Det fanns en period, som både var kort och lång, då jag frekventerade biblioteket som ett extra hem. Jag hade flyttat hemifrån och bodde trångt. Det liksom bara blev så, att jag gick dit när jag inte hade några föreläsningar.

Jag strök utefter hyllorna, vars innehåll med tiden blev mer och mer bekant för mig. Jag höll till exempel reda på hur många av Paul Austers romaner som var utlånade (alltid bara Illusionernas bok och New York-trilogin, sällan Leviathan och Månpalatset, aldrig Timbuktu), försäkrade mig om att Cărtărescus Nostalgia fortfarande stod kvar (utfall någon lånat den hade jag haft en själsfrände i området, som jag hade behövt söka efter, men det hände aldrig), eller ägnade mig åt randomiserad prövning: smekte handen över bokryggarna, förde ut ett verk och drog igenom inledningen. Smakade på texten som en pastill, som jag snart spottade ut.

Det fanns förstås andra människor i lokalen, men aldrig blev jag bekant med någon. Tidningsläsarna satt i hörnet med sina turkiska blad. Fikagästerna skiftade lika frekvent som in- och utandningar. Bibliotekarierna kan inte ha varit många till antalet, men deras ansikten var ett och samma. Och de andra låntagarna tycktes antingen vara ute efter något särskilt, vilket borgade för ett effektivt besök, eller ville de bara ha tak över huvudet och höll sig borta från själva litteraturen.

I efterhand har jag förstått att jag tillhörde en månghövdad gemenskap. Att vi var många unga som strök omkring så här. Att vi fanns på alla bibliotek, men aldrig möttes. Ett sökande i egentlig mening, efter tankar som tänkts av människor som hade haft mer tid på sig och kanske också lite bättre förutsättningar för andlig odling.

När jag inte längre fann fler romanförfattare som väckte intresse (panacheserien var trots allt begränsad) behövde jag vända mig till L-hyllan och memoarerna. Det här var mer handfast, här kunde man ju rakt upp och ned få information om hur liv kunde arta sig om man lät bli att kamma sig men tillhörde överklassen (Palme) eller om man tvingade sig till kontorsarbete bara för att tvaga sig med kreativt arbete om nätterna (Kafka). Det stod inget om strykare.

Efter ett tag hade jag skannat av även dessa hyllor och gjort dem så välbekanta att jag omedelbart kunde se den nya lilla skrift som stuckits in mellan P och Q: ett häfte med psalmbokstunna blad, inte mer än femtio sidor tjockt, men texten så tätt satt att den säkert utgjorde åtminstone hundra med normal formgivning. Omslaget matt vitt, kanske beatlesinspirerat, och titeln avslöjades först när jag slog upp pärmarna och läste försättsbladet: Berättelsen om ditt liv. Det här var åtminstone något jag aldrig läst tidigare. Jag fortsatte smaka på pastillen lite till, vände sida för att komma till texten, men bladet var tomt. Efter nästa blinkning började boken skriva sig själv, som i ett dokument i ordbehandlaren.

Det verkar som om texten handlar om allt jag tänker, löd texten.

Jag slog ihop pärmarna och vankade till lånedisken. Någon märkning fanns inte på baksidan. Kändes heller inte som en bok som fanns inregistrerad så jag stack obekymrat ned häftet i min tygpåse. Hemma i studentlägenheten la jag den i kanske-läsa-högen intill sängen, granne med måste-läsa-högen och vill-läsa-högen.

Av någon anledning, som jag senare skulle begripa, hade boken inte gjort något särskilt intryck på mig. Sånt här hände ju hela tiden i de berättelser jag själv satte ihop vid den här tiden. Generationshopp varvades med tankeläsning och minnesåteruppbyggnad. Vad som däremot hade rubbat min existens vore om en annan strykare hade stoppat mig och haft synpunkter på min lånelista, frågat efter en fika och sen ägnat en eftermiddag att diskutera Imre Kertész abnorma parentesanvändning i Fiasko. Det hände så klart inte eftersom litteraturen var en ensamsyssla att ägna sig åt samtidigt som andra övade på att leva.