Av alla platser jag vaknat på är denna som drömmen. Fortfarande Sevilla. Alamilloparken. En svart vitfläckig katt söker kontakt men skyr människor. Gräset. Jag lägger mig raklång som om jag svimmar mig vaken. Solen fyller mig inifrån. Boken ligger halvläst och återhämtar sig. Från buskarna en hord fåglar. De imiterar regnskog och syrsor: klöser och kläcker och tjattrar fram ett ändlöst skvaller som kanske är viktigt. Spanska människoröster från familjer på lånecyklar. De rullar genom den grönskande tunneln till stig. Nära men borta. Mina egna barn på upptäcksfärd i andra gläntor. Pratar ekorrmässigt om ditt och framförallt om datt och sen åter till ditt men bortom min upplevelsehorisont. Istället: Sirener på håll, varvat med bilismens dova stön. Där borta över olivlunden anas bron. Den vilande harpan vars bärkraft sägs tveksam. En dag kommer strängarna brista och slunga körbanan mot universum. Men nu mer här här: Någon vaskar sitt fyrverkeri. Någon annan gör av med sina smällare. Trevande smatter och krigets dån. Det är nyårsafton i staden utan årstider. Fåglarna tjattrar vidare. Hjärnan är tyst.