Första gången jag hörde talas om Sandy Island var i Santiagos hamnkvarter sommaren 1978. Jag var femton år gammal och hade flytt pappas supande och utbrott genom att gå till sjöss som matros. Ett slitigt jobb för en knappt pubertal pojke, men jag kom i varje fall bort från allt.

Svartklubbar huserade i skjul som radades upp utmed piren. Med vaggande gång rörde vi sjömän oss mellan vattenhålen under tiden kväll blev natt och tidig morgon. Alkoholen var som gratis, men hade ett annat pris: när som helst kunde någon flyhänt flicka plocka av oss sedlar och kameror under tiden marken fortsatte att gunga.

Det fanns också andra faror. Då och då gjorde militärpolisen razzior, varpå alla rusade som kvicksilverkulor mot säkra kyffen, förutom någon utvald sävlig drogförsäljare som polisen inte sällan förde till en säker lagerlokal och mörbultade till döds. Som en varning eller bara av ren sadism. Det gick aldrig riktigt att veta.

En gång, när razzian blev särskilt utdragen och våldsam, hamnade jag i en skrubb intill moppar och såpaflaskor med en flicka i min ålder. Hon arbetade som servitris men närde andra drömmar, kom hon att berätta under natten, då och då avbruten av ekot från de plågade vrålen. Egentligen ville hon göra som jag, sa hon och stirrade på mig allvarsamt, bara fara och hamna, och allra helst kliva av på Sandy Island.

Vad finns där? frågade jag. Inget särskilt, förklarade hon. Det var bara en ö hon valt på måfå i kartboken, strax utanför Australiens kust, på andra sidan havet. En plats att längta till. Jag lovade henne att skicka vykort därifrån om jag någon gång fick möjlighet att gå i land. Då kramade hon mig hårt och svettigt, som ett uttryck för fullständig lycka, innan hon gav mig en ömtålig kyss med utkanten av läpparna. Det var mitt första kärleksmöte med en flicka, som därför kristalliserades i minnet till ett original. Något namn fick jag aldrig på flickan, inte heller någon adress.

Andra gången jag hörde talas om Sandy Island var i november 2012 då forskningsskeppet R/V Southern Surveyor färdades rakt igenom ön utan att gå på grund, vilket rapporterades om på tv-nyheterna. Seglatsen utfördes för att bevisa att Sandy Island aldrig funnits: en oupptäcksresa.

James Cook hade 1774 hävdat att han hade fått syn på ön, liksom ett valfångstfartyg ett sekel år senare (då det sannolikt rörde sig om ett vulkanutbrott), men fastän ingen kunnat bekräfta Sandy Islands existens och få heller trodde på ön kom många karttillverkare att rita ut den där pricken i Stilla havet av copyrightskäl, i syfte att upptäcka plagiering. Men nu var det slut med charaden, sa tv-ankaret.

Med fjärrkontrollen knäppte jag bort programmet och skulle just resa mig för att koka upp pastavatten när jag kom att tänka på flickan jag kysste i skrubben. Vad blev det av henne? Om hon var vid liv skulle hon börja närma sig pensionsåldern, precis som jag själv. Nyfikenheten tog överhanden och jag mejlade en insändare till en större chilensk morgontidning. I min korta efterlysning skildrades vårt möte och samtal om Sandy Island. Texten signerades med ”matrosen”. Något svar inkom inte, vilket jag inte heller hade väntat mig, men några månader senare fick jag oväntat ett mejl från en reporter på tidningen.

Lätt hoppfull började jag läsa. I något drömskt scenario tänkte jag mig att flickan skulle ha gett sig till känna och att tidningen ville arrangera en återträff. Folk gillar ju såna historier. Men det var inte alls så.

Reportern hade gjort grundlig research, just i syfte att få till en mäktig återföreningsartikel, och därmed kontrollerat alla omständigheter jag beskrivit, vilka jag nu fick redogjorda för mig. Slutsatsen var dessvärre att hela historien var fabricerad, förklarade hon, eftersom det sommaren 1978 varken fanns svartklubbar i hamnkvarteren, våldsam militärpolis eller anländande skepp från Sverige, dessutom hade reportern fräckheten att påstå att jag inte var den jag utgav mig för. Tydligen fanns mitt namn inte registrerat i några offentliga svenska register. Helt enkelt, skrev hon, så var allt bara var ett påhitt. Jag. Resan. Flickan. Sandy Island. Allt.

Vilket förvisso kunde stämma.