En insikt drev fram, lika verklighetsfrämmande som självklar.

Vi måste stötta de lokala rånarna.

I decennier hade jag levt efter Marx devis om förmåga och behov utan att någon gång egentligen omsatt den i praktik, och efter att finanskrisen tvingat familjer ur sina hem här i området fann jag inget nyttigare sätt att stötta lokalsamhället än att ge något konkret tillbaka.

Om de drällande pojkarna åtminstone fick plocka på sig en tyngre guldkedja eller en fabriksny mobiltelefon kunde rikedomen kanske sippra uppåt och utåt och generera mat och livsglädje, istället för att jag satt här i min stora våning, redan berikad men till vilken nytta. Därför tömde jag bankfacket och började patrullera torget nattetid.

Till en början gick jag nästan febrigt intill grabbarna vid fontänen för att de skulle få vittring, men det fick motsatt effekt. Mitt överdrivna intresse signalerade förmodligen att jag inte hade något att riskera. Kanske bättre att hålla en lägre profil, men nu var jag ju redan känd som ”tanten”. Här blev inga rån utförda, och jag hade faktiskt ingen tanke att göra jobbet åt dem. Vad skulle det innebära för deras självrespekt?

Natten för det planerade slagsmålet hade jag vissa förhoppningar om en förändring. Jag hade hört det tisslas om händelsen i veckor under mina rundor med rollatorn och fört in tiden i kalender. Det skulle komma mördarligor och motorcykelgäng, hette det.

En månghövdad skara agerade publik. Jag drog som vanligt upp medelåldern runt gallret vid konstgräsplanen, men vid det här laget vändes inga ansikten. Lika lite som att fyllo-Jaako vid Coop lyckades väcka anstöt med sin samling sopsäckar eller att någon egentligen lyssnade på Tourettes-Maria som var och varannan dag rusade genom området utropande vulgariteter till älskare från förr. Jag var en av kufarna. En som passade in genom att inte göra det.

Själva slagsmålet var inte så brutalt som jag hoppats på: några tonårskillar som puttade på varandra i morgondiset. Talgoxarna trallade obekymrat under tiden pojkarna inför sin överdrivet uppeldade publik utdelade en och annan örfil i den mån de lyckades nå fram till ansiktet. Några skrubbsår och brutna fingrar blev utfallet men inget allvarligare. Knivar och revolvrar hade ju lagts undan och inte heller fick de använda knogjärn. Annat var det på min tid då påkar och krossade glasflaskor passerade utan att någon höjde på ögonbrynen.

Verklig dramatik inträffade först när jag nästan kommit hem. En slank gestalt med fläckig skäggväxt gled fram som en vålnad när jag nått fram till porten med min rullande farkost. Den unge mannen tillhörde inte de lokala grupperingarna. Då hade han inte betraktat mig med en sån vaken och granskande blick.

Han ställde sig framför koddosan så jag inte kunde trycka in mina siffror. Sa inget, bara stirrade mot min hals, eller mer precis det ryska pärlhalsband jag nu rastat i ett halvår utan att bli av med. Kanske hade det tillhört tsarfamiljen, berättade min mor, som fått det av en uppvaktande handelsresande i ett förtäckt frieri.

Ja men, vad vill du lilla vännen? frågade jag. Han vek undan med blicken, nästan som om något i stunden generade honom. Jag försökte hjälpa honom lite: Du tittar säkert inte på min valkiga hud, eller hur? Det är inte fint att göra så, det borde du ha fått lära dig hemifrån. Han böjde sig framåt en aning, liksom för att göra sig redo ett angrepp, men stannade i sin pose, nu med blossade kinder. Jag började haka upp fästet bak i nacken så att inte alla pärlor skulle rulla ut över asfalten.

Han mumlade något ohörbart. Jag log ömt mot honom och sa: Säg det nu, det är ingen fara. Jag har hört det mesta. Han sa: Det är bara … Jag sa: Säg nu. Han sa: Du är så vacker.