Alla andra har skrivit något. Jag behöver också. De läser upp texterna högt. Om olika rum från barndomen. Hur de minns dubbla gardiner, hissgnissel och polska godnattsagor. Skrivkursledaren har berömt var och en. Det finns något viktigt att lyfta i nästan alla minnesbilder. Men jag minns inget. Min litterära text påminner om en manual. Rummet har väggar och tak men inga möbler, golvet kan vara i kork eller heltäckningsmatta. Allt är blankt.

En spricka ljus glider in från innerdörren. Den löper i riktning mot mig. Är det meningen att jag ska komma ihåg det här eller är det en illusion? Jag går dit för att stänga till. Taket börjar i samma stund trycka sig nedåt, utan våldsamhet. En självklar sänkning orsakad av mitt handlande. Det kanske alltid fungerade så här i mitt rum. Snart behöver jag huka mig, sedan lägga mig raklång, och då börjar taket återgå uppåt igen, men jag fortsätter ligga ned.

Röster hörs där utifrån. Dunsar mot trappstegen. Någon kanske kan berätta för mig vad det är jag ser omkring mig. Åtminstone färgen på tapeten. Att inte ens minnas den, vad är det? Jag har ingen anledning att inte komma ihåg det här. Det finns inget trauma. Inget bortträngt. Jag minns bara inte, ingen stor sak. Det är inte som att jag blivit sexuellt utnyttjad eller misshandlad. Jag har haft en helt vanlig barndom. Trots invasionen. Det där berörde inte mig.

Under tiden jag reser mig upptäcker jag de kastanjfärgade plankor som ligger över golvet som i en kabyss. Det finns också en stänk asbest i luften, fråga inte hur jag vet, jag fattar inte själv men så är det i alla fall. Vad mer? frågar skrivkursledaren. Fortsätt. Och jag beskriver sängens placering intill väggen, tätt mot långsidan, eftersom jag är rädd för att ramla ut och drunkna. Drunka? frågar skrivledaren. Ja, jag kan ju inte simma, försöker jag förklara. Kan du inte gå och lägga dig där så ser vi vad som händer? frågar han.

Jag vankar dit och för undan det virkade överkastet, lägger mig med kläder och allt och blundar. Lite skönt att få vila lite äntligen efter allt skrivande. Nå? avbryter han. Vad händer nu? Redan avbruten i min sömn säger jag: Det blir nog inget av den här texten. Jag minns ju inget. Utan vidare får jag svårt att prata för det rinner blod genom halsen. Har jag slagit i något, eller har någon slagit mig? När jag för handen över näsan blir fingrarna röda. En insikt tung som en sorg drar fram genom lemmarna under tiden jag skriver allt det där jag inte minns.