Han hade ålagt sig att skriva en text varje morgon, utan kvalitetskrav eller teckenräkning, en text. Start vid 08:15, och tjugo minuter senare var den färdig. Förfarandet krävde förutom fungerande sömnrutiner bara en ytterligare ingrediens: själva idén. Ofta lyckades han snappa upp något litet under dagen innan, som han senare kunde uppförstora till litteratur, som köprat om att tvätta en Mercedes, eller en hostelreceptionist med fäbless för Bonnie Tyler. Andra dagar behövde han få inspiration från morgontidningen, låta en dödsannons eller notis leda tanken i konstruktiv riktning.

Men så finns morgnar som denna, då han behöver blunda och i tanken låta gårdagen stimma igenom honom, i hopp om att trålandet ger napp. Och visst har det funnits en gårdag den här gången också, konstaterar han från liggande läge i soffan. Alla tankar får samma tyngd när de simmar förbi: han ska bli farbror, en intensiv chat på WhatsApp, en knappt snöröjd promenad utmed Hammarby kanal, vinglas hos kalligrafen, diskussionen om skidskyttets utveckling (som att kombinera 100-meterslopp och dart, hade de sagt).

Ändå fastnar han vid Charles Swann, den fiktive man som Marcel Proust ägnar så mycket omsorg i första delen av På spaning efter den tid som flytt. Denne mondäne Swann kunde från utsidan ses som en playboy, eftersom det knappt finns någon annan definition av sådana än just den personlighetstyp Swann representerade, ändå kunde han, som en typisk sekelskifteskanskeman trots allt aldrig undgå att gå upp i människorna han sökte upp, det fanns en hinna någonstans, men inte i mötet, inte i begäret eller åtrån. Bortom orden, som ju aldrig fick leda till någon längre överenskommelse, fanns alltid en gnista sanning mellan Swann och älskarinnorna, något ädelt och mjukt. Kanske bara för en kort sekund, men det var alltså hans hemlighet, att där andra playboys spelade spelet, så spelade han med liv och lust, alltid med ett stort mått naivitet dolt under den mer framträdande dandyismen. Nog sökte han en famn likaväl som han sökte en sanning, sin sanning, när han jagade efter pigor och hertiginnor, alltid utan att göra skillnad på folk och folk, eftersom han gick på känsla, och känslan saknar klasstillhörighet, och vem kan döma en känsla om den mejslats fram utan inblandning av tankar? Den bara är där, som ett magiskt väsen inom oss.

Charles Swann sökte sin famn, utan att egentligen begripa sitt behov. Alla kvinnokroppar blandades upp i fantasin, när han ägnade sig åt såna fantasier, men vader, höfter och axlar var då omformade till behoven värme, yppighet, rosighet och mjukhet. Allt skönt och ädelt, även det som från omgivningen enbart setts som girigt begär. Ingen anklagar en konnässör för att äta för utsökt mat, kanske han tröstade sig med, om han kände sig brännmärkt som sjabbig. Fram till han möter Odette, som alls inte påminner om de andra och han är alls heller inte attraherad av henne, men hon är Odette, och häri ligger alltså skillnaden.

Den intellektuelle och sysslolöse playboyen Charles skenar genom dagarna i jakt på erfarenheter som en manisk tindrare, när han, som det visar sig, enbart behöver en enstaka erfarenhet, en sanning och inte flera, en erfarenhet som relationscoacher talar om i varenda podd på temat. Våga välja väg, Charles, och vägen ska välja dig.

Om detta tänker till sist författaren när han sätter sig för att skriva, och han skriver.