På uteserveringen. Gråsparvarna sjasas iväg. Servitrisen fladdrar fram med sitt block. Hennes ansikte uttrycker arbete, när hon frågar:

Har ni bestämt er?

Ni utgör en grupp om fyra, men hon vänder sig bara till dig.

Du slår ihop menyn och svarar:

Ja, det verkar så.

Hon svarar:

Härligt.

Här uppstår en fråga så du måste ställa den.

Ursäkta, det här kanske låter burdust. Men jag lider av reducerad känslighet, är lite aspig sådär, men jag lär mig sakta att förstå mänskligt beteende, och då måste man ju fråga ibland hur det verkligen ligger till.

Jaha? sa servitrisen.

Ja, alltså, när du sa ”härligt”, menade du det eller var det bara ett uttryck du kastade ur dig, för jag kunde inte riktigt avgöra det. Det är så för oss som ligger en bit ut på autismspektrat. Samtidigt har jag snappat upp en och annan visuell signal med åren, och trots detta misslyckades jag med att fånga upp en innerlighet i dig? Ta inte illa upp, det här är för mina självstudier. Nästa gång kommer jag att vara lite skickligare. Se mig som din elev. Du lär mig att bete mig, för framtida förbättring.

Jaha, sa servitrisen och fortsatte:

Jag menade nog härligt. Visst gjorde jag?

Hon panorerade med blicken över de andra gästerna som slog ned huvudena, och du visste ju att de var mer finkalibrerade mot det emotionella, så du vände dig mot servitrisen och frågade:

Nu ljög du ju, varför gjorde du det? Jag ställde en enkel fråga, och så ville du inte besvara den.

Va? sa hon.

Du pratade vidare:

Det är ingen fara egentligen, för jag bekymrar mig inte över sanning och lögn eller rätt och fel eller gott och ont för det gör mig detsamma, och vi befinner ju oss på en restaurang och vi kommer aldrig att träffas igen, eftersom du nog inte vill träffa mig igen, för ingen brukar vilja det, åtminstone det har jag ju förstått, att jag anses som ociviliserad med mina frågor. Men för mina studiers skull. Varför ljög du? Och en fråga till. En viktigare. För vem ljög du?

Hon började plita ned några tecken i sitt block, som om du precis hade beställt sprödpanerad torsk och kokt potatis, eller gazpacho med mynta, och en dubbel espresso, men du anade att det var något annat hon antecknade. Hon vände upp sidan mot dig med orden:

Var det bra så?

Hon hade skrivit: ”Chefen kollar. Se nöjd ut”.

Du såg nöjd ut. Det kunde du, var bara en fråga om muskelbearbetning. Dina bordsgrannar tycktes av någon anledning generade. Att ställa frågor var ju a och o, det hade ju var och varannan barnprogramledare sagt, men nu gällde det tydligen inte dig. Det var intressant. Nästa gång skulle du korrigera dig något och se om händelseförloppet förändrades.

Servitrisen sa:

Det blir fyra dagens om ni inte har något emot det. Vi bjuder på sockerkaka efter maten, som tack för tålamodet.

Du sa:

Härligt.