Jag sitter på kontoret, sa en av gästerna varje gång någon ringde och undrade vart han befann sig, och det var ofta, så till sist fanns inget annat val än att byta namn på baren.

Det är på Kontoret jag tar mig när jag behöver komma bort men ändå hem. Låter kryptiskt och sökt, men de säljer faktiskt in sig själva med parollen ”som Söder på Östermalm”. En bar, kort och gott, men vars anhängare tar med sig nyfriserade dvärgpudlar in.

Hit tar jag Micke och Johan, och några dagar senare Lovisa, som ser lite ut som Marilyn Monroe den här eftermiddagen när jag är extra lurkig, så jag skickar lite bilder på henne till killarna för att insinuera att hon är min flickvän, och det tror jag hon tycker om. Och så säger hon, över sin nästan alkoläskaktiga Kronenbourg, en ölens motsats till min Guinness, likt ljust bröd mot mörkt bröd:

Jag är lite trött på Moseboken, och tillägger:

Men det är ju trettionio böcker.

Bakgrunden är att hon har haft en så kallad gudperiod efter en låt med Bo Kaspers Orkester som tydligen hade ett religiöst tema hon uppfattade lite sent och då som en uppenbarelse, varpå hon kom att lyssna på bibeln på Storytel, men nu på senare tid mest som godnattsaga, och det här verkligen en typisk sak för Lovisa att göra, och att säga, och jag avbryter med:

Jag måste skriva upp det här. Hör du inte hur det låter? ”Jag är lite trött på Moseboken”.

Hon skrattar till när hon hör sig själv som text och förklarar hur denna böckernas boks omständliga författare som en proustsk föregångare hade en förkärlek för att sida upp och sida ned förklara hur en matsal skulle dukas och inredas, med tyger hit och underlägg dit, men som sagt, som godnattsaga effektiv, så numera har hon ingen ambition att ta in allt. I någon utsträckning hör vi väl även i sömnen, får vi anta, och hoppas.

Sen slår klockan sex och jag säger att jag behöver gå, och hon blir besviken, och jag säger att det är bra att sluta med den känslan, för då vill vi ju ses igen, och det är ju sant, tycker hon, och jag säger att jag måste ställa fram mat till mormor för annars kommer hon nog inte äta någonting. Eller mat och mat, det är yoghurt med havrefras och skivad banan, men alltid något, för att magen ska ha lite ro över natten.

Det är en rutin som blivit min. Jag verkar kunna kliva in i en vana över en natt, vilken som helst, vems som helst. Allt blir normalt så snabbt. Så som att natta mormor. Eller att invänta hemtjänstens rassel i trapphuset. Och att fly till matsalen med ett kokt ägg i en porslinskopp.

När jag av både vana och plikt tagit mig hem till middag vill mormor inte ha något. Hon har rätt att bestämma över sig själv, sluter jag mig till så jag trugar inte. Istället är jag bara hemma hos henne, hos oss. Vi är sambos. Vi lever sambiotiskt. Klockan halv åtta prick är det är dags för ögondropparna. Hon lutar sig bak i fåtöljen och jag låter vätskan rinna genom luften in i ögonen. Två rutor hushållspapper för tårarna. Sedan nya droppar, i ordningen efter titlarnas begynnelsebokstäver: O, S, P med fem minuters mellanrum. Sedan läggdags, den sista droppen (V), mobilen på laddning, morgonrocken över fötterna, och en mjuk klapp över axeln. Inte stänga dörren helt. Se till att lampan i taket är släckt. Andra tända. Ytterdörren låst. Grinden tillsluten. Försäkra sig om att gasen inte är på, att sladdar är utdragna. Att det inte är fukt på badrumsgolvet. Att min egen dörr står lite på glänt, så att jag kan väckas, och det kommer jag att göras också.

Som varje morgon vid sju, av duvornas samtal på gården. Någon sorts tuppande, men det blir en annan historia.