Egentligen börjar inte historien. Den fortsätter, som allt annat, hakar i något befintligt och drar iväg i en riktning. Men vad som fanns innan berör inte den här berättelsen, som börjar i ett slut: ladan vid landsvägen, där han dog och lämnade kvar alltsammans för de anhöriga att rensa upp.

Nu kör de in på uppfarten, gruset tystnar under däcken när motorn vrids av. Containrarna kommer senare, nu ska de bara titta och gå igenom ”loppisen”, som de kallar pappans samlarmani. Han sparade allt: kvitton, passfoton, byråer, veckobrev från den lokala Ica-butiken. Inte för att det var bra att ha någon gång, utanför att det gjorde ont att ta bort och det kändes bra att samla på sig, som att han blev lite mera verklig för varje ägodel, viktig rentav. Ja, i brist på annat, han levde ju där, långtifrån dem och sitt förflutna. Nu är det för sent att veta hur hans tankar gick när han vankade runt bland bråtet, dagarna i ända, till och med badkaret fyllt med lerkrukor och pinnstolar. Allt som finns kvar är platsen, som hans barn vadar igenom för att förstå timmarna de själva ägnat åt arbete, inredning och att skrolla igenom bekantskapskretsens semesterfoton. Han var lite besvärad när de ringde, försvarar de sig, så det kändes som ett intrång, något att göra när det fanns en viktig anledning så som en helgdag eller annat, men inte bara spontant, han gillade inte sånt, visst gjorde han inte?

En fuktig unken lukt stiger från alla rum, varenda föremål tycks på väg att förvandlas till mull och har kommit en lång väg i processen. Borde vi sålla ordentligt, vi kanske behöver mer tid? frågar dottern. Nej, vi kan inte, sa sonen, vi måste slänga allt, ingen av oss har plats hemma. Och de kavlar upp ärmarna och hugger i, lyfter gemensamt skänkar och torkade växter, buntar med förmultnade annonsblad och tuborgflaskor från åttiotalet. Efter några timmar kan de på sina ställen skönja golvet där inunder, fläckigt och ojämnt. Som för att en sista gång understryka att här levde en man som gav upp. Varför sa han aldrig något om det här? frågar dottern. Det här visste vi, tramsa inte nu, säger sonen och börjar ge sig i kast med telefonkatalogerna.

De övernattar på övervåningen, som de rensat först, och rullar trötta ut sovsäckar och liggunderlag, just som när de var små och huset fungerade som sommarstuga, innan han sålde lägenheten och barrikaderade sig här. Den här doften av fuktigt virke fanns då också, räcker att andas in den för att minnas andra dagar, när alla var unga och det största problemet i världen var hur koncentrerad saften skulle vara innan de tog skrindan till stranden. Eller gången grannens son skar sig i fingret intill senorna. Eller när blixten slog ned i taket och de behövde leva i stearinljusens sken i en vecka. Minnena lägger sig över dem som dominobrickor, innan de till sist somnar, till suset av björkarna som smeker husets fasad.

Dagen efter vaknar de samtidigt, med träningsvärk i alla leder, har med sig kaffe i en termos och några limpsmörgåsar, som de tänkt inta på stubbarna vid uppfarten. När de stiger ut ur rummet behöver de plira med ögonen flera gånger. Bråtet är försvunnet. De har inte rensat här ute, visste har de inte? Och de har verkligen inte våttorkat golvet, eller putsat fönstren. Lika ödsligt och välstädat är det i hallen mot kabyssen, i trappan ner till vardagsrummet finns inga trädgårdstomtar, köket är tomt på kastruller och vinglas, i källarförrådet är de skrotiga mopederna försvunna. Till och med badkaret är rent och nyputsat. En hemlig välgörare har utfört alltihop. Föremålen som samlats genom decennierna ligger i containrarna, som teleporterade, snyggt i ordning som om de lagts där av en nitisk arkivarie.

Skämtar du med mig? frågar sonen när han med en pinne petar runt bland sakerna för att på något sätt förstå hur det gått till. Nej, jag vet inte heller vad som kan ha hänt, säger dottern. Det här är det sjukaste, säger sonen. Jag vet inte om jag ska vara lättad eller skrämd, säger dottern.

De har fyra dagar kvar av arbete, men inte längre något arbete att utföra. De sätter sig på farstukvisten, tar varandra i handen som för att med kroppsvärmen återknyta till en fysisk verklighet. Vi kanske skulle åka till affären och handla lite då? Det är ju tomt i skåpen, säger dottern. Sonen svarar: Behöver vi inte bearbeta det här lite längre? Jag känner mig helt yr. Han vrider ihop ansiktet som om han fått i sig något bittert. Dottern ler och börjar sedan att skratta, när hon slutat säger hon: Du har alltid varit så förbannat logisk. Nu köper vi fika, sen cyklar vi ned till stranden och tänker ljusa tankar om pappa. Okej, säger sonen, det låter som en plan.