Det var på bänkarna utanför Pressbyrån han började berätta. Kläderna var solkiga efter resan genom Europa, via gummibåtar, till fots över gränsövergångar och till sist tåget till Stockholms centralstation. I näven fanns ostfrallan han fått av volontärerna. Blicken var slocknad som på en som gett upp, men när han berättade om fåglarna väcktes ett tidigare liv till liv. 

Han var utbildad veterinär i hemlandet, skulle egentligen just börja jobba, men ansågs kanske lite excentrisk så det hade tagit ett tag att vinna arbetsgivarens förtroende. Förmodligen hade det inte varit den bästa idén att vara fullkomligt uppriktig om hemförhållandena. Högst upp i huset intill torget hade han bott. Nästan som i himlen. Lägenheten var ärvd efter en faster utan egna barn.

Samlingen kanariefåglar hade till en början bestått av två exemplar, men de hade förökat sig. Han hade inte heller haft hjärta att behålla dem i buren, lika lite som han trivdes i en lägenhet: ville ju ut, till naturen, sitt naturliga habitat. När någon ville bli av med sina fåglar kom han till undsättning, och på den vägen var det. 

Förökning och förstärkning och efter några år hade han tvåhundra exemplar flaxande i lägenheten. Djuren sov när han sov, flög omkring när han dansade över parketten, höll sig stilla när han mediterade. När kriget kom behövde han lämna fåglarna efter sig. Han köpte många säckar frön på marknaden och kånkade upp dem till lägenheten, där han slet upp repet och tömde ut innehållet över golvet. En perfekt avpassad blandning gräsfrön, linfrön, salladsfrön, nigerfrön och grit. Mat som borde räcka i många år. En fylld plastbassäng extra large fick agera fågelbad och vätsketillförsel, och så högar med hö, kvistar och grenar för bobyggande.

Under hela resan till Sverige tänkte han på sina husdjur, hur de samtidigt som han besegrade taggtråd och förhandlade med smugglare flög omkring mellan väggar, tavlor och mahognystolar. Den enda värld de upplevt var intakt. Men kanske hade armén bombat huset med tårgas och kvävt djuren, eller inte. Kanske bodde någon annan där, eller inte. Kanske var allt som när han for, fast mer. Vid det här laget gick kanariefåglarna säkert att räkna i tusental. Ett kvittrande fyrverkeri i böljande gult, ständigt flygande i hans minne.

När allt det här är över, sa han och tuggade på smörgåsen, då ska jag hem igen. De kommer att bli så glada. Sen kommer jag köpa en hammock.