Mozarts pianosonat i a-moll pressade sig en kväll in i min lägenhet. Ljudvågorna sändes från en granne, som spelade med lätt, nästan nonchalant anslag. Jag blev först irriterad över intrånget, men insåg efter några takter att den spelande hade stor talang, även om denne knappast var klassiskt skolad, antingen jazzmusiker eller autodidakt. Kanske just därför fann jag musiken så gripande. Här fanns en sann originalitet, där fingertopparna med slö timing landade på tangenterna med en just in time-metodik, innan de rann av pianot som tårar. Andra passager spelades frimodigt och med barnslig energi, som om hen spelade stycket för första gången, som om stycket var det första hen spelat. Nybörjartur eller genialitet var svårt att avgöra, liksom ålder och kön på pianospelaren. Personen kunde lika gärna vara en tjugoåring med upptäckarglädje som en pensionerad musiker, som gett upp om regelverk.

Jag lyssnade varje kväll. Det blev snart en ritual, med kamomillte i porslinskoppen, en mjuk filt, och så musiken, den ljuva flödande musiken, som var så oprecist precis, där hen tappade toner, föll klantigt mellan tangenterna, men allt det där hörde till. Musiken hade liv, svepte in i min vardag och berikade min själ.

Snart kom jag att se på grannarna jag mötte i trapphuset på ett nytt sätt, i ett försök att lista ut vem av dem som kunde vara en gudabenådad pianist. Damen med permanentat hår? Den hurtige rundnätte mannen? Barnet som alltid pratade i mobilen? Jag började titta på deras fingrar efter ett tag, eftersom ansiktena inte gav några ledtrådar, sökte efter tunna känselspröt, kanske lite kantiga knogar och leder, men allt med mina grannar uttryckte vanlighet. Ingen som kunde spela på det nästan-förlamade sättet, alltid lite för sen men i tid. En förväntan som uppstod mellan varje nedslag, samtidigt som musiken vävdes i luften av detta virtuos som bekände sig för oss andra varje kväll.

En vän med orkesterbakgrund besökte mig för att sätta ihop någon typ av fantombild, utifrån sitt kunnande om pianister. Hon var nästan lika imponerad som jag, även om falskspelet störde, och sa efter en halvtimmes lyssning att det sannolikt rörde sig om någon som aldrig musicerat inför andra människor, en okysst pianist. Förmodligen lite till åren, de yngre skulle redan ha fått särprägeln bortslipad, sa hon och jag tackade för hjälpen. När hon gick för kvällen sa hon: Du kan väl bara fråga runt? Jag började andas tungt och gav inget svar, mumlade lätt som för att antyda att sånt här inte var enkelt för mig. Sätt upp en lapp då? föreslog hon.

En vansinnig idé. Hur skulle jag framstå inför de andra? Och heller ville jag inte skrämma pianisten till tystnad, denne hoppades kanske att spelandet inte hördes? Ändå skrev jag i vånda en lapp som jag nålade upp på anslagstavlan, formulerade en harang om mitt slanka hoffmanpiano utformat av Carl Malmsten (det var exklusivt förstod jag efter att en tidigare besökare försökt byta det mot sin konsertflygel), och undrade om någon i huset möjligen ville använda det, eftersom jag själv inte spelade och stämningen höll på att gå upp? Jag tänkte att en pianobegåvning inte skulle försitta den här chansen, inväntade varje kväll ett oväntat besök från min musikaliske välgörare, som skulle göra en mycket blygsam entré, med saktmodiga steg närma sig mitt instrument, sätta sig på stolen och långsamt veckla ut fingrarna, för att sedan lägga dem över tangenterna, varje nedslag lite tyngre än normalt, hade jag förstått, och det skulle hen uppskatta, att instrumentet hade lite temperament och gjorde motstånd under tiden det fylldes med den där musiken som drev upp alla känslor i mig, men någon besökare fick jag aldrig.

Istället tystnade musiken för att aldrig komma tillbaka. Jag minns den nu många år senare så som man minns en bestämd smak eller en eufori, på en exakt plats i hjärnan jag när som helst kan vända mig till när jag tänker att livet är futtigt och meningslöst, när varje partikel i luften egentligen går att besjäla.