Inget är så stilla som Thomas Edisons sista andetag. En sista inkapslad suck, för att göra vännen Henry Ford nöjd. Han trodde, som så många, att det sista som lämnar människan är själen, och han ville inte att Thomas skulle försvinna, så han lät fånga honom innan han hann lämna jorden för universum.

Med åren blev de första åtta kapslarna fyrtioåtta. En av dem visas i ett rör på museum där syret fångats i en bubbla mellan kork och parafinvax, likt ett nu mellan förflutenhet och framtid.

En kuriositet förstås, men what if?

What if Henry Ford hade rätt. Själen fångades in, just när den trodde sig frigiven. Som en lite för ivrig rymling, snavande ner i första bästa dike. Thomas Edison vistas i så fall fortfarande i fyrtioåtta förslutna rör, uppstyckad som ett kadaver. Fick aldrig umgås med de andra själarna, för han hann aldrig iväg.

Borde han friges? Och vad händer om fyrtiosju rör öppnas men inte den sista? För kanske är det med själar som med medvetanden, att det bara är som helhet de kan förstås. En nervcell är ingenting. En miljon är allting.

Egentligen är inget så rastlöst och ofullbordat som Thomas Edisons sista andetag. En sista inkapslad suck, som aldrig fick stiga mot universum. Bara visas upp i ett rör mellan kork och parafinvax. Lika stum som en sprattlande fisk på land. Medan väktaren går sin rond, och livet för alla andra går vidare.