Ödet, hur skulle det kunna vara något annat? Att av alla människor som vandrar på planeten är det just denna som stiger ut från kaféet och möter hennes blick. Just här, just nu. Vad det än är de försöker att ägna sig åt är det ändå hit ödet för dem.

I hans blick ser hon något annat. När han landar på trottoaren har han förstått att hon är hon. Han tittar på henne förskrämt, som om han tänker: att av alla människor som vandrar på planeten är det just denna jag försökt undvika.

Inte ens en antydan till en kram, inte ens av rutin eller plikt, han bara står där stelfrusen, som påkommen.

Det var oväntat, säger han och betraktar hennes konturer som om hon vore en vålnad. Jag menar, jag förväntade mig inte att träffa dig här.

Jag bor på den här gatan, säger hon.

Han svarar inte. Det här borde han ju veta. Hon har skickat adressen många gånger. Men hon har ju sagt så mycket. Svårt att hålla reda på allt.

En rådig vän till honom dyker upp med en näve, hälsar och konverserar, pratar om en konferens torsdag-fredag, och nu helgen ledig och de ska till Moderna museet. Vännen tittar på henne på ett sätt som kan förstås som att han är fullt informerad om den jobbiga tjejen, men att han inte riktigt förstår jobbigheten, inte när han ser henne och inte bara hör om henne.

Jaha, säger hon. Ha det så trevligt, missa inte Arkdes. Hej då.

Hej då, säger han, som ett förlåt, under tiden han rör sig bort, befriad.

Det är så det slutar.

Det började fyra månader tidigare.

Det var sommar. Den hetaste dagen, när hon satt på ett tåg mellan Borås och Skövde och bläddrade i en app för folk som vill träffa folk, och då hade han skrivit i sin profil att han saknade att prata med främlingar på tåg, och hon hade svarat att han hade tur för hon var både främling och befann sig på ett tåg. En kvart senare talade de i telefon. En vecka senare for hon till Skara för att träffa honom.

Nej, hon gjorde aldrig sånt där annars, men den här gången var det annorlunda, förklarade hon för hundvakten som orerade om att det fanns fler män, och då hade hon svarat att det så klart stämde, men att det bara fanns en av den här.

Hon tog med sig barnen. Det var ingen dejt. De bara möttes, som människor som redan mötts. Han var studsig och glad, visade dem runt på det sommarödsliga labbet. Grodyngel och andra blötdjur i mikroskop. Under deras ögon dallrade olika miniuniversum runt. Hon bjöd honom på middag, han följde med. Vidare till tvätteriet vid vattnet, där de låg raklånga över bräderna och bara tittade och kände medan barnen spanade ut över solnedgången. De var som en familj. Det kändes så omedelbart, att han passade in med dem, som ett öde.

Nästa dag sågs de på nytt, skulle in i domkyrkan men det blev sent, så de hamnade på ett konditori istället, och där i kön när barnen inte såg kastade han sig över henne magnetiskt och gav henne en djup längtande kram. En äntligen-kram. En var-har-du-varit-kram. Sen den stunden tog de varje möjlighet till att dra varandra åt sidan, nudda, känna, kyssas.

Nästa morgon vid utcheckningen sa receptionisten att det inkommit ett brev. En kille var här och lämnade det till dig, sa hon med betoning på kille. När tåget lämnade Skara började hon läsa, lyssna, drömma, och kände under tiden att det här var början, så det alltid var tänkt att det skulle börja. Alla steg som tagits bara för att kunna gå i takt med honom.

Konversationen bara fortsatte, helt motståndslöst. De pratade om hur de hade träffats, som främlingar på ett tåg. Först innan alla framtider skulle han på semester, en resa genom Balkan, men det förändrade inget, kunde de vänta så här länge kunde de vänta några veckor till.

Fast där under resan började tonen sakta övergå från kärleksfull och entusiastisk till kylig och saklig. Pö om pö blev hon ett besvär, under tiden han försökte närvara någon annanstans, med folk från förr, sina inre tankar, vid fontäner och på torg. En dag utbrast han under ett samtal att han inte var redo för en relation. Och allt var över med ett snitt.

Hon tänkte: Jag väntar. Det är någon anknytningsgrej. Jag tar ett steg tillbaka, ställer in bokleveransen till hans adress. Jag bara väntar. Han kommer tillbaka.

Mycket riktigt. Några månader senare skrev han, oväntat: Jag ska till Stockholm i jobbet, vill du ses?

Hon tänkte: nu ska jag inte vara för efterhängsen, jag måste ge honom distans. Jag behöver bara invänta att han är redo. Ankomstdatumet i kalendern blängde på henne hela november. Hon tänkte: Bara han får se mig så kommer han att minnas. Bara en kort stund. En sekund kan räcka. Det är bara att så många tankar kommit emellan att känslan inte längre för något utrymme.

Det blev den dagen. Så som alla dagar till sist händer. Hennes telefon var tyst. Kanske hade han ångrat sig, igen, men han tittade faktiskt väldigt sällan på sin mobil, det kanske var mycket med jobbet, det gick inte att säga säkert. Så hon gjorde sitt: föreslog mötesplats och sände sin adress, och så lite till och lite till och kände sig lite för angelägen igen. Han svarade inte.

Hon snyggade till sig, satte på sig blus och läppstift, för att, så att säga, vara redo, om ödet ville. Bara en sekund skulle ju räcka för honom att minnas. Hon gick ut för att inte vara hemma, fiskade upp mobilen varannan minut i hopp om en reaktion.

Vid Karlaplan hände något: han var uppkopplad, men han svarade ändå inte. Vid Fältöversten var han nedkopplad. När hon vände runt hörnan mot Erik Dahlbergsgatan slöt hon sig till att hon nog aldrig skulle få träffa honom igen.

Hon panorerade med blicken över gästerna på det trångbodda kaféet, när han klev ut och mötte henne på gatan. Av alla människor bara han.