En vagn med människor pendlar fram och tillbaka mellan ändhållplatser. Din kropp har tagit upp ett av sätena, men ditt psyke drömmer sig ut. För precis som alla andra här inne driver du in och ut mellan uppmärksamhetsfickor. En ström av minnen, orosmoln, flöden, bilder och chattar hjälper er fördriva tid i strävan att göra resan förglömlig. En sån där motsatsresa till det Boye diktade om. En variant av sömn bara.

Inledningsvis finns alltså inget särskilt med situationen. Du gör det du alltid gör när du inget gör. Alla andra följer ditt exempel. Och du följer deras. En gemensam överenskommelse om avtrubbning när det blir för trångt. När kropparnas ångor fasas in i varandra, fastän intimitet är otillåten, så ska ni se till att inget minnas härifrån. En övning i behärskning, som bara den sant härdade kan bemästra till fullo.

Så en händelse, och berättelsen kan börja:

Genom luften i utkanten av ditt synfält färdas två fingrar. Ett pekfinger och ett långfinger. Mellan dem pressas någon typ av sedel. Den är vikt på mitten. Någon typ av sedel som möter en annan hand. Mottagaren fångar den med näven, där den först pressas ihop som ett oönskat kvitto.

Men det här känns inte som vanligt, inser huden. Med båda händerna vecklar han fram valören, lite likt hur en trissvinst presenteras. Han tittar på pappersbiten några gånger, och det är här situationen blir särskild. För till och med i denna dåsighet kan du uppfatta en tusenlapp, på samma sätt du kan hitta orden IFK Norrköping på ett uppslag i morgontidningen, eller höra ditt namn uttalas i ett sorl.

Fler vaknar till. Det sker något i den sovande vagnen. Alla sneglar uppmärksamt svenskt mot den ärrade man med glipor i munnen som just blivit tusen kronor rikare. Han har förmodligen nyligen rabblat sin slinga om hunger och husrum genom mittgången, en procedur som blivit så van för er att ni inte ens uppfattar den. Ni har verkligen försvunnit till den grad att han lika gärna hade kunnat vara en vild bergsgorilla på flykt, ni hade ändå fortsatt tumma vidare på mobilskärmen. Men tusen kronor är mycket pengar, och därmed vänder sig era sneglande blickar mot givaren snarare än mottagaren.

Han är också en han. Han bär en vit stickad tröja. Han har en grodformad neongrön reflex i dragkedjan till ryggsäcken, som är från Asaklitt. Ålder mellan femtio och sextio. Det halvtäta svartgrå håret behagligt rufsigt som någon som passar in utan att anstränga sig. Det finns med andra ord inget som antyder överflöd, utom sedeln han just förflyttat från sin plånbok till främlingens näve. Donationen given utan ett ord, utan ansats att förhäva sig. Mottagaren känner ett ansvar att visa att nonchalansen inte godtas.

Han tar ton, i den förr sovande vagnen.

Han säger:

Du måste förstå, det här är stort för mig.

Han säger:

Du måste förstå varifrån jag kommer. Du måste förstå att jag igår, igår, befann mig på lasarettet med hjärtstopp. Jag hade inte fått i mig tillräckligt. Ni äter er feta. Jag kan inte hitta näring så det räcker. De lyckades pumpa igång mig igen. Som de gjort många gånger förut. Men när jag vaknade på britsen tänkte jag: varför? Hade det inte räckt så här? Av vilken anledning ska jag få fler dagar, när det enda jag gör är att glida som en vålnad genom vagn efter vagn, tala ut om mitt liv i hopp om att någon, bara någon, ska känna hur det sticker till i hjärtat. Men istället en tystnad som om jag redan var död.

Du hjälper mig mer än du anar, säger han och fortsätter prata högt ut i vagnens tystnad:

Du måste förstå vad det här betyder för mig. Det här räcker en halv månad. Jag kanske till och med kan spara lite. Om jag fortsätter gå min rond och rabblar vidare allt det där jag säger utan att tänka längre kan det bli pengar över. Någon gång kan jag till och med få vila mellan varven, bläddra i en kvarglömd tidning rentav, köpa en lättöl och lite jordnötter på centralen och bara njuta. Du har gett mig en halv månad, kanske mer. Alla säger att pengar inte kan köpa lycka men nu vet jag faktiskt inte längre.

Givaren har tittat tomt på anförandet som hållits till hans ära. Tanken var säkert att bara lämna över sedeln och träda in i dimman igen. Nu när han hamnat i fokus behöver han ju också göra något, säga något, som ett tacktal av något slag. Men värdigt förstås, utan att skrävla. Skrävla svenskt, alltså inte.

Han ler, utan att blanda in ögonen, sträcker fram näven och skakar hand med den arme mannen. Och så uttalar han orden, på det enda språk han begriper:

Cheers, I can see that you are happy.