Natt i Indien, någonstans mellan Goa och Bombay. En buss för övernattning, människor inpackade i sovslafar som timmer. Själva resan utförs i mörker, ska helst inte upplevas. Någon annan trippar på lina med oss blundande på axlarna. Stigningar och tunna broar, brådstup och porös vägbana. Möten där bussen behöver backa. Någon gång en kisspaus utmed ett ingenting. Alla ut i mörkret, kanske alla tillbaka efter pausen, eller inte. Ingen håller räkningen.

Hotellägarens son hade fått något skrämt och samtidigt roat i blicken när han fått veta att vi anvisats till buss och inte tåg, som om det var en nyhet för honom att det faktiskt fanns en väg, lite som om vi anvisats till en klättervägg istället för linbana.

Jag slår upp ögonen. Svart natt, med skumt ljus här och där i slafarna. Utanför grenar som smeker bussen med ett rassel. Allt har varit så stressigt med biljetter och Globuskontor och prislappar och hållplatser så det är först här jag begriper att vi omges av ett hundratal svettiga kroppar: män, i ungefär samma ålder, med ungefär samma hudfärg och bakgrund och framtid. Från min blåögda turisthorisont utgör de en massa. Alla indier tycks ju vänliga men det är ju natt och världen skiftar karaktär. Begär blir behov.

Intill mig min flickvän, den enda kvinnan ombord. Så ung hon är här. Jag ännu yngre. Vet ju ingenting men tror så mycket. Hon sover, kommer att vakna i Bombay, resan som ett ingenting, planen att blunda och hoppas att allt går bra bara, eftersom allt vi vet fram till nu funkat så. Där vid morgonen möter vi upp vår couchsurfarkontakt på stationen och fortsätter livet. Några år senare föder hon mina barn, med färden som en dröm bland alla de andra vi inte minns, men jag kan ju inte för jag har slagit upp ögonen i mörket.

Merparten av resenärerna sover men inte alla. Några män spelar kort med hjälp av en pannlampa. I ett hörn dricker några andra män rom ur en plunta och pratar tyst nästan konspiratoriskt. Mittemot ett par ögonvitor som riktas mot mig, lysande som en katts i natten. Han viskar något jag bara kommer ihåg i det här minnet, säger:

Det skulle aldrig falla mig in att sova på en sån här plats. Jag vet för mycket, om andra, eller om mig själv. Jag tittade på er. I många timmar. Jag gjorde upp planer för hur jag skulle utföra mitt värv, men fick inget läge. Ni stod för nära chauffören. Jag fick en ny chans senare med några tyskar. Det gick bättre då, för mig.

Jag ser honom i ögonen, själv numera osynlig, eftersom jag rört mig bort från den faktiska händelsen till minnet av den, och säger: Så möts vi äntligen. Jag har läst om såna som du i tidningen, notiser om vad som hänt såna som vi, och tänkt på dig eller den som kunde varit du, men aldrig skred fram. Kanske räddades vi av massan?

Han säger: Eller kastade ödet tärning.

Sen återgår jag till sömnen, låter blicken slockna, och vägbanan vagga mig över i en förrädiskt trygg sömn, som om jag ligger kvar i livmodern under en flykt. Och du sover, bara sover. Bara sover.