Jag kunde svära på att det var hon.

Vi hade hinkat i oss både tequila och sauvignon blanc och Tuborg den kvällen, och mina kontaktlinser började bli för svaga och kanske var det inte så smart att inhandla dem på måfå online, men nog var det Kate Winslet som gick förbi utanför Lion Bar i Halmstad den här aprilonsdagen, när vi firat dig hela dagen och nu halva kvällen, och snart resten av den och halva natten.

Först visste jag inte om jag skulle springa efter henne eller påkalla din uppmärksamhet, så jag gjorde först ingenting. Det var hon, sa jag bara dumt. Vem? frågade du. Och när jag förklarat sa du bara: Vakna gubben, du drömmer igen.

Men det var verkligen hon, med just den där pliriga utstrålningen hon hade i Eternal sunshine of the spotless mind, när hon frågade Jim Carrey om han inte kände till fler adjektiv än ”nice”. En annan hade kanske kunnat få en sån utsaga att låta hånfull, men hon sa det som ett skämtsamt konstaterande, som en gemensamt framtagen humor som nu sattes till verket, och han hade flinat lite. Verkligen den Kate Winstlet, inte Titanic-Kate Winslet som visserligen hade lite skinn på näsan men ingen livserfarenhet, utan den lite mer fräna, som verkligen skulle kunnat få för sig att impulsköpa en resa till Halmstad och sen promenera helt ledigt i riktning mot konstmuseet.

Det började bli för sent för att springa efter nu, jag tänkte alltid för långsamt och alkoholen hjälpte ju inte direkt till att finslipa besluten, och då tråkade du mig igen och sa att jag aldrig bara kunde vara nöjd, att jag hoppades på det omöjliga och borde fatta att det här är allt och att det duger. Någon gång i sommar kanske vi skulle få skymta någon som varit med i Paradise Hotel eller till och med Bianca Ingrosso, men Kate Winslet. Get a grip.

Så jag sprang efter, verkligen rusade, glömde kvar jackan och välte ölen som la sig över bordet som en trög blöt hinna men brydde mig inte, för hjärtat ville dunka sig ur plats, det här var min sista chans att bevisa något för dig och de andra dårarna. Det var verkligen hon. Och det var verkligen verkligen något speciellt med mig.

Han har egen erfarenhet av krig, av att varje dag vakna förvånad över att vakna, att undvika att köpa tunga möbler, att sukta efter bananer och efter ett tag avsky dadlar, så att fasta är ingenting, hela livet har varit en fasta, men den är bra för många, bra för tålamodet och det behövs mer av i den här världen, liksom kan inte alla bara sköta sitt och leva fridfullt, och för egen del kan han ju alltid göra något annat för att få tiden att gå, som att köra taxi, har redan haft en kund och du är den andra, och visst kan vi prata vädret för det är underbart att kunna sitta i kortärmat och det gäller att passa på i det här landet, men framförallt gäller det att njuta av att kunna njuta, just som de i Ukraina inte kan just nu, säger han och parkerar lite för långt fram så du kommer att behöva promenera runt kvarteret. Han avbryter sig tvärt, likt en plötsligt fallande ridå, och tillägger:

Det här var trevligt, vännen min. Du får en femma av mig i appen. Ha en bra dag.

Det var på bänkarna utanför Pressbyrån han började berätta. Kläderna var solkiga efter resan genom Europa, via gummibåtar, till fots över gränsövergångar och till sist tåget till Stockholms centralstation. I näven fanns ostfrallan han fått av volontärerna. Blicken var slocknad som på en som gett upp, men när han berättade om fåglarna väcktes ett tidigare liv till liv. 

Han var utbildad veterinär i hemlandet, skulle egentligen just börja jobba, men ansågs kanske lite excentrisk så det hade tagit ett tag att vinna arbetsgivarens förtroende. Förmodligen hade det inte varit den bästa idén att vara fullkomligt uppriktig om hemförhållandena. Högst upp i huset intill torget hade han bott. Nästan som i himlen. Lägenheten var ärvd efter en faster utan egna barn.

Samlingen kanariefåglar hade till en början bestått av två exemplar, men de hade förökat sig. Han hade inte heller haft hjärta att behålla dem i buren, lika lite som han trivdes i en lägenhet: ville ju ut, till naturen, sitt naturliga habitat. När någon ville bli av med sina fåglar kom han till undsättning, och på den vägen var det. 

Förökning och förstärkning och efter några år hade han tvåhundra exemplar flaxande i lägenheten. Djuren sov när han sov, flög omkring när han dansade över parketten, höll sig stilla när han mediterade. När kriget kom behövde han lämna fåglarna efter sig. Han köpte många säckar frön på marknaden och kånkade upp dem till lägenheten, där han slet upp repet och tömde ut innehållet över golvet. En perfekt avpassad blandning gräsfrön, linfrön, salladsfrön, nigerfrön och grit. Mat som borde räcka i många år. En fylld plastbassäng extra large fick agera fågelbad och vätsketillförsel, och så högar med hö, kvistar och grenar för bobyggande.

Under hela resan till Sverige tänkte han på sina husdjur, hur de samtidigt som han besegrade taggtråd och förhandlade med smugglare flög omkring mellan väggar, tavlor och mahognystolar. Den enda värld de upplevt var intakt. Men kanske hade armén bombat huset med tårgas och kvävt djuren, eller inte. Kanske bodde någon annan där, eller inte. Kanske var allt som när han for, fast mer. Vid det här laget gick kanariefåglarna säkert att räkna i tusental. Ett kvittrande fyrverkeri i böljande gult, ständigt flygande i hans minne.

När allt det här är över, sa han och tuggade på smörgåsen, då ska jag hem igen. De kommer att bli så glada. Sen kommer jag köpa en hammock.

1968 lämnade den chilenska familjen hemlandet för att i Mexico City hoppas finna en mer välkomnande arbetsmarknad. Pappan körde lastbil på åkeri och boxades i mellanvikt. Mamman arbetade som lärare. De två barnen hade inget att säga till om, och dessutom var det ju för deras skull familjen for, bort från getfarmare och brytbröd, rakt mot metropolen och ljuset.

Här mellan de porösa väggarna trängde trafikljuden sig in i vardagsrummet dag som natt. Sorlet inte ens ett bakgrundsljud utan själva livets läte. Ändå utgjorde lägenheten någon typ av säkerhet för unge Roberto, som vägrade att gå till skolan. Pappan kunde kanske bära honom dit en dag, men alla dagar?

Så han blev hemma. Från pojkrummet plöjde han som i en informell transferering litteraturhistorien, från Paz (som han kom att missakta) till García Márquez vidare mot Austen och Gombrowicz, Duras passioner och Calvinos bruksanvisningar. Därifrån kunde han ströva över Paris tomma boulevarder, bränna upp hampaplantage, falla in i ömma flickkroppar och bli mottagen.

En sorts övning i liv, som vi alla vid någon tid behöver, och även för Robertos del utgjorde perioden bara en period, menad som en övergångsfas in i en ny tillvaro. En morgon vaknade han utan mani. Orkade inte läsa en rad till. Solen bildade yra mönster över taket. Luften lätt höstsval. Kanske kunde han trots allt ta en promenad runt kvarteret.

Han reste sig ur sängen och gick mot dörren, bara för att märka att den var låst. Han ryckte i handtaget, med allt större frenesi och irritation, för att sedan börja banka och ropa: det är klart nu, jag vill ut. Men ingen fanns hemma för att öppna. Det var som om han läst in sig i ett hörn.

Han återgick till sängen och betraktade rummet. En uppenbarelse i sig. Hela tiden hade det funnits här, osynligt som en atmosfär eller en kropp. Han såg böckerna som böcker. Högarna reste sig över hela väggen, under skrivbordet, på skrivbordet, halva utsikten från fönstret dold av alla ord han valt i dess ställe. Demonstrationstågen där nere gick inte att få syn på, men slagorden ekade i rummet. Frihet, rättvisa, död åt utsugarna, skanderade folkmassan mer eller mindre synkront.

Ett slags lugn trädde in i rädslans ställe. En insikt lika klar som de tidigare. Jag måste skriva mig ur det här, tänkte han, och började.

I alla år hade han betett sig som ett löfte. Likt fotbollstalangen vars ålder ursäktar de mesta yviga finter, eftersom det fanns stråk av genialitet i rörelserna. Sånt åskådarna lärt sig lovar något större, fast senare. 

Men vännen var varken ung eller fotbollsspelare.

Kanske inte heller längre ett löfte. För här låg det i mitt knä: manuskriptet. I förtroende hade jag tidigare fått läsa dikterna från åttiotalet, men i övrigt fått nöja mig med artiklarna i tidningen, just som alla andra. Själva löftet i löftet gick istället att förstå genom små glimrande formuleringar, en stillsam värdig livsföring och anekdoter från en beläsenhet.

Böckerna hade han läst nattetid på ett vårdboende han var satt att vaka över. Decennierna hade bläddrats fram på detta vis men till slut började han långsamt att skriva sig ur isoleringen. Recensioner ledde till krönikor och slutligen jobbet på tidningen. ”To the point”, hade Richard Ford barskt inlett intervjun på Grand Hotel i Stockholm, efter att vädret förts på tal, men senare meddelat via sin förläggare att samtalet varit det mest givande han tagit del i.

Något sökande efter prestige fanns aldrig hos min vän, inte heller något begär efter att leva ut. Flyga gjorde han helst inte, och alkohol drack han aldrig, inte heller skrev han på något eget, fastän han säkert kunde mäta sig med namnen han var satt att recensera. Trodde vi. För varje år som gick kunde han det säkert lite mer. Han gjorde det bara inte, liksom varför bevisa sig, av vilken anledning och för vem? Föräldrarna hade flytt från krigets Finland och var bara nöjda med att vara vid liv, och det spillde över på sonen.

Löftet skulle förbli ett löfte, förstod vi. Han var inte heller typen som lät sig övertalas.

Några år inpå pensionen började han vakna tidigt, redan runt fyrasnåret. En effekt av åldrandet, ett krympande sömnbehov, men samtidigt var det så klart ett bekymmer. Hur fylla tiden när alla andra fortfarande sov? Till sist fann han inget annat råd än att skriva. En rutin som konstruerade det verk som skulle bli livets första och enda stora ansats.

Texten jag nu läste drev fram lika mjukt som en kajak över den spegelblanka Glottern, formulerad av en dämpad proustskt berättare. Ett kosmos jag tidigare vistats i, och genom läsningen fördes jag långsamt tillbaka till mitt Norrköping, mina tjugotal och hans femtiotal.

Åldersskillnaden märktes inte alltid i samtalen, men i att han visste och jag inte. Han visste att han ville köpa en penna och att han visste att det skulle vara en Montblanc. Han visste att han behövde en ny cykel, och att det skulle vara en Bianchi. Några år tidigare hade han vetat att han efter femtio körkortslösa år behövde ett körkort och en tid senare visste han vilken bil som passade honom.

Allt med exakthet på decimalen, medan jag själv testade mig runt i sökandet efter ett mig. Hur komma fram till Montblanc när Bic fanns, när blyerts fanns, när tangentbord fanns? Han tycktes aldrig spilla energi åt alternativen.

Många kriser senare vilade jag i fåtöljen en aprilmorgon och såg solen strila genom krukväxterna. Manuskriptet kunde från denna vy lika gärna ha blivit läst i Amazonas, fastän snöflarn låg på Södermannagatan. Även jag kunde nu fatta egna beslut. En bieffekt av hårt intjänad förståelse för livets ändlighet och kroppens begränsningar. Allt var möjligen möjligt men inte på samma gång, hade jag begripit, under tiden människor runtom mig gått bort för tidigt och tagit alla beslutsvåndor med sig.

Snart hundra sidor in i läsningen såg jag min vän allt starkare framför mig. De tonade glasögonen, den sorterade sprättiga luggen och den allt smärtare torson, förtunnad av pandemins promenader. Rösten som spelade ned allting med ett sorts melankoliskt lugn, med ett lager ljus humor i botten. Det här var löftet som vågade leva ut sin talang. Allt prat om brist på begär kanske trots allt bara var prat.

Jag la undan luntan och sträckte mig mot telefonen, klickade fram namnet och ringde upp. Han svarade efter några signaler men hade inte tid för samtal, skulle iväg på en demonstration för Ukraina. Istället för prat skrev jag den här texten och sände den till honom via mejl.

Några timmar senare ringde han upp. Jag satt i en bil på väg från en släkttillställning och han förklarade i både skämtsam och allvarlig ton att det han läst inte hörde till någon av mina bättre verk. För inställsamt och smörigt, och själva föremålet för texten var heller inte tillräckligt intressant. Han ansåg att jag borde hålla mig till surrealismen.

Efter att jag försökt framhålla några av textens kvaliteter, att själva historien om honom visst kunde fungera som en historia i sig, skiftade han ton några grader bort från det raljanta och frågade:

Alltså, du blev väl inte stött? Det är bara att du kan bättre.

Det fanns en period, som både var kort och lång, då jag frekventerade biblioteket som ett extra hem. Jag hade flyttat hemifrån och bodde trångt. Det liksom bara blev så, att jag gick dit när jag inte hade några föreläsningar.

Jag strök utefter hyllorna, vars innehåll med tiden blev mer och mer bekant för mig. Jag höll till exempel reda på hur många av Paul Austers romaner som var utlånade (alltid bara Illusionernas bok och New York-trilogin, sällan Leviathan och Månpalatset, aldrig Timbuktu), försäkrade mig om att Cărtărescus Nostalgia fortfarande stod kvar (utfall någon lånat den hade jag haft en själsfrände i området, som jag hade behövt söka efter, men det hände aldrig), eller ägnade mig åt randomiserad prövning: smekte handen över bokryggarna, förde ut ett verk och drog igenom inledningen. Smakade på texten som en pastill, som jag snart spottade ut.

Det fanns förstås andra människor i lokalen, men aldrig blev jag bekant med någon. Tidningsläsarna satt i hörnet med sina turkiska blad. Fikagästerna skiftade lika frekvent som in- och utandningar. Bibliotekarierna kan inte ha varit många till antalet, men deras ansikten var ett och samma. Och de andra låntagarna tycktes antingen vara ute efter något särskilt, vilket borgade för ett effektivt besök, eller ville de bara ha tak över huvudet och höll sig borta från själva litteraturen.

I efterhand har jag förstått att jag tillhörde en månghövdad gemenskap. Att vi var många unga som strök omkring så här. Att vi fanns på alla bibliotek, men aldrig möttes. Ett sökande i egentlig mening, efter tankar som tänkts av människor som hade haft mer tid på sig och kanske också lite bättre förutsättningar för andlig odling.

När jag inte längre fann fler romanförfattare som väckte intresse (panacheserien var trots allt begränsad) behövde jag vända mig till L-hyllan och memoarerna. Det här var mer handfast, här kunde man ju rakt upp och ned få information om hur liv kunde arta sig om man lät bli att kamma sig men tillhörde överklassen (Palme) eller om man tvingade sig till kontorsarbete bara för att tvaga sig med kreativt arbete om nätterna (Kafka). Det stod inget om strykare.

Efter ett tag hade jag skannat av även dessa hyllor och gjort dem så välbekanta att jag omedelbart kunde se den nya lilla skrift som stuckits in mellan P och Q: ett häfte med psalmbokstunna blad, inte mer än femtio sidor tjockt, men texten så tätt satt att den säkert utgjorde åtminstone hundra med normal formgivning. Omslaget matt vitt, kanske beatlesinspirerat, och titeln avslöjades först när jag slog upp pärmarna och läste försättsbladet: Berättelsen om ditt liv. Det här var åtminstone något jag aldrig läst tidigare. Jag fortsatte smaka på pastillen lite till, vände sida för att komma till texten, men bladet var tomt. Efter nästa blinkning började boken skriva sig själv, som i ett dokument i ordbehandlaren.

Det verkar som om texten handlar om allt jag tänker, löd texten.

Jag slog ihop pärmarna och vankade till lånedisken. Någon märkning fanns inte på baksidan. Kändes heller inte som en bok som fanns inregistrerad så jag stack obekymrat ned häftet i min tygpåse. Hemma i studentlägenheten la jag den i kanske-läsa-högen intill sängen, granne med måste-läsa-högen och vill-läsa-högen.

Av någon anledning, som jag senare skulle begripa, hade boken inte gjort något särskilt intryck på mig. Sånt här hände ju hela tiden i de berättelser jag själv satte ihop vid den här tiden. Generationshopp varvades med tankeläsning och minnesåteruppbyggnad. Vad som däremot hade rubbat min existens vore om en annan strykare hade stoppat mig och haft synpunkter på min lånelista, frågat efter en fika och sen ägnat en eftermiddag att diskutera Imre Kertész abnorma parentesanvändning i Fiasko. Det hände så klart inte eftersom litteraturen var en ensamsyssla att ägna sig åt samtidigt som andra övade på att leva.

En insikt drev fram, lika verklighetsfrämmande som självklar.

Vi måste stötta de lokala rånarna.

I decennier hade jag levt efter Marx devis om förmåga och behov utan att någon gång egentligen omsatt den i praktik, och efter att finanskrisen tvingat familjer ur sina hem här i området fann jag inget nyttigare sätt att stötta lokalsamhället än att ge något konkret tillbaka.

Om de drällande pojkarna åtminstone fick plocka på sig en tyngre guldkedja eller en fabriksny mobiltelefon kunde rikedomen kanske sippra uppåt och utåt och generera mat och livsglädje, istället för att jag satt här i min stora våning, redan berikad men till vilken nytta. Därför tömde jag bankfacket och började patrullera torget nattetid.

Till en början gick jag nästan febrigt intill grabbarna vid fontänen för att de skulle få vittring, men det fick motsatt effekt. Mitt överdrivna intresse signalerade förmodligen att jag inte hade något att riskera. Kanske bättre att hålla en lägre profil, men nu var jag ju redan känd som ”tanten”. Här blev inga rån utförda, och jag hade faktiskt ingen tanke att göra jobbet åt dem. Vad skulle det innebära för deras självrespekt?

Natten för det planerade slagsmålet hade jag vissa förhoppningar om en förändring. Jag hade hört det tisslas om händelsen i veckor under mina rundor med rollatorn och fört in tiden i kalender. Det skulle komma mördarligor och motorcykelgäng, hette det.

En månghövdad skara agerade publik. Jag drog som vanligt upp medelåldern runt gallret vid konstgräsplanen, men vid det här laget vändes inga ansikten. Lika lite som att fyllo-Jaako vid Coop lyckades väcka anstöt med sin samling sopsäckar eller att någon egentligen lyssnade på Tourettes-Maria som var och varannan dag rusade genom området utropande vulgariteter till älskare från förr. Jag var en av kufarna. En som passade in genom att inte göra det.

Själva slagsmålet var inte så brutalt som jag hoppats på: några tonårskillar som puttade på varandra i morgondiset. Talgoxarna trallade obekymrat under tiden pojkarna inför sin överdrivet uppeldade publik utdelade en och annan örfil i den mån de lyckades nå fram till ansiktet. Några skrubbsår och brutna fingrar blev utfallet men inget allvarligare. Knivar och revolvrar hade ju lagts undan och inte heller fick de använda knogjärn. Annat var det på min tid då påkar och krossade glasflaskor passerade utan att någon höjde på ögonbrynen.

Verklig dramatik inträffade först när jag nästan kommit hem. En slank gestalt med fläckig skäggväxt gled fram som en vålnad när jag nått fram till porten med min rullande farkost. Den unge mannen tillhörde inte de lokala grupperingarna. Då hade han inte betraktat mig med en sån vaken och granskande blick.

Han ställde sig framför koddosan så jag inte kunde trycka in mina siffror. Sa inget, bara stirrade mot min hals, eller mer precis det ryska pärlhalsband jag nu rastat i ett halvår utan att bli av med. Kanske hade det tillhört tsarfamiljen, berättade min mor, som fått det av en uppvaktande handelsresande i ett förtäckt frieri.

Ja men, vad vill du lilla vännen? frågade jag. Han vek undan med blicken, nästan som om något i stunden generade honom. Jag försökte hjälpa honom lite: Du tittar säkert inte på min valkiga hud, eller hur? Det är inte fint att göra så, det borde du ha fått lära dig hemifrån. Han böjde sig framåt en aning, liksom för att göra sig redo ett angrepp, men stannade i sin pose, nu med blossade kinder. Jag började haka upp fästet bak i nacken så att inte alla pärlor skulle rulla ut över asfalten.

Han mumlade något ohörbart. Jag log ömt mot honom och sa: Säg det nu, det är ingen fara. Jag har hört det mesta. Han sa: Det är bara … Jag sa: Säg nu. Han sa: Du är så vacker.

Alla andra har skrivit något. Jag behöver också. De läser upp texterna högt. Om olika rum från barndomen. Hur de minns dubbla gardiner, hissgnissel och polska godnattsagor. Skrivkursledaren har berömt var och en. Det finns något viktigt att lyfta i nästan alla minnesbilder. Men jag minns inget. Min litterära text påminner om en manual. Rummet har väggar och tak men inga möbler, golvet kan vara i kork eller heltäckningsmatta. Allt är blankt.

En spricka ljus glider in från innerdörren. Den löper i riktning mot mig. Är det meningen att jag ska komma ihåg det här eller är det en illusion? Jag går dit för att stänga till. Taket börjar i samma stund trycka sig nedåt, utan våldsamhet. En självklar sänkning orsakad av mitt handlande. Det kanske alltid fungerade så här i mitt rum. Snart behöver jag huka mig, sedan lägga mig raklång, och då börjar taket återgå uppåt igen, men jag fortsätter ligga ned.

Röster hörs där utifrån. Dunsar mot trappstegen. Någon kanske kan berätta för mig vad det är jag ser omkring mig. Åtminstone färgen på tapeten. Att inte ens minnas den, vad är det? Jag har ingen anledning att inte komma ihåg det här. Det finns inget trauma. Inget bortträngt. Jag minns bara inte, ingen stor sak. Det är inte som att jag blivit sexuellt utnyttjad eller misshandlad. Jag har haft en helt vanlig barndom. Trots invasionen. Det där berörde inte mig.

Under tiden jag reser mig upptäcker jag de kastanjfärgade plankor som ligger över golvet som i en kabyss. Det finns också en stänk asbest i luften, fråga inte hur jag vet, jag fattar inte själv men så är det i alla fall. Vad mer? frågar skrivkursledaren. Fortsätt. Och jag beskriver sängens placering intill väggen, tätt mot långsidan, eftersom jag är rädd för att ramla ut och drunkna. Drunka? frågar skrivledaren. Ja, jag kan ju inte simma, försöker jag förklara. Kan du inte gå och lägga dig där så ser vi vad som händer? frågar han.

Jag vankar dit och för undan det virkade överkastet, lägger mig med kläder och allt och blundar. Lite skönt att få vila lite äntligen efter allt skrivande. Nå? avbryter han. Vad händer nu? Redan avbruten i min sömn säger jag: Det blir nog inget av den här texten. Jag minns ju inget. Utan vidare får jag svårt att prata för det rinner blod genom halsen. Har jag slagit i något, eller har någon slagit mig? När jag för handen över näsan blir fingrarna röda. En insikt tung som en sorg drar fram genom lemmarna under tiden jag skriver allt det där jag inte minns.

En fredag under kastanjen, den lilla triangel torg som placerats kring trädet i Gamla stan. Turister lommar över kullerstenarna. Restauranggäster konverserar på gjutjärnsstolarna. Hösten är tidig ännu, merparten av löven hänger kvar i sina grenar, hyssjar för vinden och finfördelar solen mot marken. Ett stillsamt sorl rinner över platsen, bara avbrutet av det ihärdiga skriet från ett spädbarn, vars vagn vaggas oförtröttligt av mamman vid bänken intill stammen.

Längsmed huskroppen pågår någon typ av intervju mellan en man och en kvinna, där kvinnan hyr ut en lägenhet och mannen ska övertyga henne om att välja honom. Han sörplar slätmixad morotssoppa med ansträngd värdighet under tiden hon ställer detaljerade frågor om hans tid efter studenten.

Trädet rasslar plötsligt till av en kastvind och en taggig granat faller med en smäll mot kullerstenen. Det vita skyddande köttet spricker upp och den släta bruna kastanjen förlöses. Stilla rullar den ur sitt skal, för att stanna. Våldsamheten i anfallet får alla samtal att höra upp, kanske borde man sätta sig en bit under markisen istället? Spädbarnet skriker igen. Mamman rullar vagnen av och an.

Efter en omställningsfas kan den bostadslöse ändå fortsätta beskriva tiden i Argentina, där han läste spanska med vännen som alltså också ska vistas i lägenheten, och som han går i god för. Det var egentligen ingen exotisk tid, eftersom pappan är född där, betonar han, som för att det behövs. Han vill ju ge ett ordnat intryck.

Just som hon ska nypa kontraktet ur väskan angrips trädet av en till vind, och så skvätter den orangesörjiga soppan upp över båda. En kastanj badar i tallriken, med intakt skyddande hölje. Vi behöver servetter, är det första han kommer på att säga. Men herregud, säger hon. Han borde ha beställt oxbringan istället, helt klart. Det här känns lite farligt, säger hon. Han kommer tillbaka med en rulle hushållspapper och de torkar bort soppan, som färgat av sig på kofta och sjal. De sitter ändå kvar. Vad är oddsen för att bli angripen två gånger vid samma lunch?

Vinden mojnar och löven nynnar sin vaggsång. En ny skenbar stillsamhet. Jordens rotation har fått solen att hitta en farbar väg mot torget mellan två takåsar. Strålarna hettar upp lunchgästernas humör, utom spädbarnet som skriar vidare, men åtminstone så monotont att hörseln vänjer sig, likt ett ihållande borrande i en betongvägg.

Den intervjuade fortsätter berätta med entusiasm om sin kamrat, som följt efter honom över världen, via Nederländerna, Kuba till Uruguay, men inser att för varje detalj om oavslutade kurser framstår den icke närvarande som mer och mer tafatt. De kanske borde prata om formalia? Och visst var det okej att kånka ned byrån till förrådet för att göra plats för ytterligare en säng?

Vinden rycker fram igen, nu närmast stormande. Trädet behöver hålla emot med rötterna, men från grenarna utförs nya attacker mot kullerstenen. Den här gången med ett smatter som för tankarna till kulspruta. Innan allt blir tyst. En oroväckande stillhet. Den bostadssökande panorerar med blicken över torget. Restauranggästerna pratar inte med varandra, turisterna är orörliga, vid trädets stam står mamman lutad över barnvagnen, kall i blicken. Innan det är hon som börjar skrika.

Den sommaren umgicks jag med ringarlaget i Björkhagens kyrka. Sysslan att ombesörja kyrkoklockklangen krävde ideella insatser och jag hjälpte gärna till, om än inte med regelbundenhet, varför jag kom att tillhöra skaran som nyfiket kretsade kring de permanent ansvarstagande.

En annan hangaround var nio år gammal och hade snöat in på själva kyrkklockorna. Han visste allt om dess konstruktion, kampanologins teorier och nu även mycket om dess praktiker: vilka spakar som föses undan när, antalet klämtningar som bör dåna ut innan rotationen måste hejdas, och hur detta genomförs utan lemmar slits av. Föräldrarna ledsagade honom varje söndag till tegelbyggnaderna vid reservatet för att underblåsa intresset. Sannolikt även för att undvika konflikter.

Den kvinna som vallade barnet kände jag sedan tidigare från offentligheten. Hon hade skapat verket jag önskade som omslag till min första roman, och vars titel länge fungerade som arbetsnamn för historien. En gång vid ett viktigt kafébesök hade jag slagit på adressen, funnit att hon bott några stenkast därifrån och drabbats av en impuls att söka upp henne, men det gjorde jag aldrig, omslaget blev ett annat, titeln blev en annan, men formgivaren som skulle hjälpa mig blev senare min flickvän. Alltsammans berättade jag för pojkens mamma och jag såg i henne hur jag i samma stund tinades upp till människa, dessutom en med norrköpingskoppling.

Vid det fjärde besöket vid klockorna träffade jag pappan. Han behövde ingen tid på sig för att värma upp mig från främling till samtalspartner, det räckte med en första blick för att snabbt dra den ena anekdoten efter den andra: om sommaren när nyckelpigorna svärmade så våldsamt att han behövde cykla med stängd mun. Och om gången då han var sjöman och maskar invaderade däcket. Det fanns inget sätt att bli av med dem, hur de än sopade kom det fler, så kapten beordrade besättningen att måla över allt med vit färg, vilket faktiskt var den slutgiltiga lösningen. Överallt på däck sågs sedan spår av djuren som försökt kravla sig fram genom färgen, innan de till sist gett upp. Gick inte att sluta tänka på maskarna, vare sig som levande eller döda, de var fortfarande överallt.

Allt detta minns jag ett år senare när jag frågar min vän i ringarlaget om hur hon mår, och allt kommer tillbaka: dånet från två ton johannesklocka genom cellerna, hörselkåpornas kompakta tryck mot tinningen, linsgryta i plastmugg, och sommaren. Bara ett par månader innan den stora kollapsen, som jag vid det laget trodde att jag hade bakom mig.

Lars Norén besökte mig den här morgonen, 18 år gammal, med ett temperament som skrämde mig, trots den avsevärda skillnaden i ålder mellan oss båda. Han var egentligen inte levande längre, hade hans minimalistiska dödsannons låtit meddela (inte ens försedd med ikon, de anhörigas namn ordnade som regementen), varför han kunde uppträda så här, i vilken ålder som helst, genom tidningstexter, eller plötsligt formulerad prosa av en åskådare.

Likväl skrämde han mig, den unge poeten, som introducerade sig på ett vis som antydde att han redan visste sitt slut, att alla varianter av honom existerade här och nu. Den 76-årige parad med den 45-årige och alltså den 18-årige, och alla andra åldrar. Alla satt de mittemot mig i vardagsrummet, och kastade fram det där tjocka manuskriptet och bad mig läsa det. Förmodligen den debut jag förstått refuserats av Per I Gedin. Det fanns ett behov att även jag skulle bidra med mitt omdöme, men framförallt handlade det nog om min maktposition, som berättelsens författare. Skulle jag tappa mitt intresse hade de ju inte längre livet i behåll, så att säga.

Jag läste texten i lugn och ro, tryggad av denna insikt. Han trummade med pekfingret arytmiskt mot soffbordet, vilket jag tolkade som en antydan till nervositet, och han hörde upp i samma stund jag vände blicken dit. När jag hade läst alltsammans, som visserligen var begåvat skrivet men inte precis ”min smak”, sköt jag tillbaka bunten och frågade vad han ville ha ut av mig. Han satte sig utan förvarning intill mig i soffan, katten skenade iväg för att inte bli klämd, och han vek ut tidningen jag just läst innan allt det här ägde rum, pekade ordlöst på sin dödsannons. Fingret magert som en istapp. Han luktade smutsig. Allt med honom var förresten ovant. Bara att se honom med så mycket hår, både på huvud och över nacken och handryggen. Min inre Lars Norén var alltid skallig och med lite fjällig hud, svartklädd och instängd, här bara levande, rörig och inte en liten smula obehaglig (det hade de gemensamt).

Nu pratade han igen. Det var svårt för mig att förstå vad han försökte säga, för orden formulerades som i en kakafoni, när alla versioner skulle säga samma sak, som konturer som läggs på konturer. Jag behövde liksom kisa med öronen. Den där lukten, ja, den påminde om en fjällsemester, avlagda pjäxor. Jag skrattade till, kom nu på vad allt handlade om, och frågade konstaterade: Det är så här du överlever? Han var nu förvandlad på nytt, inte längre ung vuxen, snarare åtta-nio år gammal. Heller inte längre obehaglig, snarare rar och oskyddad, behövde lite ömhet helt klart.

Får jag bjuda lilla pojken på ett mariekex? frågade jag försiktigt.

Ja, tack, herrn, sa han. Det vore gott.

Jag hade inte varit i kontakt med mina känslor på länge. En hinna hade lagt sig över allt jag upplevde, så jämngrått som depressiva patienter beskriver sin tillvaro på piller: ett krympande spann av möjlig livserfarenhet. I min desperation att vidgas utökade jag min comfort zone, svettades på salsaklubbar, höll anföranden på skoltyska, nötte ned fingrarna på klätterväggar, men all strävan resulterade i ett jaha.

När jag såg lappen utanför boxningsklubben sköt en strimma liv in sig i mitt inres ödsliga rum. Rysk roulette. Begreppet hade jag hört talas om anekdotiskt och jag förstod så klart reglerna, alla förstår reglerna, men förstår alla begäret? Att spinna cylindern, fästa en kall revolver mot tinningen, pressa in avtryckaren och avvakta. Kanske ett liv efter detta, eller ett liv inom det befintliga. Att lägga allt i händerna på ett kanske. Kanske ödet.

Kanske inte. Utrymmet för de eventuella avrättningarna låg i en källarlokal under massagesalongen på Närkesgatan. Ingen pratade med någon, tycktes vara en tillställning för enslingar. Jag petade på en hopkurad kille som lutade sig mot ventilationstrumman, frågade: Hur går det till? Hans ögon såg förvildade ut, rödsprängda och samtidigt obehagligt levande. En sak är att klara det en gång, sa han väsande, en annan att klara det sex gånger. Fy fan, sa jag. Rekordet är femton, sa han och nickade bort mot en kvinna iförd pärlhalsband och högklackat.

Till skillnad från min samtalspartner fanns inget abnormalt i hennes väsen, snarare såg hon ut som en lydig revisor, som kallats till platsen för att föra protokoll så att årsstämman hade pålitlig dokumentation av alla intermezzon. 

Revolvern lades fram på ett fällbord mitt i rummet. Runt det tre stolar i plast. Jag följde de tävlande med blicken, hur muskelberg och gangsters sävligt intog sina platser och gradvis förlorade kraft, gjorde sitt och klickade. Ingen gång utlöstes kulan. Det hindrade inte de spelande männen från att falla ihop efteråt. Urinstanken blev outhärdlig. Några, alltså ännu levande, kroppar fick fösas undan för att göra plats för nya. Det blev uppenbart att vi inte spelade om livet utan för livet.

När finalen ägde rum klev kvinnan fram. Hon lät cylindern snurra några varv, satte pipan mot pannan och sköt. Ytterligare ett klick. Obekymrat la hon tillbaka vapnet på bordet och gick tillbaka, som hon just undersökt mekaniken. Hela sceneriet hade fått mitt hjärta att ticka hårt. Jag andades hetsigt lyckligt. Nog hade mitt spann vidgats av synen jag just välsignats med, som om jag kunnat uppleva dödsångest i hennes ställe. Hur skulle jag kunna tacka henne för min puls? Hur skulle hon kunna förstå?

På trottoaren utanför gick jag efter henne för att byta några ord. Hon tycktes snabbt ha iklätt sig en civiliserad persona, behövde några sekunder att minnas i vilket sammanhang hon sett mitt ansikte. Hon frågade: Varför testar du inte själv? Jag tänkte vara med nästa gång, sa jag lögnaktigt. Det blir aldrig en nästa gång, och alltid, sa hon. Vilken är din hemlighet? frågade jag. Hennes ansikte höll sig stelt. Jag lever på reaktioner som din, sa hon.

Egentligen börjar inte historien. Den fortsätter, som allt annat, hakar i något befintligt och drar iväg i en riktning. Men vad som fanns innan berör inte den här berättelsen, som börjar i ett slut: ladan vid landsvägen, där han dog och lämnade kvar alltsammans för de anhöriga att rensa upp.

Nu kör de in på uppfarten, gruset tystnar under däcken när motorn vrids av. Containrarna kommer senare, nu ska de bara titta och gå igenom ”loppisen”, som de kallar pappans samlarmani. Han sparade allt: kvitton, passfoton, byråer, veckobrev från den lokala Ica-butiken. Inte för att det var bra att ha någon gång, utanför att det gjorde ont att ta bort och det kändes bra att samla på sig, som att han blev lite mera verklig för varje ägodel, viktig rentav. Ja, i brist på annat, han levde ju där, långtifrån dem och sitt förflutna. Nu är det för sent att veta hur hans tankar gick när han vankade runt bland bråtet, dagarna i ända, till och med badkaret fyllt med lerkrukor och pinnstolar. Allt som finns kvar är platsen, som hans barn vadar igenom för att förstå timmarna de själva ägnat åt arbete, inredning och att skrolla igenom bekantskapskretsens semesterfoton. Han var lite besvärad när de ringde, försvarar de sig, så det kändes som ett intrång, något att göra när det fanns en viktig anledning så som en helgdag eller annat, men inte bara spontant, han gillade inte sånt, visst gjorde han inte?

En fuktig unken lukt stiger från alla rum, varenda föremål tycks på väg att förvandlas till mull och har kommit en lång väg i processen. Borde vi sålla ordentligt, vi kanske behöver mer tid? frågar dottern. Nej, vi kan inte, sa sonen, vi måste slänga allt, ingen av oss har plats hemma. Och de kavlar upp ärmarna och hugger i, lyfter gemensamt skänkar och torkade växter, buntar med förmultnade annonsblad och tuborgflaskor från åttiotalet. Efter några timmar kan de på sina ställen skönja golvet där inunder, fläckigt och ojämnt. Som för att en sista gång understryka att här levde en man som gav upp. Varför sa han aldrig något om det här? frågar dottern. Det här visste vi, tramsa inte nu, säger sonen och börjar ge sig i kast med telefonkatalogerna.

De övernattar på övervåningen, som de rensat först, och rullar trötta ut sovsäckar och liggunderlag, just som när de var små och huset fungerade som sommarstuga, innan han sålde lägenheten och barrikaderade sig här. Den här doften av fuktigt virke fanns då också, räcker att andas in den för att minnas andra dagar, när alla var unga och det största problemet i världen var hur koncentrerad saften skulle vara innan de tog skrindan till stranden. Eller gången grannens son skar sig i fingret intill senorna. Eller när blixten slog ned i taket och de behövde leva i stearinljusens sken i en vecka. Minnena lägger sig över dem som dominobrickor, innan de till sist somnar, till suset av björkarna som smeker husets fasad.

Dagen efter vaknar de samtidigt, med träningsvärk i alla leder, har med sig kaffe i en termos och några limpsmörgåsar, som de tänkt inta på stubbarna vid uppfarten. När de stiger ut ur rummet behöver de plira med ögonen flera gånger. Bråtet är försvunnet. De har inte rensat här ute, visste har de inte? Och de har verkligen inte våttorkat golvet, eller putsat fönstren. Lika ödsligt och välstädat är det i hallen mot kabyssen, i trappan ner till vardagsrummet finns inga trädgårdstomtar, köket är tomt på kastruller och vinglas, i källarförrådet är de skrotiga mopederna försvunna. Till och med badkaret är rent och nyputsat. En hemlig välgörare har utfört alltihop. Föremålen som samlats genom decennierna ligger i containrarna, som teleporterade, snyggt i ordning som om de lagts där av en nitisk arkivarie.

Skämtar du med mig? frågar sonen när han med en pinne petar runt bland sakerna för att på något sätt förstå hur det gått till. Nej, jag vet inte heller vad som kan ha hänt, säger dottern. Det här är det sjukaste, säger sonen. Jag vet inte om jag ska vara lättad eller skrämd, säger dottern.

De har fyra dagar kvar av arbete, men inte längre något arbete att utföra. De sätter sig på farstukvisten, tar varandra i handen som för att med kroppsvärmen återknyta till en fysisk verklighet. Vi kanske skulle åka till affären och handla lite då? Det är ju tomt i skåpen, säger dottern. Sonen svarar: Behöver vi inte bearbeta det här lite längre? Jag känner mig helt yr. Han vrider ihop ansiktet som om han fått i sig något bittert. Dottern ler och börjar sedan att skratta, när hon slutat säger hon: Du har alltid varit så förbannat logisk. Nu köper vi fika, sen cyklar vi ned till stranden och tänker ljusa tankar om pappa. Okej, säger sonen, det låter som en plan.

Jag var satt att skriva texten eftersom jag var den av oss som ansågs behärska hantverket, en fråga om språklig talang, en förmåga att avrunda meningar, inleda dem, knyta ihop ett resonemang, men jag kände tydligen inte den döde.

Snön rasade utanför fönstret, och skapade ett molnlandskap av gatan. Ulliga konturer av konturer, ungefär som min mor: en mycket privat kvinna, som sällan delade med sig av ens något som antydde om ett inre, istället fick hon tolkas genom vad hon ansåg skamligt: kroppslighet, bedrägerier, lättja. Ofta via vassa påpekanden mot någon tv-personlighet som visade prov på dylika synder, men det kunde jag inte skriva, det var finesslöst och oanständigt.

Märk väl att min sorg vid denna tid fortfarande var djup och brutal, där jag just fallit fritt fall mellan lördagar och tisdagar, tjugotal och femtiotal, valborgseldar och äppelplockning, skolavslutningar och dop. Allt med samtidighet. För detta uppdrag behövde jag emellertid lossa sorgens grepp en aning, bli klinisk som en språkets kirurg: för allas skull, även min. Så mycket visste jag om nekrologens natur att en skickligt författad text av det slaget behöver kött och värme, ett sceneri som kort får flamma upp i läsarens sinne. Många tror att det räcker med ett förteckning av arbetsplatser och positioner i näringslivet, med tillägg om någon hobby: boule, tennsticksaskar. När det i själva verket handlar om att med några få ord väcka liv i en själ, en särskilt komprimerad poesi, en svårt förringad konst. Jag hade i decennier haft synpunkter på nekrologförfattares verk men aldrig reflekterat över hur det skulle vara att bli satt att skriva texten själv, i chock, oförberedd, med blöta kinder, utan möjlighet att fråga den döde efter detaljer eller möjligen också om lov: har jag din välsignelse, mamma?

Jag kunde åtminstone ringa min syster, inte för att förvänta mig några svar utan för att få stöd. Jag ställde frågorna som hade behövt riktas till vår mor: Vad brann hon för? När levde hon som mest? Systern fick något grumligt sorgsamt i rösten: Jag vet inte, sa hon. Vem kan veta? frågade jag. För det är varken du eller jag. Hon väntade en stund med att svara, så länge att jag behövde undersöka om samtalet fortfarande pågick, och sekunderna tickade visst vidare. Du ska fråga Lisa, sa hon. Lisa? frågade jag. Systern sa: Kommer du inte ihåg, på mellanstadiet? Ett ansikte tonade långsamt fram, fortfarande lite oskarpt som ett barns minne av gruppen vuxna, men jag kunde se henne: mammas vän från förr. De blev osams, tror jag, eftersom de slutade träffas, men de umgicks nästan varje dag en period under tiden vi var i skolan, bara att det var så länge sedan. Minns du vad hon hette mer? frågade jag. Nej, men du har ju adressen, sa hon.

Det var en sanning med modifikation; jag visste på ett ungefär i vilken länga hon levde i 1976, men kanske bodde hon fortfarande där. Folk flyttar ju sällan efter fyrtioårsåldern, och det var väl ungefär så gammal hon var när det begav sig? Jag tackade för tipset med en suck, i ett försök att vinna sympati för min allt mer ynkliga förhoppning att finna en struktur för sorgen, men fick ingen. Hon tycktes mig lite för obekymrad, likt ett evigt småsyskon, som ännu inte begrep bortgångens fulla vidd. Nekrologen behövde alltjämt bli skriven och jag ville prestera en värdig ljus historia, varför jag slog upp adressen och hittade en Lisa i en ålder som kanske kunde stämma, ringde upp, tänkte att om jag väntar kanske jag låter bli.

Hallå? svarade hon. Jag beskrev mitt ärende över flera minuter, eftersom jag fann det skändligt att jag behövde göra så här, när allt var för sent, men att jag verkligen ville veta det jag aldrig frågade, och nu kanske det fanns en chans. Det där har hänt mig, sa hon. Har det? Ja, jag har också många saker jag hade velat fråga mina föräldrar, men det är för sent även för mig. Kan du hjälpa till? frågade jag. Både ja och nej, sa hon. På vilket sätt nej? Hon presenterade sitt svar med närmast fallande tonfall, som ett lod sänkt från hopp till något helt annat: Jag är dessvärre inte personen du söker, men jag kan ett och annat om att skriva nekrologer, brukade jobba med att korrekturläsa dem för Tidningarnas Telegrambyrå, har nog ögnat igenom flera tusen öden, så jag vet hur och hur inte.

Jag spejade ut genom fönstret igen. Snöskjoken täckte halva rutan och skymde nästan all utblick, som att jag snöade inne. Jaha, sa jag, så hur gör man om man inte känner den döde, i en situation där man är den dödes närmaste anhörige? Du skriver om ett vackert minne, sa Lisa. Ett som bara ni två hade gemensamt, och som ingen kan ifrågasätta. Pratar du om fiktion? frågade jag, lite för omedelbart. Nu är du dum, sa hon. Under tiden samtalet pågick med den okända Lisa kände jag hur en mörk insikt smög sig på, hur även hon skulle bli föremål för en nekrolog en dag, och vid gynnsamma förhållanden även jag. Någon skulle behöva lista ut mig ungefär på detta sätt, eftersom inte heller jag hade pratat med någon om mitt inre. Allt skulle finnas kvar oberättat, som en osynlig parentes. Vi gjorde kanske så i vår familj.

När jag vände mig mot gatan var den borta. Snön dolde fönstret. Total tystnad där utifrån. Mitt rum var som avskärmat från allt annat och alla andra. Jag la blicken över min text och noterade hur någon skrivit mitt eget namn istället för mammas. Alla datum, alla anhöriga, alla anekdoter: allt berörde min ringa tid som levande. Fingrarna löstes upp när de mötte tangenterna, för att snart försvinna. Inte längre kunde jag ana vare sig hjärtslag eller andning. Kvar fanns bara blicken. Månen. Nu förstod jag. Nu förstod jag allt.

Mozarts pianosonat i a-moll pressade sig en kväll in i min lägenhet. Ljudvågorna sändes från en granne, som spelade med lätt, nästan nonchalant anslag. Jag blev först irriterad över intrånget, men insåg efter några takter att den spelande hade stor talang, även om denne knappast var klassiskt skolad, antingen jazzmusiker eller autodidakt. Kanske just därför fann jag musiken så gripande. Här fanns en sann originalitet, där fingertopparna med slö timing landade på tangenterna med en just in time-metodik, innan de rann av pianot som tårar. Andra passager spelades frimodigt och med barnslig energi, som om hen spelade stycket för första gången, som om stycket var det första hen spelat. Nybörjartur eller genialitet var svårt att avgöra, liksom ålder och kön på pianospelaren. Personen kunde lika gärna vara en tjugoåring med upptäckarglädje som en pensionerad musiker, som gett upp om regelverk.

Jag lyssnade varje kväll. Det blev snart en ritual, med kamomillte i porslinskoppen, en mjuk filt, och så musiken, den ljuva flödande musiken, som var så oprecist precis, där hen tappade toner, föll klantigt mellan tangenterna, men allt det där hörde till. Musiken hade liv, svepte in i min vardag och berikade min själ.

Snart kom jag att se på grannarna jag mötte i trapphuset på ett nytt sätt, i ett försök att lista ut vem av dem som kunde vara en gudabenådad pianist. Damen med permanentat hår? Den hurtige rundnätte mannen? Barnet som alltid pratade i mobilen? Jag började titta på deras fingrar efter ett tag, eftersom ansiktena inte gav några ledtrådar, sökte efter tunna känselspröt, kanske lite kantiga knogar och leder, men allt med mina grannar uttryckte vanlighet. Ingen som kunde spela på det nästan-förlamade sättet, alltid lite för sen men i tid. En förväntan som uppstod mellan varje nedslag, samtidigt som musiken vävdes i luften av detta virtuos som bekände sig för oss andra varje kväll.

En vän med orkesterbakgrund besökte mig för att sätta ihop någon typ av fantombild, utifrån sitt kunnande om pianister. Hon var nästan lika imponerad som jag, även om falskspelet störde, och sa efter en halvtimmes lyssning att det sannolikt rörde sig om någon som aldrig musicerat inför andra människor, en okysst pianist. Förmodligen lite till åren, de yngre skulle redan ha fått särprägeln bortslipad, sa hon och jag tackade för hjälpen. När hon gick för kvällen sa hon: Du kan väl bara fråga runt? Jag började andas tungt och gav inget svar, mumlade lätt som för att antyda att sånt här inte var enkelt för mig. Sätt upp en lapp då? föreslog hon.

En vansinnig idé. Hur skulle jag framstå inför de andra? Och heller ville jag inte skrämma pianisten till tystnad, denne hoppades kanske att spelandet inte hördes? Ändå skrev jag i vånda en lapp som jag nålade upp på anslagstavlan, formulerade en harang om mitt slanka hoffmanpiano utformat av Carl Malmsten (det var exklusivt förstod jag efter att en tidigare besökare försökt byta det mot sin konsertflygel), och undrade om någon i huset möjligen ville använda det, eftersom jag själv inte spelade och stämningen höll på att gå upp? Jag tänkte att en pianobegåvning inte skulle försitta den här chansen, inväntade varje kväll ett oväntat besök från min musikaliske välgörare, som skulle göra en mycket blygsam entré, med saktmodiga steg närma sig mitt instrument, sätta sig på stolen och långsamt veckla ut fingrarna, för att sedan lägga dem över tangenterna, varje nedslag lite tyngre än normalt, hade jag förstått, och det skulle hen uppskatta, att instrumentet hade lite temperament och gjorde motstånd under tiden det fylldes med den där musiken som drev upp alla känslor i mig, men någon besökare fick jag aldrig.

Istället tystnade musiken för att aldrig komma tillbaka. Jag minns den nu många år senare så som man minns en bestämd smak eller en eufori, på en exakt plats i hjärnan jag när som helst kan vända mig till när jag tänker att livet är futtigt och meningslöst, när varje partikel i luften egentligen går att besjäla.

Han hade ålagt sig att skriva en text varje morgon, utan kvalitetskrav eller teckenräkning, en text. Start vid 08:15, och tjugo minuter senare var den färdig. Förfarandet krävde förutom fungerande sömnrutiner bara en ytterligare ingrediens: själva idén. Ofta lyckades han snappa upp något litet under dagen innan, som han senare kunde uppförstora till litteratur, som köprat om att tvätta en Mercedes, eller en hostelreceptionist med fäbless för Bonnie Tyler. Andra dagar behövde han få inspiration från morgontidningen, låta en dödsannons eller notis leda tanken i konstruktiv riktning.

Men så finns morgnar som denna, då han behöver blunda och i tanken låta gårdagen stimma igenom honom, i hopp om att trålandet ger napp. Och visst har det funnits en gårdag den här gången också, konstaterar han från liggande läge i soffan. Alla tankar får samma tyngd när de simmar förbi: han ska bli farbror, en intensiv chat på WhatsApp, en knappt snöröjd promenad utmed Hammarby kanal, vinglas hos kalligrafen, diskussionen om skidskyttets utveckling (som att kombinera 100-meterslopp och dart, hade de sagt).

Ändå fastnar han vid Charles Swann, den fiktive man som Marcel Proust ägnar så mycket omsorg i första delen av På spaning efter den tid som flytt. Denne mondäne Swann kunde från utsidan ses som en playboy, eftersom det knappt finns någon annan definition av sådana än just den personlighetstyp Swann representerade, ändå kunde han, som en typisk sekelskifteskanskeman trots allt aldrig undgå att gå upp i människorna han sökte upp, det fanns en hinna någonstans, men inte i mötet, inte i begäret eller åtrån. Bortom orden, som ju aldrig fick leda till någon längre överenskommelse, fanns alltid en gnista sanning mellan Swann och älskarinnorna, något ädelt och mjukt. Kanske bara för en kort sekund, men det var alltså hans hemlighet, att där andra playboys spelade spelet, så spelade han med liv och lust, alltid med ett stort mått naivitet dolt under den mer framträdande dandyismen. Nog sökte han en famn likaväl som han sökte en sanning, sin sanning, när han jagade efter pigor och hertiginnor, alltid utan att göra skillnad på folk och folk, eftersom han gick på känsla, och känslan saknar klasstillhörighet, och vem kan döma en känsla om den mejslats fram utan inblandning av tankar? Den bara är där, som ett magiskt väsen inom oss.

Charles Swann sökte sin famn, utan att egentligen begripa sitt behov. Alla kvinnokroppar blandades upp i fantasin, när han ägnade sig åt såna fantasier, men vader, höfter och axlar var då omformade till behoven värme, yppighet, rosighet och mjukhet. Allt skönt och ädelt, även det som från omgivningen enbart setts som girigt begär. Ingen anklagar en konnässör för att äta för utsökt mat, kanske han tröstade sig med, om han kände sig brännmärkt som sjabbig. Fram till han möter Odette, som alls inte påminner om de andra och han är alls heller inte attraherad av henne, men hon är Odette, och häri ligger alltså skillnaden.

Den intellektuelle och sysslolöse playboyen Charles skenar genom dagarna i jakt på erfarenheter som en manisk tindrare, när han, som det visar sig, enbart behöver en enstaka erfarenhet, en sanning och inte flera, en erfarenhet som relationscoacher talar om i varenda podd på temat. Våga välja väg, Charles, och vägen ska välja dig.

Om detta tänker till sist författaren när han sätter sig för att skriva, och han skriver.

Bagatellerna är korta små berättelser som finns här och i mejlboxar. Utskicken levereras oregelbundet sällan och innehåller surrealism, poesi, intervjuer och tips.

Klicka här för att prenumerera.

▽▽▽