1968 lämnade den chilenska familjen hemlandet för att i Mexico City hoppas finna en mer välkomnande arbetsmarknad. Pappan körde lastbil på åkeri och boxades i mellanvikt. Mamman arbetade som lärare. De två barnen hade inget att säga till om, och dessutom var det ju för deras skull familjen for, bort från getfarmare och brytbröd, rakt mot metropolen och ljuset.

Här mellan de porösa väggarna trängde trafikljuden sig in i vardagsrummet dag som natt. Sorlet inte ens ett bakgrundsljud utan själva livets läte. Ändå utgjorde lägenheten någon typ av säkerhet för unge Roberto, som vägrade att gå till skolan. Pappan kunde kanske bära honom dit en dag, men alla dagar?

Så han blev hemma. Från pojkrummet plöjde han som i en informell transferering litteraturhistorien, från Paz (som han kom att missakta) till García Márquez vidare mot Austen och Gombrowicz, Duras passioner och Calvinos bruksanvisningar. Därifrån kunde han ströva över Paris tomma boulevarder, bränna upp hampaplantage, falla in i ömma flickkroppar och bli mottagen.

En sorts övning i liv, som vi alla vid någon tid behöver, och även för Robertos del utgjorde perioden bara en period, menad som en övergångsfas in i en ny tillvaro. En morgon vaknade han utan mani. Orkade inte läsa en rad till. Solen bildade yra mönster över taket. Luften lätt höstsval. Kanske kunde han trots allt ta en promenad runt kvarteret.

Han reste sig ur sängen och gick mot dörren, bara för att märka att den var låst. Han ryckte i handtaget, med allt större frenesi och irritation, för att sedan börja banka och ropa: det är klart nu, jag vill ut. Men ingen fanns hemma för att öppna. Det var som om han läst in sig i ett hörn.

Han återgick till sängen och betraktade rummet. En uppenbarelse i sig. Hela tiden hade det funnits här, osynligt som en atmosfär eller en kropp. Han såg böckerna som böcker. Högarna reste sig över hela väggen, under skrivbordet, på skrivbordet, halva utsikten från fönstret dold av alla ord han valt i dess ställe. Demonstrationstågen där nere gick inte att få syn på, men slagorden ekade i rummet. Frihet, rättvisa, död åt utsugarna, skanderade folkmassan mer eller mindre synkront.

Ett slags lugn trädde in i rädslans ställe. En insikt lika klar som de tidigare. Jag måste skriva mig ur det här, tänkte han, och började.