Jag var satt att skriva texten eftersom jag var den av oss som ansågs behärska hantverket, en fråga om språklig talang, en förmåga att avrunda meningar, inleda dem, knyta ihop ett resonemang, men jag kände tydligen inte den döde.

Snön rasade utanför fönstret, och skapade ett molnlandskap av gatan. Ulliga konturer av konturer, ungefär som min mor: en mycket privat kvinna, som sällan delade med sig av ens något som antydde om ett inre, istället fick hon tolkas genom vad hon ansåg skamligt: kroppslighet, bedrägerier, lättja. Ofta via vassa påpekanden mot någon tv-personlighet som visade prov på dylika synder, men det kunde jag inte skriva, det var finesslöst och oanständigt.

Märk väl att min sorg vid denna tid fortfarande var djup och brutal, där jag just fallit fritt fall mellan lördagar och tisdagar, tjugotal och femtiotal, valborgseldar och äppelplockning, skolavslutningar och dop. Allt med samtidighet. För detta uppdrag behövde jag emellertid lossa sorgens grepp en aning, bli klinisk som en språkets kirurg: för allas skull, även min. Så mycket visste jag om nekrologens natur att en skickligt författad text av det slaget behöver kött och värme, ett sceneri som kort får flamma upp i läsarens sinne. Många tror att det räcker med ett förteckning av arbetsplatser och positioner i näringslivet, med tillägg om någon hobby: boule, tennsticksaskar. När det i själva verket handlar om att med några få ord väcka liv i en själ, en särskilt komprimerad poesi, en svårt förringad konst. Jag hade i decennier haft synpunkter på nekrologförfattares verk men aldrig reflekterat över hur det skulle vara att bli satt att skriva texten själv, i chock, oförberedd, med blöta kinder, utan möjlighet att fråga den döde efter detaljer eller möjligen också om lov: har jag din välsignelse, mamma?

Jag kunde åtminstone ringa min syster, inte för att förvänta mig några svar utan för att få stöd. Jag ställde frågorna som hade behövt riktas till vår mor: Vad brann hon för? När levde hon som mest? Systern fick något grumligt sorgsamt i rösten: Jag vet inte, sa hon. Vem kan veta? frågade jag. För det är varken du eller jag. Hon väntade en stund med att svara, så länge att jag behövde undersöka om samtalet fortfarande pågick, och sekunderna tickade visst vidare. Du ska fråga Lisa, sa hon. Lisa? frågade jag. Systern sa: Kommer du inte ihåg, på mellanstadiet? Ett ansikte tonade långsamt fram, fortfarande lite oskarpt som ett barns minne av gruppen vuxna, men jag kunde se henne: mammas vän från förr. De blev osams, tror jag, eftersom de slutade träffas, men de umgicks nästan varje dag en period under tiden vi var i skolan, bara att det var så länge sedan. Minns du vad hon hette mer? frågade jag. Nej, men du har ju adressen, sa hon.

Det var en sanning med modifikation; jag visste på ett ungefär i vilken länga hon levde i 1976, men kanske bodde hon fortfarande där. Folk flyttar ju sällan efter fyrtioårsåldern, och det var väl ungefär så gammal hon var när det begav sig? Jag tackade för tipset med en suck, i ett försök att vinna sympati för min allt mer ynkliga förhoppning att finna en struktur för sorgen, men fick ingen. Hon tycktes mig lite för obekymrad, likt ett evigt småsyskon, som ännu inte begrep bortgångens fulla vidd. Nekrologen behövde alltjämt bli skriven och jag ville prestera en värdig ljus historia, varför jag slog upp adressen och hittade en Lisa i en ålder som kanske kunde stämma, ringde upp, tänkte att om jag väntar kanske jag låter bli.

Hallå? svarade hon. Jag beskrev mitt ärende över flera minuter, eftersom jag fann det skändligt att jag behövde göra så här, när allt var för sent, men att jag verkligen ville veta det jag aldrig frågade, och nu kanske det fanns en chans. Det där har hänt mig, sa hon. Har det? Ja, jag har också många saker jag hade velat fråga mina föräldrar, men det är för sent även för mig. Kan du hjälpa till? frågade jag. Både ja och nej, sa hon. På vilket sätt nej? Hon presenterade sitt svar med närmast fallande tonfall, som ett lod sänkt från hopp till något helt annat: Jag är dessvärre inte personen du söker, men jag kan ett och annat om att skriva nekrologer, brukade jobba med att korrekturläsa dem för Tidningarnas Telegrambyrå, har nog ögnat igenom flera tusen öden, så jag vet hur och hur inte.

Jag spejade ut genom fönstret igen. Snöskjoken täckte halva rutan och skymde nästan all utblick, som att jag snöade inne. Jaha, sa jag, så hur gör man om man inte känner den döde, i en situation där man är den dödes närmaste anhörige? Du skriver om ett vackert minne, sa Lisa. Ett som bara ni två hade gemensamt, och som ingen kan ifrågasätta. Pratar du om fiktion? frågade jag, lite för omedelbart. Nu är du dum, sa hon. Under tiden samtalet pågick med den okända Lisa kände jag hur en mörk insikt smög sig på, hur även hon skulle bli föremål för en nekrolog en dag, och vid gynnsamma förhållanden även jag. Någon skulle behöva lista ut mig ungefär på detta sätt, eftersom inte heller jag hade pratat med någon om mitt inre. Allt skulle finnas kvar oberättat, som en osynlig parentes. Vi gjorde kanske så i vår familj.

När jag vände mig mot gatan var den borta. Snön dolde fönstret. Total tystnad där utifrån. Mitt rum var som avskärmat från allt annat och alla andra. Jag la blicken över min text och noterade hur någon skrivit mitt eget namn istället för mammas. Alla datum, alla anhöriga, alla anekdoter: allt berörde min ringa tid som levande. Fingrarna löstes upp när de mötte tangenterna, för att snart försvinna. Inte längre kunde jag ana vare sig hjärtslag eller andning. Kvar fanns bara blicken. Månen. Nu förstod jag. Nu förstod jag allt.