Inte sällan fastnar helt meningslösa händelser i minnet, just som irriterande refränger. Men ibland är det de meningsfulla händelserna som inte förstår sin sin innebörd, tänker han efter att ha sett programmet om nära-döden-upplevelser och drar sig till minnes en sen länge glömd episod.

Tre decennier tidigare tillbringar familjen en augustivecka i Sälen, där de bland knotten bestiger högfjället, hittar hjortron och fiskar odlad röding i sjön. På hemvägen stannar de till vid ett sommarland i Leksand, där händelsen kommer att utspela sig.

Ett för minnet avgörande element är den genanta hemligheten, som för barnet bär samma grad av skam som det vore för en vuxen man att avslöja att han aldrig blivit kysst. Tioåringen har aldrig åkt berg-och-dalbana. En omständighet som avslöjar honom som feg, närmast oduglig och inte i fas med sin förväntan om sig själv.

Inte sällan kommer ämnet om åkattraktionerna upp, som i slöjdsalen eller i omklädningsrummet efter hockeyträningen, och då flyr han undan när andra skryter om upp-och-ned-färder, loopar och spyor och han knappt törs tänka sig ett åk i tanken. Ingen får någonsin veta.

Inte heller kommer något att förändras, eftersom han inte är någon som åker sånt. Det bara är så. Han bara är sån. Kommer alltid att vara så, tror han som så många andra saker han tror och kommer att tro.

Den där eftermiddagen på nittiotalet ställer han sig emellertid i en kö till en attraktion som inte alls verkar riskfylld. Intill finns en flotte. Den viras några meter uppför en brant, innan en hasp lossas och passagerarna forsar nerför. Finalen utgörs av ett skutt ut i en bassäng, innan processen upprepas. Till och med små barn åker med. Han kan också.

Men det är faktiskt ganska högt, inser han lite för sent, och när haspen lämnar över åt tyngdlagen chockas kroppen till panik. Suget i magen är det första i sitt slag. Samtidigt som han rasar mot undergången passerar hela livet revy för hans inre, just som i filmerna. Händelser blixtrar fram i tillbakaspolning, likt diabilder som hastigt kastas in och ut ur projektorn. En inre redaktör tycks ha alltihop kurerat sen tidigare, lite som de där redan skrivna nekrologerna som väntar på sina dödsfall. Och liksom kroppen faller gör händelserna det också, mot sin nollpunkt: de sista såna han inte borde minnas. Det är så här det är att dö, hinner han tänka innan han landar i vattnet, och allt blir stilla.

Om detta berättar han aldrig. För reaktionen är inte adekvat och avslöjar dessutom den så hårt surrade hemligheten. Bäst att vänta trettio år med att tänka på den igen.