin Kulta, besteg jag kullerstenen mot Mosebacke och sprang vid uteserveringens brassestolar in i mannen, som jag tidigare bara kände från den där tv-serien, men som jag yr av hettan hälsade på. Men det var inte ens den kände, förstod jag sekunden senare, bara en snarlik främling.
Slå dig ned, sa han och klappade tyget på stolen intill (märkt med texten: It’s always summer somewhere) (ett sätt att anspela på kvantfysik?) Han sa:
Jag behöver ditt stöd, eller någons.
Samtidigt som jag sänkte burkarna i gräset fick jag ur mig:
Du är faktiskt något snyggare än honom.
Stämmer, hans läppar är vanskapta, mumlade han. Men det är bra att du stöttar mig. Hon kommer närsomhelst. Du kan hjälpa mig att framstå som populär och belevad.
Genom att prata med dig?
Det finns så många dårar där ute, sa han och gav en redogörelse över dråpliga dejter. En skånsk jurist behövde sällskap till Willys, en norsk psykiater avslöjade sig besjälad av Jesus, en formgivare från Berlin ville mest ha sightseeing av en local. Den här var avgjort annorlunda, visste han, eftersom:
Hon har lovat att hela vårt möte ska ske på teckenspråk, fastän hon bara gått en sommarkurs. Kan du tänka dig något så ädelt? Det ska bli gulligt att se henne snubbla på orden när hon försöker beskriva sin fäbless för majsiga hemmakvällar och långa joxpromenader.
Nu hänger jag inte med, sa jag.
Tyst, hon kommer.
Mycket riktigt genade en nyfönad kvinna över torget i riktning mot oss. Hon sneglade mot honom, sen mot mig och slutligen mot mina alkoholfria öl, och jag ville förklara att jag bara fått dem till skänks i någon slags folklighetskampanj på Götgatan, men hann inte förrän okändisen utbrast:
Tjenare gullet, du kan bara gissa vad jag lyckades slå i den här?
Inte igen, sa hon och skakade på huvudet. So what att ni är lika, du behöver ju inte utsätta hela världen för dina sadistiska lekar bara för det? Det går inte på ett ut.
Säg inte det, sa han och sträckte sig mot mina burkar, knäppte upp en och frågade:
Får det vara en Lapin Kulta?
Kassettbandet hade fastnat i Saabens stereo så varje gång jag for till jobbet hade jag att välja mellan tystnad och Guns N’ Roses, och då valde jag det senare, fastän jag kommit att störa mig lite på Axls raffiga skrin. Welcome to the jungle ekade i kupén medan jag rattade in på parkeringen, drog upp handbromsen och släckte bilen.
Så var det bara jag och jobbet igen. Alltså inte bara jag. Alltså inte bara jobbet. Jag har lite svårt att förklara hur det blev så här, ibland bara blir saker, eftersom inget annat blir, och så fortsätter man med det som man börjat med för att allt annat kräver beslut. För ungefär hälften av oss var det ett sommarjobb och för andra halvan hade det börjat som ett.
Jag minns första dagen på introduktionen när Ragnar instruerade mig till arbetsuppgifterna. På den tiden hade han verkligen övertygande pondus och glöd, och jag fattade inte att det var spelat, att han alltid spelade teater första dagen eftersom hela proceduren krävde ett stort mått av kollektiv övertygelse.
Så här: det vet ju alla att ett robotöga inte är hundra procent tillförlitligt, lika lite som att en handstil alltid är läslig, och där kommer människan in i bilden. Jag hade ju förstått att någon behövde göra det, alltså titta på paketens adresser och skriva in, typ om någon skriver Babben, Gotland, på ett vykort så är det en människa som förstår till vem det är riktat, men jag hade bara inte tänkt så mycket på den människan. Och så visade det sig att det var jag.
Det var alltså jobbet, och jag hittade rätt snart den sommaren ett behagligt tempo i vilket jag dechiffrerade adresserna och skrev in dem på tangentbordet och sände ut paketet på bandet igen.
Sen skulle jag plugga vidare var tanken, men då frågade de om jag ville fortsätta, och jag ska säga att villkoren var riktigt goda. Efter en utbildning till sjukgymnast hade jag fått lägre grundlön, så jag räknade lite på det där och jag skulle verkligen gynnas av att stanna här, åtminstone ett år eller två. Och så var de flexibla med semester och man kunde lätt hoppa in för varandra, dessutom var de generösa med festerna och en gång åkte vi till postcentralen i Amsterdam på studiebesök, och vi var ett rätt härligt gäng som stöttade varandra i vått och torrt, och så gick åren och jag tog lån för att köpa radhus och tjejen blev gravid och så var det med det och det var ändå en rätt behaglig tillvaro och nu kunde jag ju inte annat.
Någon gång fantiserade jag om att sitta på en anställningsintervju någonstans och så skulle de fråga om mina styrkor i arbetet och jag skulle svara att jag var riktigt skicklig på att tyda snirklig handstil, och det var väl ungefär allt jag kunde, men det var verkligen ett jobb och man ska vara glad att man har ett, och titeln postadministrativ tekniker lät ganska flashigt, det måste jag säga, och frugan skröt ibland med det men jag försökte att undvika att avslöja för någon vad jag verkligen ägnade mig åt på jobbet, ja, men ni fattar, folk skulle inte förstå.
Den här morgonen hejade jag på alla som redan var på plats, några av slaget som lät klockan styra livet helt slaviskt och så sommarjobbarna som redan var hålögda av monotoni, och jag brukade titta på dem lite nyfiket första dagen när de begrep att de skulle befinna sig i den här fönsterlösa grottan i flera månaders tid, medan alla andra hånglade på stranden och drack gin och tonic, och så skulle de titta på adressfält dagarna i ända och absolut ingenting annat, förutom vid fikarasten, och det var som om hela livet gled ur deras system under tiden de fick sina instruktioner och de såg sig omkring med alltså-det-här-är-väl-ett-skämt-väl-blicken och så mötte jag den inte, liksom som i det där experimentet där det väller in brandrök i ett klassrum men alla sitter kvar och låter försöksobjektet fattat ett individuellt beslut, som ju inte är så lätt.
Och visst var det några som aldrig kom tillbaka men sen var vi också några som alltid kom tillbaka, för det var ändå bekvämt. Ett tag kändes det som att jag hade löst livet, hittat en riktigt lurig genväg som ingen annan kände till. Medan andra satt i möten eller beklagade sig över stressrelaterade åkommor hade jag inga såna problem alls, kunde inte relatera, jag bara gjorde mitt och gick hem, och vad fan, fönster kan man ju ha resten av dagen, liksom vem bryr sig om en utsikt när man har ett jobb att utföra.
Fortfarande med Axls jävla röst rullande retrospektivt i huvudet tog jag emot dagens första adressfält och tittade noga på det, och jag behövde se mig omkring lite som en annan sommarjobbare, för att försäkra mig om att det inte var ett skämt, för nog var det riktat till mig, det här paketet?
Jag behövde ta en paus redan innan jag knappt börjat, gick till automaten och fick en plastmugg snabbkaffe som vissa påstod smakade rävgift men jag tyckte bara det smakade som vanligt, och så drack jag allt lite för hetsigt så att jag brände mig i gommen, innan jag vände tillbaka till adressfältet och läste det bokstav för bokstav. Det här borde faktiskt roboten inte ha problem med, det var supertydligt att det stod mitt namn och min adress, så jag förde in uppgifterna i datorn och skickade iväg lådan tillbaka till bandet.
Sen kom ett till adressfält med mitt namn på och jag upprepade proceduren. Sen ett till och ett till, och det var väl någon typ av test för att se hur mekanisk jag blivit, och det var väl ganska rejält det, så jag skickade alltsammans hem till mig, för jag var ju bara människa, jag kunde jobba som per automatik som alla människor kan.
Men sen kom lite vanliga adresser också och det var lite av en lättnad, någon som skulle till Falsterbo och någon annan till Höör, och så någon som hade skrivit en grattishälsning i adressfältet och själva adressen på baksidan av lådan, och liksom hur stollig får man vara.
När jag kom hem till radhuset var det som vanligt med Axls jävla röst ekande i kupén och nu Paradise City och man kan ju drömma, det står alla fritt att göra, men måste han sjunga om allt han tänker eller? Take me down to the paradise city, where the grass is green and the girls are pretty. Men, please, get a grip, Axl. Det finns något som kallas realism.
Så släckte jag bilen och klev in och knodden ylade som besatt och frugan tryckte honom mot mitt bröst och sa: Nu är han din. Så vi gick en runda med vagnen och han lugnade ned sig nästan direkt, tog den vanliga runt kvarteret och jag sprang inte in i någon jag kände men jag vinkade till Yvonne på hörnet som verkade plocka äpplen, och det var ju bra så de inte gick till spillo.
Det här upprepades i några dagar men så en annan dag kom jag hem från jobbet och då hade bandet hunnit ända till Sweet Child O’ Mine för jag behövde stanna på macken och köpa lypsyl till frugan, och då hade paketen anlänt. Fyra stora boxar med våra stämplar på. Hon bara glodde på dem och jag antog att hon ville ha någon typ av förklaring och jag sa att det var en överraskning så hon fick inte kika, och då log hon eftersom hennes födelsedag kanske inte direkt närmade sig men den var ändå inom räckhåll för fantasin så att säga och jag hade ofta rätt god framförhållning, det hade jag.
När hon var utom räckhåll tog jag med paketen ned till källaren och snittade upp dem försiktigt med skalpellen för att inte skada ett eventuellt viktigt innehåll.
I den första försändelsen låg en kolv, i den andra patroner och kikarsikte, i den tredje munstycket och i den fjärde allt det andra. Så nu hade jag till en färdig kalashnikov, en förbannat snygg en också och i gott skick. Inte för att jag hade något konkret användningsområde för den, men sånt där ger sig med tiden tänkte jag.
Det är halvtid och ni ligger under med två mål. Lätt berusad och rejält irriterad har du hittat fram till toaletterna under läktaren. Ett ledigt bås och du glider in och känner en ljus lindring sprida sig upp genom torson, medan strålen skvalar mot porslinet. Du börjar vissla. Den melodi som kommer för dig är Den tjuvaktiga skatan av Rossini. Det bara blir så. Av all musik bara den.
En bombastisk marsch sprids från ditt inre, via läpparna, och luften erövras. Alla här inne tvingas höra på ditt infall. Plåtväggarna genererar ett mäktigt dallrande eko. Du får feeling av din dubbla förlösning och trycker från ditt låsta bås till lite extra i refrängen.
Då hör du hur någon visslar i takt, i vad som du tolkar är en understämma. Det är en vass vissling, betydligt bättre skolad än din egen. Ni framför marschen gemensamt och anonymt i en halv minut medan era strålar sakta tappar i intensitet för att till sist upphöra. En magiskt fladdrande känsla uppstår i dig, av slaget: finna en själsfrände.
Du drar upp gylfen, kliver ut mot handfaten för att skölja händerna och torka dem med sträva papperslappar. Länge och väl inväntar du att din medvisslare ska dyka upp intill. Det händer inte. Du hukar för att se om du behöver vänta ännu längre, men inga fötter syns i båsen. Här är du tydligen ensam.
Ett kvartett hårt tatuerade firmamedlemmar vräker sig in genom skjutdörren och intar kortsidans pissoar. De gastar unisont att de avser bränna ned Linköping, visserligen taktfast men med tvivelaktig tonkänsla, och du funderar kring hur man kan irritera sig på något så oförargligt som Linköping, med sina småstadskvarter och sin småborgerlighet. Det måste finnas en mer angelägen plats att göra sig av med.
Medvisslaren syns däremot inte till. Situationens milda surrealism får dig att skratta. Var visslingarna en inbillning, en hallucination orsakad av en lite för hög promillehalt? Ja, men ärligt talat, vem av dess brölande snubbar som sprutat bira på varandra och vevat med flaggor skulle kunna placera det stycket, än mindre finna rätt understämma? På sin höjd skulle de gissa att Rossini lyfte VM-pokalen 1982.
Befriad från flera bägare överbliven vätska trippar du förbi kioskkön och hamburgergrillen, trampar på plastgafflar och pyrande fimpar. Det är höst i luften, ruggigt och fuktigt, men håret har åtminstone fått lite volym och stannar i sitt läge efter att du drar fingrarna genom det.
När du bestiger läktaren visslar du på Rossini igen, och kommer att tänka på inledningsscenen i Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Då var det samma vissling och samma melodi, fast ackompanjerat av pastavatten och ett oväntat telefonsamtal. Ett mäktigt berättarackord, hade du tänkt vid läsningen, och kanske delar du den associationen med din medvisslare under bortaläktaren i Uppsala?
Om denne verkligen finns. Du panorerar med blicken över ansiktena denna kyliga oktoberkväll: de malliga pojkarna och de juvenila gubbarnam de överdrivet besvikna och de överdrivet lyckliga, de plufsigt rödmosiga och de läskigt knotiga. Någon av dessa varelser vet något mer, tänker du, innan domaren blåser igång andra halvlek och du placerar din uppmärksamhet över matchen, varefter spelet driver in i dig som morfin.
Lägenheten brann faktiskt upp. Efter alla hennes ojanden om gasen hade den till sist antänts. En liten glömska bara. En liten gnista bara. Bokhyllan ett sävligt fyrverkeri. Mattan glödde ut i knutarna. Och där låg jag i sovalkoven omgärdad av lågor, redan slocknad av den giftiga röken. Sussade sött som ett barn, eller en mätt nöjd katt, inlindad i mig själv och duntäcket. Det var så märkligt. Jag trodde ju inte på sånt här, hade ägnat en livstid åt att argumentera för motsatsen, det rationella, det jag kunde begripa utifrån det lilla jag redan trodde att jag begrep. Nu såg jag mig där förgasad, när elden dansade närmare min hud och de tunna savanner av hårstrån som skyddade det jag kallade mig, lika effektivt som ett stängsel mot en rasande lavin. Eller såg och såg: jag betraktade scenen ögonlöst.
Det här skulle ju inte kunna hända. När livet slutar är livet slut, då finns varken tanke, analys, känslor eller tillbakablick. Ändå rörde jag mig bort från livet in i en fas jag inte ägnat mer än några sekunder åt att utforska. Vart hade jag egentligen hamnat, och vad var egentligen jag?
Under tiden kroppen förkolnade gled jag högre, genom våningsplanens skiftande temperaturer, över takåsarna, mot himlen med sina slöjmoln, cumulus och cirrus. Högre, högre. Det var som att jag fortfarande var jag, men vad var då jag om det inte var de där bruna irisarna, valkarna över magen, det lite halta steget som hördes i korridoren på så långt avstånd att det var som om jag gick i tretakt. Jaså, trummisen är här, sa tjejen i repan, och jag var med på noterna så att säga, skrattade åt vår internhumor eftersom jag var inne och inte ute.
Men nu: hur såg jag då ut? Det var väl något själsligt över min resa, fick jag anta. De religiösa hade ju pratat om sånt. Nära-döden-upplevelser och andra hallucinationer, hur tusentals om inte miljontals människor beskrivit hur de föredragit det lockande ljuset framför att bli tillbakaslitna till de våldsamma kalendrarnas rike.
Den blå planeten syntes inte längre. Väderstrecken därmed utplånade. Behövdes väl inte i universum. Finns inget upp och ned. Upp till vad? Ned till vad? Hur skulle någon begravas med huvudet mot Mekka här?
För första gången började jag spekulera kring vad som skulle hända härnäst, eftersom kosmos enligt allt rimligt tänkande var oändligt. Skulle jag glida bort så här för alltid, ja, då hade jag gott om tid att begrunda mina knappa sex decennier som kropp. I några år skulle jag förmodligen förbanna mig för mitt bristfälliga säkerhetstänkande för att sen ägna ytterligare några att älta vad som hade hänt om jag trots allt hade krävt skilsmässa den där gången, så hon inte sen hade tagit mig för given. Eftersom jag inte ens var man nog att ställa ett enda litet rimligt krav: mig eller honom. Det fanns alltid ett å ena sidan.
Och nu gled jag vidare i å andra sidan, den del av existensen jag aldrig intresserat mig för annat än som irritationsobjekt. Dårarnas samtalsämnen: astrologi, häxkonst, spiritualitet och livet efter detta. Om det nu verkligen kunde kallas liv, för det fanns ju definitioner för det där: behov av vatten, egen omvandling av energi och möjlighet till fortplantning. Kan själar mötas och föda andra själar? Det kanske jag skulle bli varse om någonstans från nu till evigheten, men sannolikt inte, tänkte jag medan galaxerna blixtrade förbi i ögonvrån i allt högre hastighet, som signalljus på motorvägen en kväll i december. Vägarbete eller utryckning, eller något annat som inte rörde mig.
När jag till sist vaknade som jag var jag fortfarande jag, helt och hållet jag, så mycket jag som jag någonsin kunde bli, men jag var varken lederna eller hårfästet eller de känsliga tinningarna utan ett grönt och tunt väsen byggt av klorofyll, hungrigt jagande upp genom jorden på jakt efter samma sak jag alltid önskat mig: sol. Allt var bara hals och tår, stjälk och rötter, och det var äntligen vår.
Inte sällan fastnar helt meningslösa händelser i minnet, just som irriterande refränger. Men ibland är det de meningsfulla händelserna som inte förstår sin innebörd, tänker han efter att ha sett programmet om nära-döden-upplevelser och väcker en sen länge glömd episod till liv.
Tre decennier tidigare tillbringar familjen en augustivecka i Sälen, där de bland knotten bestiger högfjället, hittar hjortron och fiskar odlad röding i sjön. På hemvägen stannar de till vid ett sommarland i Leksand, där händelsen kommer att utspela sig.
Ett för minnet avgörande element är den genanta hemligheten, som för barnet bär samma grad av skam som det vore för en vuxen man att avslöja att han aldrig blivit kysst. Tioåringen har aldrig åkt berg-och-dalbana. En omständighet som avslöjar honom som feg, närmast oduglig och inte i fas med sin förväntan om sig själv.
Inte sällan kommer ämnet om åkattraktionerna upp, som i slöjdsalen eller i omklädningsrummet efter hockeyträningen, och då flyr han undan när andra skryter om upp-och-ned-färder, loopar och spyor och han knappt törs tänka sig ett åk i tanken. Ingen får någonsin veta.
Inte heller kommer något att förändras, eftersom han inte är någon som åker sånt. Det bara är så. Han bara är sån. Kommer alltid att vara så, tror han som så många andra saker han tror och kommer att tro.
Den där eftermiddagen på nittiotalet ställer han sig emellertid i en kö till en attraktion som inte alls verkar riskfylld. Intill finns en flotte. Den viras några meter uppför en brant, innan en hasp lossas och passagerarna forsar nerför. Finalen utgörs av ett skutt ut i en bassäng, innan processen upprepas. Till och med små barn åker med. Han kan också.
Men det är faktiskt ganska högt, inser han lite för sent, och när haspen lämnar över åt tyngdlagen chockas kroppen till panik. Suget i magen är det första i sitt slag. Samtidigt som han rasar mot undergången passerar hela livet revy för hans inre, just som i filmerna. Händelser blixtrar fram i tillbakaspolning, likt diabilder som hastigt kastas in och ut ur projektorn. En inre redaktör tycks ha alltihop kurerat sen tidigare, lite som de där redan skrivna nekrologerna som väntar på sina dödsfall. Och liksom kroppen faller gör händelserna det också, mot sin nollpunkt: de sista såna han inte borde minnas. Det är så här det är att dö, hinner han tänka innan han landar i vattnet, och allt blir stilla.
Om detta berättar han aldrig. För reaktionen är inte adekvat och avslöjar dessutom den så hårt surrade hemligheten. Bäst att vänta trettio år med att tänka på den igen.
Jag är Sergej Krikalev.
Året är 1992. Sovjetunionen har fallit och det nya Ryssland har inte råd med ett rymdprogram. De ringer mig från jorden och säger: Du får stanna där uppe ett tag, fram till dess vi vaskat fram lite pengar. Du vet, det är demokrati nu, vi måste fundera lite kring vad vi ska göra.
Jag svarar dem: En dag här på MIR är hårt inre arbete, en vecka är nästan olidligt, en månad vågar jag inte tänka på. Hur tror ni att jag ska överleva ett halvår? Det blev tyst ett litet slag. Det blir ju alltid det i väntan på leveransen, men nu extra länge.
Sedan en annan röst: Vi har inga pengar, det är som det är, dina matransoner borde räcka. Du har ju böckerna. Läs och berika dig i världens kunskap. Vi här nere kämpar för livet. Du kan luta dig tillbaka och njuta. Det är inte synd om dig.
Jag vet inte vad jag ska svara, eftersom ett svar avslöjar något pinsamt. Så jag svarar:
Ja, jag lyssnar, jag är tränad för det här.
Så ska det låta, säger jorden.
Jag är Sergej Krikalev, kosmonaut och rikets hjälte, en utforskare av kosmos, den som håller unionens alla republiker under uppsikt när den sover, under tiden jag roterar varv efter varv runt planeten.
Varje gång jag kikar ned ser jag en del av mitt enorma rike: från Vladivostok till Murmansk, från ishavet till Uralbergen till Kursk. Jag tänker: Hur går det för dem där nere? Systemet havererar, de ska alla bli kapitalister. Men hur ska min mor kunna bli såld på en marknad? Hon kan sy, hon kan laga mat, men hon kan inget om kommers. De andra kanske lär sig, men hon?
Jag är Sergej Krikalev. I en akt av moderskärlek försöker jag brodera. Hon visade mig en gång. Det är inte svårt. Det svåra är att göra det bra, inte att göra det. Och jag kan göra det.
Mina levnadstecknare som vill förstå unionens fall kommer att fråga sig vad som driver mig att använda tunt mounlinégarn, fastän jag behöver arbeta med dubbla plåster för att blodet från såren inte ske fläcka tyget. I början flyger små bloddroppar runt i rymdstationen, så jag behöver fånga in dem med plastpåsarna jag annars förvarar tonfiskröran i. Det ser inte särskilt smakfullt ut, men blodet kan förstöra utrustningen. Här uppe hittar vätskan alltid en väg in i maskineriets hjärta.
Jag är Sergej Krikalev och året är 1992. Det pågår ett olympiskt spel i Barcelona, ser jag på tv-sändningarna och mitt land har inte längre något namn, det är bara en samling stater som gör saker ihop.
På nyhetssändningen visar de bilder från en världsutställning i Sevilla. De sänder ofta därifrån. Där är det så hett där att de vid varje gathörn har luftfuktningsanordningar som sprutar ut pustar med vatten, som om människorna vore växter. Jag tittar på sändningarna och längtar till de olika länder som visar upp sig med paviljonger. Där finns Sverige, där finns Amerika, där finns Marocko.
Jag ser solen varje sekund härifrån men ändå saknar jag den. Det är en paradox.
Den stora paviljongen heter Futuro. I framtiden kommer människorna att ha glömt bort mig, eftersom jag tillhörde ett land som glömt bort sig själv, men jag är säker på att många, när jag berättar min historia om att svirra runt planeten i ensamhet i ett halvt år, kommer att vilja lyssna, eftersom de också varit ensamma. Alla är det ibland, vi ska inte ljuga för oss själva. Vi är en social art.
Ensamhet ligger så klart inte för mig. Jag känner mig som barnet som tittar ut genom fönstret och ser alla andra ungar leka på gården.
Det här är min prövning. Då och då ringer jag till jorden utan att ha en egentlig anledning. Jag hittar på något, säger att något reglage börjat att svaja, eller att toalettpumpen låter märkligt, vill ju inte riskera att omges av tyngdlösa fekalier. Det är genomskinligt så klart, men de låter mig hållas. Jag frågar hur vädret är i Kaliningrad. De skrattar. Det är som om de över huvud taget inte lägger märke till vädret. Fastän de inte heller har så mycket att göra.
Jag vet nu att det inte längre finns något rymdprogram men samtidigt finns det människor som är satta att jobba med det. De får ingen lön, så istället säljer de saker på svarta marknaden. Modeller av Sputnik eller raketbränsle i dunkar. Allt de kommer över. Någon pratar om att omvandla rakethallen till nattklubb. Då kan man ta entré och sälja vodka.
Här uppe har jag ingen att sälja något till.
Jag är egentligen inte en människa som läser. Om någon frågar mig så säger jag förstås något annat. Då säger jag att jag naturligtvis läst min Dostojevskij och min Tolstoj, jag har läst Bulgakov och jag har om en västerlänning frågar till och med tolkat Solzjenitsyn. Men det är inte sant.
Jag brukar säga till mitt försvar att jag inte vill uppehålla mig med andra världar när den här är så förunderlig. Då brukar de nicka skeptiskt. Sanningen är att jag har svårt för orden, var så redan i skolan. Det blev min hemlighet. Däremot hade jag lätt för siffrorna, hur saker hängde ihop, att ta isär och återmontera en generator eller en ångmaskin.
Mina händer har alltid tjänat mig.
Men här uppe har jag inte mycket annat val än att till sist börja läsa vad som finns, eftersom jag har broderat så länge att fingrarna domnat. Och jag har slut på påsar.
Det som finns är några politiska pamfletter om äganderätt, några manualer till dockningsstationen och det finns ett litet häfte med korta berättelser som en av de andra kosmonauterna tog med sig och glömde kvar.
Jag har inte alltid varit ensam. Det var tänkt att jag skulle hålla ställningarna i väntan på nästa grupp, men det blev ingen nästa grupp så här är jag och håller ställningarna.
Förmodligen är jag den sista människan på MIR. Om jag någonsin blir hämtad så blir mitt sista uppdrag att skicka rymdstationen ur kurs. Om miljarder och åter miljarder år kanske någon utomjording hittar mitt blod i tonfiskpåsarna, och bygger upp mig på nytt.
Som ni hör har jag mycket tid åt att fantisera.
Sex månader är en lång tid att vara ensam, medan alla lever som vanligt. Det hade nästan varit lättare om allt liv på jorden gått under, då hade jag inte behövt bekymra mig om dem. Men nu är det som det är. Vad ska jag göra? Tvinga dem att hämta mig? Hur då?
Jag är i de nya härskarnas våld.
Berättelsen jag läser handlar om en man som skriver. Det är en ganska fånig sak att skriva om, men beggars can not be choosers, som en astronaut en gång sa till mig på en strippklubb och som jag slog upp efteråt. Mannen skriver att det finns andra värden än ambition och annan strävan än effektivitet. Han skriver att drömmar behövs, inte för att klara sin budget, utan för att kunna hantera livet.
Mannen som skriver skriver om hur han röker och dricker. Skriver, röker och dricker. Det är tydligen allt han behöver, för i berättelserna kan han skapa vad han vill. Han träffar kvinnor och reser till andra länder.
Efter fyrtio sidor ska han gå på bio med en turkisk tjej, men hon är sen, hämtar upp honom med bilen och så ägnar de en timme åt att försöka parkera, så det blir ingen bio. Det är ganska spännande att läsa ändå, om hur han tas från att se på filmen liksom in i filmen. Hur hon försöker att fickparkera på en fyrfilig huvudgata med bilarna tutande bakom henne. Och i parkeringshuset kör hon slalom mellan betongstolparna. När hon äntligen lyckats stanna sitt fordon slår hon upp dörren i en Porsche.
Jag skulle inte ha läst det där. De kommande veckorna drömmer jag bara om att köra på motorvägen där nere på marken. I några av drömmarna så ska jag försöka hitta en avfart, men jag färdas så snabbt att jag inte kan svänga i refugen. Jag flyger ut i vägrenen och vidare. Det är så jag vaknar, av att det tar stopp. En tall, eller en gran. Jag vet inte för då är jag redan död.
Jag skulle inte ha läst det där, bara hållit mig till det jag kan, mina siffror, mina händer. Jag börjar brodera igen. Efter tre månader får jag upp tekniken och behöver inte längre plåster.
Jag är Sergej Krikalev. Det här är min historia. Kanske hämtas jag om sex månader. Kanske om ett år. Kanske aldrig. Det blir som det blir.
Det drar åt här, säger den andra pappan och för handflatan över bröstet. Där borta i gången mot flygplanet lommar två uppsättningar syskon ihop mot sina säten. Först vinkar de mot oss fäder vid gaten, sedan vänder de beslutsamt blickarna mot framtiden och det som är nästa vecka.
Den andra pappan och jag har träffats ett par timmar tidigare vid incheckningen, när vi simultant beställde samma tjänst av de spanska kvinnorna vid disken, fyllde i blanketter och fördelades ledsagarintyg. Av en händelse har vi en pojke och flicka i samma åldrar som ska åka hem själva från Malaga. Som av samma händelse är jag och den andra pappan frånskilda och ska tillbringa ytterligare tid i Andalusien.
Efter att vi vinkat farväl pratar vi av oss vår saknad under tiden vi vankar sträckan ut genom flygplatsen, förbi tax-free-butiken och genom säkerhetskontrollen där en vänlig man synar våra inträdespapper, med tillgjort intresse, och lägger dem i en hög. En charad vi villigt deltar i.
Den andra pappan frågar vart jag är på väg. Maria Zambrano, tågstationen, svarar jag. Han erbjuder mig skjuts. Inte per automatik, uppfattar jag det som, utan innerligt, så jag tackar ja. Han förstår å sin sida att jag menar allvar när jag skippar utgången för taxi.
Bilen står i ett av garagen, det allra längst bort. Egentligen har jag lite bråttom. Om jag ska ha en chans att hinna med tåget finns nästan inga marginaler, men jag säger inget om det, vill inte orsaka stress, inte nu. Dessutom har jag på senare år vidgat min comfort zone för obehag så till den grad att det är som om jag vill komma för sent.
Jag borde dessutom hinna, typ.
Den andra pappan äger en vit Land Rover, jobbar med investeringar och pensionsförvaltning. Det visar sig att hans högsta chef är bror till min egen, så det finns något gemensamt, förutom det uppenbara: de två mammorna i Sverige som om fyra timmar ska ta emot barnen i minusgraderna. Då kommer de att ha synpunkter. Just nu oklart om vad.
Att de inte bara kan vara tacksamma för barnens skull, kan vi tycka. Fokusera på att de fått allt det här under lovet. Ny energi, d-vitamin, och alltsammans kostar ju en slant som de sluppit punga ut med. Istället för att anmärka på det som det nu kommer att anmärkas på. Något kommer det säkert att vara.
Där tänker vi lika, säger han. Barnens bästa ska vara i fokus.
Egentligen var ursprungsplanen att allihopa skulle flyttat ned, berättar han, hade börjat kolla skolor, men det höll inte relationen för. Det tog slut. Det blev så här istället.
Nu upptäcker jag den andra pappans ögon. Jag vet inte varför jag vänt undan ansiktet när jag pratat med honom, det är som att det är för känsligt, men när jag väl tittar upp så ser han nästan omöjligt vän ut. Fastän bilen. Fastän jobbet. Fastän hockeyfarsaauran. Jag bestämmer mig för att titta honom mer i ögonen.
Min tidsbudget reduceras stegvis. Först med en minut när den andra pappan inte hittar rätt kvitto i parkeringshuset, sen med en halv när en ung kille sakta backar in i en ändå ganska tilltagen ficka, ytterligare med några minuter när GPS:en är otydlig och vi missar rätt avfart från motorvägen. När jag tittar i bokningsappen har tågresan försvunnit. Nästa avgång om fem timmar.
Ett meddelande dyker upp på hans mobil ovanför kartan och jag ser att hennes namn är försedd med en hjärt-emoji. De träffades ganska snabbt inpå separationen, säger han. De har fått en liten bebis dessutom. Ungarna började ett tag ta mammans parti. Eftersom hon blev ensam. Men nu har även hon hittat någon, även om de inte bor ihop.
Jag säger att jag inte tagit hem någon till barnen, inte på länge, men utelämnar med den meningen egentligen allt. Inte för att jag inte vill berätta utan för, ja, kanske skäms jag? Det finns ju en statusskala även för frånskilda män. Hur man lyckades vänta motgången till en seger. Hitta ny, göra om, göra rätt. Liksom fortsätta där det slutade, fast i uppgraderad variant. Inte en sån som tappat farten, blivit ensam och deppig, en sån där typ som man ska komma ihåg att ringa, men ändå inte gör det.
Det har väl gått okej för mig ändå, tänker jag. Eller? Om man nu mäter som jag vill, men gör man inte det ja, då kammar jag inte hem många poäng. Då är det jag som är han.
Nio minuter till avgång. Tåget står helt säkert där, oavsett vad appen säger. Det kommer att börja rulla på sekunden 09:12. Men jag påtalar inte det här för den andra pappan. Det är som att jag njuter över den pressade situationen. Över lugnet och förtroligheten i samtalet, under tiden jag skulle kunna vara ofattbart stressad men istället bara låter det som händer hända.
Det finns ändå goda skäl för bråttom. Jag avskyr Malaga. Avsmaken bara växer för varje besök. Vill verkligen inte tvingas strosa av och an den där menlösa kajen ihop med en massa folk som inte heller hör dit. Dessutom en dag när jag vaknat vid fem och väckts många gånger under natten av barnens armar, ben och snarkningar, eftersom de ville sova i samma säng.
Inne i stan tycks rödljusen inspirera varandra. Vi kör några meter i stöten innan vi stannar till på nytt. Han säger att det är synd att vi inte bor i Marbella, för det vore bra för barnen att ha fler kompisar. Fast det är förstås inte det han menar, bara det han säger. Vad han menar är att vi har trevligt i kupén. Det har vi verkligen.
Då berättar jag hela harangen om Sevilla, om min spanska ”släkt”, måltiderna, distansarbetet, besöket på fyrtioårsfesten. Han säger att det låter som en kul utflykt att åka dit, ju inte så långt från Marbella egentligen. Typ som Stockholm till Norrköping, säger jag.
Nu är det bara fyra minuter kvar till tåget avgår och äntligen skymtar stationen i horisonten.
Jag frågar: Förresten, vad heter du?
Snart efter att vi introducerat oss når vi fram. Han bromsar till vid parkeringen och inte i taxifilen och jag rycker lätt i dörren innan han helt hunnit stanna. När går ditt tåg? frågar han. Det går många olika, säger jag.
När jag slagit igen dörren småspringer jag behärskat mot stationshuset under tiden han kan se mig och så snart jag kommit innanför dörrarna rusar jag. Men satan och ja just det: de har säkerhetskontroller här också. Jag hivar in väskorna och jaha, tydligen ska jackan in på rullbandet också. Ett vevande med en portabel metalldetektor över mina armar och sen grönt ljus.
Tåget står fortfarande vid plattformen, så nära men så långt borta, för jag har ju ingen biljett, och det återstår verkligen bara sekunder. Dessutom ett till stopp: kontrollanterna. Nej, här köps inga biljetter, säger den ena. Men så kommer den andre och säger: kliv ombord, vi löser det där.
Så kommer det sig att jag rullar mot Sevilla, på plats 14A, vänd i tågets färdriktning. Lite senare kommer kortläsaren att trilskas så jag får åka gratis, men det är inte historiens sensmoral, eller så är det kanske det?
På syndikalistfesten var jag en av två engelskspråkiga och han tröttnade snart på mig. Då min enda spelbara samtalspartner även behärskade hemspråket fann han snart spansktalande vänner, medan jag lommade runt i minglet och växlade besvärade blickar med innebörden ”ja, vad ska man göra?” Som den där uppgivna emojin med händerna i luften.
Min närvaro blev snart en stressor för övriga, som gärna såg sig som internationalister, och som därmed behövde anstränga sig för att inte avslöja att deras asociala beteende inte hade med xenofobi att göra utan bara blygsel. Skräcken att någon av de andra skulle höra deras veliga försök att möta mig. Eftersom jag uppfattade allt detta fann jag det bäst att sysselsätta mig på det sätt jag kunde. Att under koncentrerad tystnad glufsa i mig tapas höll bara i fem minuter och jag vill heller framstå som vare sig ett fyllo eller telefonmissbrukare.
I festens utkant betraktade jag därför tålmodigt varje plansch som om jag besökte Pradomuseet med hemlig audioguide, synade första maj-broschyrerna vid ingången som någons efterlämnade skrifter, fann i paraplystället en apart högaffel i trä och vann trettio sekunder, innan jag vände mig till bokhyllan längs rummets långsida där rader efter rader med böcker tyngde hyllplanen till bärkraftens gräns. Eftersom jag redan besökt mötesrummet och pentryt förstod jag att det var här jag skulle behöva göra en upptäckt för att sysselsätta mig lagom mycket för att de andra skulle kunna fortsätta festandet utan att ta hänsyn till min alltmer plågade safari i språklöshetens rike.
Det fanns här klassuppsättningar av läroböcker, daterade uppslagsverk och blandade luntor om ägandeskap och fackföreningsverksamhet. Liksom någons cd-skivor, med mestadels lokal flamencorock. Insprängt här och där fanns romaner, magasin med matta omslag och diktsamlingar. Lite Marchado och Nakens, lite Lorca. Snart skulle ju festen begripa att jag gick omkring här och låtsades läsa innehållet, just som ett barn som med övertygad inlevelse härmar valfritt språk. Si, por favor, el madre. Bäst hitta något snarast.
Upplevelsen fick mig att tänka på gången i Japan 2002 då jag inte sett mina bokstäver på två veckor och därför plöjde varje notis i International Herald Tribune när jag kom över ett exemplar. Och den tanken köpte mig ytterligare halvannan minut, men det här sättet att småäta mig fram i tiden skulle ju inte hålla mycket längre. Jag var just på väg att ge upp för att unna mig ett längre toalettbesök när jag skymtade ett litet handskrivet häfte insmuget mellan två identiska manualer till videobandspelaren.
Av detta förstod jag ännu mindre. Bokstäverna påminde om kodskrift. Olika prickar placerades över bakvända bokstäver. Streck genomborrade U och W. N och B skrevs ihop. Några bokstäver hade skiftat lutning med 45 grader. Till och med specialtecknen var nya. Små stjärnbilder av viktigt klotter.
De här diktraderna, som tycktes följa haikuns logik, intresserade mig mer än Lorcas spanska fraser och jag upplevde mig ha tid åt att avkoda dem. Nöjd med mitt fynd tog jag med mig häftet till fåtöljen intill skrivaren, förde mig som någon med ett högre mål och syfte med sitt liv, och bläddrade mellan sidorna i en naiv förhoppning att plötsligt drabbas av en total inblick i det nya språket. Att en lucka i mitt psyke utan förvarning skulle öppnas varpå all den hittills dolda kunskapen vällde ut, som en färdigskriven pjäs i väntan på uruppförandet.
Under ytterligare en minut låtsades jag tro på detta, för vid det här laget hade jag lämnat festens periferi till att inte ens närvara. Omgivningen var blind för mig och jag för den. Kanske hade de redan gått över till sabreringen på balkongen, eller tittade på den omtalade kortfilm som skulle ha premiär senare i konferensrummet eller så stod de kvar och småpratade med varandra, som tidigare. Detta kunde jag inte avgöra i mitt absoluta fokus, där jag lika gärna kunde befinna mig vid ett meditationsretreat på månens baksida som i min säng hemma med nedfällda persienner och hårt skruvade öronproppar.
Det fanns något närmast erotiskt över bokstäverna på det här språket, som jag inbillade mig bara var läsligt för en enda person. Det hade, tänkte jag mig, uppfunnits av en ung flicka för att förhindra mamman att läsa hennes dagböcker. Och så hade kunskapen fortsatt vara användbar upp i vuxen ålder, då språket blivit använt för snart varje privatsak. Som vilken vana som helst som inte haft vett att bli avvänjd. Denna korta dikt, med fem, sju och fem stavelser, kanske behandlade en obesvarad kärlek till en kollega, som hon skrev ut för att han skulle ha orden nära sig utan att kunna förstå dem. Som en trollformel. Papperen var förresten så pass gulnade, att flickan helt säkert var mer gumma än kvinna vid det här laget.
Då höjde jag blicken letande och betraktade grupperna som stod hukade över varandra. Människor i varierande ålder. Kvinnor, män, tjejer, killar, eldsjälar och respektive, några med ostyriga frisyrer, andra skalliga, några tatuerade, andra som följde juristens klädkod. Vem av dessa grålockiga damer, som jag räknade till tre stycken, hade skrivit det här? Jag fäste blicken särskilt vid trion i väntan på att någon skulle rycka till vid åsynen av mig med häftet i knät. Så klart skulle hon avslöja sig så snart hon såg mig. En ilning genom kroppen av ett djup ingen människa kan dölja.
Bara det att ingen tittade åt mitt håll. Jag var vid det här laget kollektivt bortglömd. Då hörde jag ett läte från hallen, mummel av ord och meningar som var för mig begripliga, som om jag vresigt fördes ut ur drömmens djungel. Ett sorry I’m late, med cockneyaccent blev min väckarklocksklang. Och så leddes den polyglotta privatläraren från Bristol åt mitt håll, resolut som om han var den försenade barnvakten, och han gav mig en näve och frågade: What are you reading, mate? Jag slog påkommet ihop häftet, förde det snabbt tillbaka till platsen mellan manualerna, som om jag precis avslutat Jumanji och inte kunde förklara ens om jag ville, och sa så oförställt jag kunde:
Det var inget alls. Ingenting. Alls.