Spåren till oss finns inte bara i generna utan även klottrat på lappar i var och varannan vas, och bak på tavlor.

En teckning föreställer en flicka med en blomsterkvast i handen. Hon har rultiga ben, mjuk blick och bär en vit klänning som går ner över låren. Håret fladdrar efter en bris som löper sicksack genom vassen. Skorna i mörkt läder, troligen skräddarsydda, de sitter tätt mot foten. Ögonen är runda och oskuldsfulla, påminner om min mormors.

På tavlans bakparti finns två texter skrivna. Den första med liggande tät stil, som om den fallit ihop med åren. Det står: Denna tavla målades till Gurli julafton 1887, men hon överlevde ej julafton. Den är målad av hennes mamma.

Nästa text är tecknad ovanför med en handstil jag känner som min mormors. Hon har skrivit, med fylligare uppsträckta bokstäver: Målad av Augusta Sporrong, född Bjurman, Margits farmor.

Häri ligger alltså traumat som fortfarande ekar mellan generationerna, uroron som smittat oss alla. Som min syster pratar om. Som min mamma pratar om. Orsaken till hur de här tänk om-stormarna emellanåt satt klorna i oss, en särskilt effektiv obstruktion som lamslår all handling.

Hur Augusta, den skickliga konstnären som gett min målande dotter prestationsångest, miste sin flicka och i en sorgens efterskalv la all sin omsorg på att se till att samma öde inte fick hända barnbarnet, den lilla flickan med de runda ögonen: min mormor, som nu sitter i fåtöljen utan att kunna se, snart 97 år gammal och hon gråter när hon pratar om det.

Mormor fick nästan inte göra någonting. För allt har alltid varit farligt. Trottoaren, främlingar, resor, män. Det är bäst att bara hålla sig hemma. Så fort någon berättar om en planerad semester har hon sagt: Vad ska du där att göra? För att sedan räkna dagarna till hemkomsten. Alla ska alltid vara hemma, för hemma kan inget drabba oss.

Nu, många år sen barndomen, sitter hon i fåtöljen hon alltid sitter i och förklarar sitt hem. För här finns alla kvar. Alla föremål vi ser omkring oss representerar människor. De finns i tavlor, skulpturer, böcker och kandelabrar. En är hennes egen mamma, som dog ung och som mormor vårdade. Pappan finns här också. Han som bara hade henne. Och så finns alla andra, som fått kasta vidare några stänk gener till oss som kom efter.

Men nu har något hänt, säger mormor. Det är som att det inte längre är lika viktigt. Det känns som att jag sviker dem.

Och jag tänker på Gurli, flickan som dog för 136 år sedan, och aldrig hann med att fira julafton. Hennes paket ligger kvar i garderoben här inne. Vad skulle man göra med dem? Slänga dem? Behålla dem? Så de blev kvar, och mormor har dem. Det är så märkligt, för det känns som att tiden är upplöst. Som att tid verkligen inte läker några sår alls. Att Gurli alltid är åtta år gammal och inte mer. Att det som är är och förblir.

Till dess att alla har glömt, och vi äntligen får vila.