Det var bara så mycket just då. Ordna med begravningen och julstöket, rätta tentor och svara på mejl, planera nästa termin och vara en inspirerande arbetsledare. Till råga på allt nobelbanketten, som hon bjöds in till i all hast, när prefekten fick förhinder. Hon sa ja för det var smidigast så, eftersom färre stavelser, men det var just den eftermiddagen, när hon skulle pudra rouge och få på sig festblåsan som något släppte i hjärnan.

Det kändes som att en kvist brast, och hördes också som så, innan en dov varm eld böljade över huvudet och slog ut henne. Stroken förlamade vänster sida av kroppen. De första veckorna kunde hon inte tala. Efter ett tag fick hon fatt i språket igen, men det var en mödosam process att återgå till sig själv. När alla andra gjorde det de alltid gjorde satt hon vid pianot i salongen och klinkade utifrån de blott femtio stycken som skrivits för höger hand. Men inte en enda gång funderade hon över vad som hade hänt om blödningen lett åt andra hållet (för åt vänster hand fanns över femhundra stycken). Hon hade i varje fall en hand.

Något år efter allt det här stötte hon ihop med en gammal kursare från Lund. De hade umgåtts ganska mycket en period, eftersom de levde så tätt inpå och hade liknande temperament. Lika men aldrig riktigt vänner. På den tiden fanns alltid en tyst konkurrens insprängd i alla hennes bekantskaper. Alla var på väg åt samma håll men inte alla kunde nå fram.

Kursaren stod vid en port och försökte lirka upp en barnvagn uppför trappen, upptäckte henne och sa: Men kära vännen, det är ju du, kom in så pratar vi.

Lägenheten var inredd i en enkel men ändå eklektisk stil, eftersom den sannolikt fungerat som en fusion av två disparata släkter: allmoge varvat med ikea, vinylsamlingen och glasdelfinerna. Kursarens man kom vankande från köket. Han var ståtlig och hövlig, frågade om hon ville ha lite rooibos, och det ville hon. Det fanns nybakade kokostoppar. Och det tog säkert två-tre minuter innan de fick syn på armen, som hängde där utmed sidan som en fripassagerare.

Så hon förklarade alltsammans. Hur allt först hade gått väldigt raskt uppåt med liv och karriär. Hur allt bröts helt tvärt av hjärnblödningen. Hur bröllopsplanerna raserades, hur hon blev utförsäkrad. Hur hon klinkade fram sig mellan dagarna som en Paul Wittgenstein. Hur hon kommit att se livet i livet, att det inte tjänade något till att bli ångerfull eller förbittrad. Det var så här nu, helt enkelt.

Kursaren och hennes man lyssnade andäktigt på vad som berättades, under tiden ungen sussade i vagnen. Små söta stön spreds då och då ut i rummet. Och så tittade de på henne, och sen på varandra, och så på henne igen, och så sa kursaren, med ansiktet format i ett bryderi:

Du måste förstå, jag kan inte alls relatera till det här.

Hon vände sig mot maken och frågade:

Kan du?

Han svarade medlidsamt:

Nej, tyvärr. Det här är väldigt svårt för oss att relatera till.

Ja, sa kursaren, det är det verkligen.

En tystnad uppstod, inte för att den ville fram utan för att det inte fanns så mycket mer att säga. Inte ens den lilla knodden gjorde något liv ifrån sig.

Armen kändes tyngre än vanligt. Tankarna formade sig så långsamt att hon nästan kunde följa processen, när synapserna bytte information och landade i olika mönster, som sen blev till slutsatser. Hon visste inte vad hon skulle säga nu, eller om hon skulle äta fler kokostoppar, men då behövde hon ju lägga undan tekoppen och den var så till bredden fylld att det nog var bättre att dricka några klunkar först.

Kursaren sa, för att bekämpa den märkliga stämningen:

Men så synd att du aldrig kom iväg på festen.

Ja, verkligen, sa maken.

Vi har faktiskt bevakning på nobelservisen på Bukowskis. Den är så tjusig, men lite väl dyr. Så fulsnyggt med guldkanterna, och tycker du inte också att nittiotalet liksom börjat komma tillbaka? Att avståndet blivit tillräckligt ansenligt för att konturerna ska skönjas. Haha. Ja, vi är gamla nu,

Verkligen tjusig, sa maken.