Jag hade inte varit i kontakt med mina känslor på länge. En hinna hade lagt sig över allt jag upplevde, så jämngrått som depressiva patienter beskriver sin tillvaro på piller: ett krympande spann av möjlig livserfarenhet. I min desperation att vidgas utökade jag min comfort zone, svettades på salsaklubbar, höll anföranden på skoltyska, nötte ned fingrarna på klätterväggar, men all strävan resulterade i ett jaha.

När jag såg lappen utanför boxningsklubben sköt en strimma liv in sig i mitt inres ödsliga rum. Rysk roulette. Begreppet hade jag hört talas om anekdotiskt och jag förstod så klart reglerna, alla förstår reglerna, men förstår alla begäret? Att spinna cylindern, fästa en kall revolver mot tinningen, pressa in avtryckaren och avvakta. Kanske ett liv efter detta, eller ett liv inom det befintliga. Att lägga allt i händerna på ett kanske. Kanske ödet.

Kanske inte. Utrymmet för de eventuella avrättningarna låg i en källarlokal under massagesalongen på Närkesgatan. Ingen pratade med någon, tycktes vara en tillställning för enslingar. Jag petade på en hopkurad kille som lutade sig mot ventilationstrumman, frågade: Hur går det till? Hans ögon såg förvildade ut, rödsprängda och samtidigt obehagligt levande. En sak är att klara det en gång, sa han väsande, en annan att klara det sex gånger. Fy fan, sa jag. Rekordet är femton, sa han och nickade bort mot en kvinna iförd pärlhalsband och högklackat.

Till skillnad från min samtalspartner fanns inget abnormalt i hennes väsen, snarare såg hon ut som en lydig revisor, som kallats till platsen för att föra protokoll så att årsstämman hade pålitlig dokumentation av alla intermezzon. 

Revolvern lades fram på ett fällbord mitt i rummet. Runt det tre stolar i plast. Jag följde de tävlande med blicken, hur muskelberg och gangsters sävligt intog sina platser och gradvis förlorade kraft, gjorde sitt och klickade. Ingen gång utlöstes kulan. Det hindrade inte de spelande männen från att falla ihop efteråt. Urinstanken blev outhärdlig. Några, alltså ännu levande, kroppar fick fösas undan för att göra plats för nya. Det blev uppenbart att vi inte spelade om livet utan för livet.

När finalen ägde rum klev kvinnan fram. Hon lät cylindern snurra några varv, satte pipan mot pannan och sköt. Ytterligare ett klick. Obekymrat la hon tillbaka vapnet på bordet och gick tillbaka, som hon just undersökt mekaniken. Hela sceneriet hade fått mitt hjärta att ticka hårt. Jag andades hetsigt lyckligt. Nog hade mitt spann vidgats av synen jag just välsignats med, som om jag kunnat uppleva dödsångest i hennes ställe. Hur skulle jag kunna tacka henne för min puls? Hur skulle hon kunna förstå?

På trottoaren utanför gick jag efter henne för att byta några ord. Hon tycktes snabbt ha iklätt sig en civiliserad persona, behövde några sekunder att minnas i vilket sammanhang hon sett mitt ansikte. Hon frågade: Varför testar du inte själv? Jag tänkte vara med nästa gång, sa jag lögnaktigt. Det blir aldrig en nästa gång, och alltid, sa hon. Vilken är din hemlighet? frågade jag. Hennes ansikte höll sig stelt. Jag lever på reaktioner som din, sa hon.