Det föll sig så att hon redan nästa onsdag befann sig i ett privatplan över Indiska oceanen, i riktning mot Kokosöarna, kända för en enda sak: att Leni Riefenstahl snorklat där, och snart även för en till: tvålmiljardärens extravaganta femtioårsfest.

Övriga resenärer hade större vana vid flådiga sammanhang. I aktern satt bryggeriarvingen och den xenofoba direktören. Vid andra vingen det före detta tennisproffset, som numera brukade svinga verbalt i medierna mot etablissemanget. Mellan dem fanns den varelse, som vid sidan av henne, utgjorde den udda fågeln i sällskapet: En bergsgorilla.

Det väldiga djuret var knockat av piller och sov fridfullt, med säkerhetsbältet påkopplat. Gorillan var en gåva till födelsedagsbarnet, som på sina öar närde en Noaks ark-dröm, fanns där redan flamingos och antiloper, och nu snart även en medlem ur en svårt utrotningshotad art. För säkerhets skull fanns en skarpladdad revolver placerad framför sätet, i händelse av att pillren slutade verka och för att förhindra tumult och krasch.

Att hon själv befann sig på väg till festen var mest av en slump. Hon hade jobbat med catering vid ett poolparty och börjat småprata med tvålmiljardären vid bålen. De hade konstaterat att deras mammor bar samma förnamn och i ett anfall av megalomani bjöd han in henne till sin egen fest, som ett wild card. Inbjudningskortet anlände dagen efter med kurir, och onsdag morgon blev hon upphämtad av en privatchaufför och hamnade i miljardärens våld över helgen. Kutym möjligen, men hon visste inget om hur sånt fungerade.

Under flygresan höll hon sig tyst. De andra pratade föraktfullt om piloterna och om tvålmiljardären och om i princip varenda människa de kom att tänka på, och så skrattade de unisont, med gemensam plan att sen efter landningen baktala varandra på samma sätt. Hon kom att titta på bergsgorillan istället.

Han sussade sött. Ögonlocken darrade. En dröm pågick där inne, kanske hade en rivaliserande flock anfallit, och han behövde försvara honor och barn. Eller något annat, mer fridfullt. Han luktade svett av ett okänt slag, som en blandning av hö och mahogny. Satt hon riktigt nära fungerade hans fuktiga håriga kropp lite som ett element. Det fanns en stark livsenergi här, slöt hon sig till.

Någonstans över Julöarna slogs gorillans ögonlock upp och de utbytte blickar. En kort stund av harmoni mellan arterna. Innan han blev vildsint och började försöka rycka sig fri från bältet. Tennisspelaren upptäckte vad som hände. Han gormade stressat åt henne att greppa revolvern. Hon fick fatt den och riktade mynningen mot det så mänskliga djuret.

Skjut den då jävla subba, ropade tennisspelaren med en röst som förde tankarna till gymnastikläraren hon avskytt i skolan, och utan vidare hade hon riktat pistolen mot människan istället. Hon hade alltid varit lite impulsiv, men det här var enkelt, bara att fingra lite på hanen och så slutade mannen att säga åt henne vad hon skulle göra.

Det ena gav det andra. Även bryggeriarvingen och direktören, som ylade så pipigt där bak, gick att få tyst på. Liksom piloten och andrepiloten, som trodde att de kunde få henne att foga sig som vore hon ett våp. Kropparna föll ihop geléaktigt. Det hela sköttes som per automatik. Hon var bara den som avfyrade skotten, men det var ju mekaniken som gjorde själva jobbet.

Ett lugn tog vid innan hon begrep att hon efter infallet befann sig ensam på tiotusen meters höjd ihop med en vild bergsgorilla. Planet gled vidare med autopilot. Molnen drev förbi utanför fönstret. De tittade på varandra, hon och djuret. Hon fnissade osäkert. Bergsgorillan fick ett bekymrat uttryck över ansiktet och slet åt sig revolvern, som han synade ordentligt.

Jag har alltid undrat hur såna här funkar, sa han, förde in sina trubbiga fingrar och lyckades avfyra det sista dödligt skottet, varpå han äntligen kunde återgå till sin vila.