Daniel är arton eller nitton och sitter på McDonald’s i Slussen och har ett försoningssamtal med flickvännen han knappt träffat och nästan inte vidrört men han har varit glad att han har en flickvän och liksom nöjt sig med det men vet inte riktigt vad hon ska användas till. Inte eftersom han är korkad eller känslostum utan bara oerfaren, mer barn än vad det nu är som kommer efteråt.

Och hon sitter och cirkulerar plaststrået i milkshaken och berättar om olika samtal hon haft med vänner om deras relation och hur märkligt han beter sig jämför med hur killar som är arton eller nitton brukar bete sig, och vännerna som också är arton eller nitton har utifrån sin begränsade erfarenhet gett råd som hon i sin begränsade erfarenhet därför lyssnat på och någon som varit särskilt behjälplig har pratat om platoniska förhållanden och att Daniel inte precis sprudlar av passion och han blir stött och kommer att behöva slå upp vad platoniska förhållanden betyder, och då blir han mer stött, för han har ju drifter som alla andra men har bara inte lärt mig att omsätta dem i praktik.

Så de sitter på McDonald’s i Slussen och allt kan där ta slut långt innan det verkligen börjar, för det gör det senare med en kraft och intensitet som är svår att ana här i pommesfritesstanken från de låga barstolarna, och han använder sin retoriska förmåga till att övertyga henne om allt som inte är respektive allt som är och kan bli, och att han visst är attraherad av henne och att allt kommer att bli bra och att snälla snälla ge mig bara en chans. Eftersom det är rätt sak att göra. Inte för att han gjort det tidigare, men han har en farlig fallenhet att göra det som anses rätt, de för stunden härskande normerna, och visst borde det vara läge att förlänga status quo? Hon drar ifrån och han drar tillbaka. Det väntar hon sig säkert också.

Hon ler mot honom på det där sättet som blottar hela tandköttet som hon först tyckt sett lite vanskapt ut men senare kommer att älska eftersom han associerar det med henne och därefter pussar han henne och kramar henne men mest pratar han med henne med ord som motsvarar pussar och kramar och det räcker för den här gången.

Hon dricker upp milkshaken och säger att hon visste att det var en bra idé att ha ett samtal om saken istället för att bara göra slut med ett hugg, varpå hans kropp genomfars av en kall kåre, för han tror vid det här laget fortfarande att allt ska vara som det är för alltid och att ingen kommer att lämna honom, eftersom han håller så hårt, men han håller tydligen bara hårt utan att hon ens märkt det. Han håller liksom fel, liksom bara från ett håll.

Och så reser de sig och går mot de andra som ansluter om några minuter vid bussterminalens skyltsystem och de är fortfarande formellt ett par och kommer så att förbli i ett par år som är att betrakta som oväntat rosiga, innan allt slutar med ett annat samtal där hon ljuger ihop en otrohet för att komma loss från greppet och han släpper och gråter och tänker att han aldrig mer kommer att kunna bli lycklig.