Första sekunden av dagen som inte behöver sin vecka: uppvaknandet. Det stökas i köket. Ja just det, jag är jag. Ja just det, jag är hos sysslingen i Lund. Vi dricker pulverkaffe och äter veganska pancakes på balkongen.

När biroll nummer ett äntrar scenen.

Den albanske utvecklaren talar släpigt och skulle kunna tolkas som trött, eftersom han anlände så sent igår, men jag väljer att tolka honom som trygg. Han har blida tunna ögon, jobbar för Storytel, men känner inte till Perec, och visst har han optioner men aktien har rasat, och sidoprojekten i all ära men man måste ha mer än en idé, räcker inte med att han kom på Clubhouse innan Clubhouse.

Sen vankar vi mot stationen, sysslingen och jag, och hon ska till gymmet och jag ska skriva min text och det är lite samma sak. Och hon kommenterar min trolla-med-knäna-kapacitet, som jag flexat med rejält eftersom alla tåg mot Stockholm varit uppbokade i tre dagars tid, men nu så ska jag pendla till Alvesta, och så till Nässjö, där det finns en SJ-biljett lite senare, men åtskilligt kommer att hända innan dess, men det vet jag inte ännu.

Kanske borde jag inse att det är något med den här dagen redan på tåget då jag hamnar bredvid en mjuk snubbe med longboardaura som hälsar trevligt, som om vi är bekanta, och inte bara matchmakats av slumpen. Under tiden han sover skriver jag dagens text i ett svep, om grillköket Cyrus med invånare, och så vaknar både killen och jag ungefär när tåget stannar in. Han tar farväl av mig, nickar till och ler, som främlingar som delat något en stund.

Det är trevligt men atypiskt. Kan det vara hettan?

Alvesta och alla tittar mot himlen. Här har jag aldrig varit, så varje gång jag besöker Alvesta tittar alla uppåt. Flyktingbarnen, den fetlagde mannen i brynja, rollatorgruppen. Alla bevakar polishelikoptern som roterar varv efter varv över centrum. Hovrandet erövrar hörselgångarna. Några patruller syns även på marken, och jag hinner tänka:

Är det jag? Har jag gjort något?

Det är nog inte jag. Ingen verkar bry sig om mig, när jag går en runda för att ha sett Alvesta, eftersom when in Alvesta, och det går ganska snabbt, utan att då förringa Alvesta, men det går ganska snabbt. I en öde park ett stenkast från kommunhuset visar Lionsklubbens klocka 11:03 när klockan är 11:34.

Mitt krösatåg går ju snart. Jag behöver vända tillbaka, och ombord. Det är årets hetaste dag, eller om det inte är det så borde det vara det för det känns så. Fönstret i kupén går inte att öppna. Eller är jag svag? Jag stöter till en gång till men nej, det går inte att öppna. Eller är jag svag?

Svetten rinner mot Filatröjan (en replika av Björn Borgs på sjuttiotalet, nu återlanserad för padelspelare, men jag låtsas inte om det). Luften är kvav som i en garderob och jag vet varken in eller ut så jag börjar bläddra i en app där folk söker folk och finner en biolog från Argentina som skriver:

Jag saknar att prata med främlingar på tåg.

Jag skriver: Nu har du tur. Jag är både främling och sitter på ett tåg.

Sen pratar vi resten av dagen: om alger, Proust och sociala medier. Det är väldigt fint, men jag ger ett maniskt intryck, men jag försöker förklara att det bara är dagen som är manisk och inte jag. Eller utstrålar jag något?

Förra och första gången jag var i Nässjö, som ju bara var för några dagar sedan, bar jag en annan tröja. Den gången blev jag stoppad av en kille utanför centralstationen som frågade var jag hade köpt den. Det finns faktiskt folk som vill veta det.

Jag svarade med en fråga: Är du från Ghana? Hur skulle han annars känna igen Asante Kotokos taggiga jubileumströja (kotoko betyder piggsvin). Han var lycklig över att se mig klädd så. Han tackade mig flera gånger för min klädstil, utanför centralstationen i Nässjö, och jag hoppades att det här skulle inträffa någon gång men trodde inte att det skulle ske utanför centralstationen i Nässjö.

Men nu är det tomt utanför stationshuset. Jag pratar i telefon med biologen (på dennes initiativ), eftersom det blir lite prolix att skriva när man har så mycket att berätta, innan jag stiger ombord på bussen till Eksjö, som jag alltid velat besöka för att ha besökt Eksjö, men ärligt talat blir jag snart less på små gulliga städer, ändå besöker jag dem som av tvång.

Biologen gillar kvinnliga surrealister typ Leonora Carrington men hinner inte prata mer för labbet kallar och algerna behöver lite vård och jag tackar för samtalet.

Sen börjar jag gå över kullerstenen med min ryggsäck och min tygväska från antikvariat Verklighetsflykt, som ingen ännu kommenterat. Inte ens personalen på bokhandeln tar någon notis.

Jag är där för att min vän S sagt att jag borde besöka den och när jag letar efter hennes romaner frågar expediten vad jag är på jakt efter och jag säger som det är och det visar sig att S varit där i mars 2020 för ett författarsamtal och hon var fantastisk.

Hennes böcker är också fantastiska.

Hon är faktiskt fantastisk hela hon.

Det tycker ju jag också.

Kanske kan jag prata lite Perec tänker jag och berättar om mitt försök att utmatta Cyrus i Lund och sen har jag en ny följare på Instagram.

Personalen tipsar om en specifik uteservering, så jag går dit och sätter mig för att läsa Saunders novell om grottmänniskorna, men jag kan inte riktigt koncentrera mig för allt som händer, så jag läser bara några rader under tiden jag käkar pokébowl med räkor, som kanske är handskalade faktiskt. Dricker vatten, och så lite vatten igen, för det är verkligen hett.

Min pappa kräver bilder och jag fotar och han säger att det ser tomt ut och han har rätt. Ingen verkar besöka Eksjö när det är hett. Jag är inte ingen.

Jag agerar turism bland trähusen och det är gulligt det är det men jag är lite socialt understimulerad tydligen så när jag besöker Waxegårds loppis frågar jag efter min ex-kollega Maria med det efternamnet. Jag har inte träffat henne på femton år och knappt ens då, och de är kusiner och ägaren visar sig vara filatelist och jag visar ett intresse för udda frimärken och flikar fram de där från Mongoliet sysslingen gav mig, men de är tydligen inte värda någonting nästan.

Han har flera sidor i en pärm med Burundi. Ibland kommer samlare in till honom och jagar ett specifikt land, men aldrig Burundi. Det är lite synd.

Han visar några rariteter. Vykort från nazityskland med stämpel och allt och jag känner historiens kalla vingslag när jag betraktar ett nattligt och upplyst Brandenburger Tor iförd nazidräkt, men jag vill faktiskt inte äga det där säger jag och så tackar jag och går vidare. En sån där kund som bara vill prata. Är jag sån?

Och så vill S ta igen allt vi inte hunnit gå igenom under tiden alla har semester och jag ringer och går in till Harrys och beställer en pilsner och killen i baren verkar vilja prata med mig även han men jag är ju i telefon och det är tydligen förseningar i tågtrafiken men jag tänker att det inte är mitt problem förrän det blir det och jag sitter och pratar med S om Perec och biologen och om mars 2020 när hon var inbjuden av bokhandlaren och fick övernatta i dennes borg och då fått veta att hon gärna fick återvända för workshops och det kanske vi skulle göra, men sen dör hennes batteri och då ser killen i baren sin chans.

Han går egentligen på restaurangskolan i Jönköping, säger han, och han besökte Stockholm alldeles nyligen, med tåg precis som jag, och ja, det var väl allt, och jag bor där säger jag, ska alltså inte besöka, ska bara hem till katten och vattna blommorna, och förbereda mig inför barnveckorna, och ja, egentligen är det inte så mycket mer att säga, men samtalet uppehålls ett tag, pilsnern är tydligen Harrys egna, och den är ju god, men det känns lite nedrigt att lämna honom ensam i baren, för han vill så mycket mer med oss.

Sen går jag mot resecentrum, men lite i sicksack för att ha erövrat en så stor yta som möjligt, via en plantering där jag söker efter frön att ta med hem, där en mörk man med välpressade byxor, snygg skjorta och kavaj, sitter iförd filthatt och han säger tjenare.

Det visar sig att han heter Ben och är född i Algeriet, men han är fransos, och han kan ju inte veta att jag har ett särskilt intresse för just fransoser från Algeriet, men han märker väl. Det är något visst med att landet inte betraktades som koloni utan själva landet och att erövringen därmed var total, och så Camus och Pesten.

Ben har verkat som antropolog i Sorbonne i 19 år, och ytterligare år på något annat universitet jag glömmer namnet på i samma stund det nämns, och han talar nio språk varav bulgariska i varje fall är ett, och han klarade SFI på tre månader vilket var ett nytt rekord.

Jag borde verkligen resa till Alger för folket där är så öppna och de hade älskat mig och jag tänker ”jag borde verkligen åka till Alger”, när hans polare, som ser mer eksjöartade ut kommer förbi och visar upp sina tofflor, som är från Umbro, och han blir lite besviken för han trodde att han hade tagit på sig sina Fila.

Men sen måste jag faktiskt gå till bussen för annars kommer jag aldrig hem. Det är verkligen hett. Intill mig sitter en kille med gul och tofsig aladdinkostym men jag kommer inte mig för att fråga, det kanske är en sektgrej, dessutom har jag redan pratat med varenda främling jag mött i dag.

Tillbaka i Nässjö kommenterar ingen min tröja den här gången heller och tåget är försenat på grund av elfel och värmefel och felfel och jag vet faktiskt inte vad, men det står en tid när det ska anlända och SJ-personen säger att jag nog vet mer än hon och jag känner lite medlidande, jag ska ju lämna SJ snart, men hon blir kvar.

På perrongen hittar jag en tom bänk och det är lite skönt att bara vila och vänta tänker jag, men då sätter sig en kvinna intill och hon vill också prata. Hon har en stjärnformad tatuering på axeln, lite follow the rabbit-vibbar över det, och visar sig köra ambulans för ett privat företag och nu ska hon till en mountainbiketävling och där kan det hända saker verkligen, men det gör det aldrig på trav. En gång på ett rally voltade en kille och det såg verkligt allvarligt ut, men han bara steg ur bilen och ville inte ha någon hjälp alls.

Man måste ju ändra sitt liv då och då, säger hon, inte bara lunka på, liksom vid fyrtio måste man ruska om sig, och det hade hon gjort några gånger, men om brorsan skulle hålla sitt löfte kanske hon inte behövde jobba så mycket framgent, ty han är framgångsrik företagare och skapar mutter-inskruvar-robotar och när han nått rikedomen ska han lösa syrran från alla lån.

Nu har hon ingen biljett med just det här tåget, men jävla SJ, hon ska på ändå, och jävla MP, hur fan tror de egentligen att folk har det här ute. Och jag tipsar om att sätta sig i bistron, eftersom de aldrig kollar biljetter där och så kommer tåget, fastän de just skyltat om att det ska komma en timme senare, som trolleri. Men ändå: jävla SJ.

En inomhusvärld äntligen. Det luftkonditionerade tillståndet, och jag är nöjd bara med att ha en plats att sitta på, när en man i glasögon framför mig frågar om jag just klivit på och så beklagar han mitt öde, för de har åkt från Malmö och det har bara haft problem, och ingen information på engelska heller så han har behövt tolka åt söta tyskan och det äldre japanska paret, och jag ska inte förvänta mig något, nog bättre att jag hittar ett annat sätt att ta mig hem och jag svarar att jag uppskattar luften.

Sen pratar vi inte mer, utan jag desillusionerar mig en stund med skärmar och tåget rör sig ibland och ibland inte, och ibland blir det enkelspår och ibland inte och ibland kommer vi nå Linköping och ibland kanske Norrköping, men det rör sig hela tiden, och det är ju inte mitt problem förrän det blir det, men när det blir särskilt försenat går jag till bistron för att köpa en tjeckisk lager, eftersom tiden alltid går snabbare när man dricker tjeckisk lager på tåg och där sitter ambulansföraren, som skanderar:

Tack för tipset, jag har fått så många nya vänner.

Intill henne skrockar en dyngfull ryss som ser ut att hämtats direkt från en parkbänk i Omsk. Mittemot en ljuslockig kvinna som nog jobbar med management eller något sånt men som nu är skapligt berusad och som utbrister när hon inser att jag och ambulansföraren är gamla bekanta att denne är en underbar människa och att de haft det så trevligt och jag blir inbjuden att sätta mig hos dem med min öl och förlänga partyt, men jag tackar för erbjudandet och ska nog ändå sitta där jag sitter, eftersom eftersom.

Utanför fönstret rullar Svealand förbi, solen går ned över ängarna och skapar ett trolskt dimmigt mönster över kvinnan på andra sidan gången, och till sist blir det Stockholm, bara två timmar försenat, och jag har bara varit borta i en vecka men tid kanske bara kan mätas i upplevelser och det är ett halvår eller så om vi mäter på det sättet.

Biologen har kommit hem från after work med kollegorna och jag vill kunna berätta hur det gått för mina växter under veckan utan min eller någon annans översyn, men biologen går till sängs en minut innan jag vrider om nyckeln i låset och kliver in, och konstaterar:

Växterna har inte saknat mig.