Lars Norén besökte mig den här morgonen, 18 år gammal, med ett temperament som skrämde mig, trots den avsevärda skillnaden i ålder mellan oss båda. Han var egentligen inte levande längre, hade hans minimalistiska dödsannons låtit meddela (inte ens försedd med ikon, de anhörigas namn ordnade som regementen), varför han kunde uppträda så här, i vilken ålder som helst, genom tidningstexter, eller plötsligt formulerad prosa av en åskådare.

Likväl skrämde han mig, den unge poeten, som introducerade sig på ett vis som antydde att han redan visste sitt slut, att alla varianter av honom existerade här och nu. Den 76-årige parad med den 45-årige och alltså den 18-årige, och alla andra åldrar. Alla satt de mittemot mig i vardagsrummet, och kastade fram det där tjocka manuskriptet och bad mig läsa det. Förmodligen den debut jag förstått refuserats av Per I Gedin. Det fanns ett behov att även jag skulle bidra med mitt omdöme, men framförallt handlade det nog om min maktposition, som berättelsens författare. Skulle jag tappa mitt intresse hade de ju inte längre livet i behåll, så att säga.

Jag läste texten i lugn och ro, tryggad av denna insikt. Han trummade med pekfingret arytmiskt mot soffbordet, vilket jag tolkade som en antydan till nervositet, och han hörde upp i samma stund jag vände blicken dit. När jag hade läst alltsammans, som visserligen var begåvat skrivet men inte precis ”min smak”, sköt jag tillbaka bunten och frågade vad han ville ha ut av mig. Han satte sig utan förvarning intill mig i soffan, katten skenade iväg för att inte bli klämd, och han vek ut tidningen jag just läst innan allt det här ägde rum, pekade ordlöst på sin dödsannons. Fingret magert som en istapp. Han luktade smutsig. Allt med honom var förresten ovant. Bara att se honom med så mycket hår, både på huvud och över nacken och handryggen. Min inre Lars Norén var alltid skallig och med lite fjällig hud, svartklädd och instängd, här bara levande, rörig och inte en liten smula obehaglig (det hade de gemensamt).

Nu pratade han igen. Det var svårt för mig att förstå vad han försökte säga, för orden formulerades som i en kakafoni, när alla versioner skulle säga samma sak, som konturer som läggs på konturer. Jag behövde liksom kisa med öronen. Den där lukten, ja, den påminde om en fjällsemester, avlagda pjäxor. Jag skrattade till, kom nu på vad allt handlade om, och frågade konstaterade: Det är så här du överlever? Han var nu förvandlad på nytt, inte längre ung vuxen, snarare åtta-nio år gammal. Heller inte längre obehaglig, snarare rar och oskyddad, behövde lite ömhet helt klart.

Får jag bjuda lilla pojken på ett mariekex? frågade jag försiktigt.

Ja, tack, herrn, sa han. Det vore gott.