Det ser ut som en pärlplatta, säger barnet om havet av solrosor i tidningen, och pappan tittar upp och tittar ned och synar trycksvärtans raster av olikfärgade fläckar.
Med fördjupad blick börjar pappan studera de andra artiklar som fläkts ut över bordet. Här hävdas att Argentina har flest psykoterapeuter per capita i världen. Där att ambidextros är att kunna skriva med två händer samtidigt. I notisspalten att datorer upptäckt att män och kvinnor har olika näthinnor.
Fast det här händer så klart inte. Sånt skriver inga tidningar om.
Men låt oss tänka att de gör det medan mörkret faller över Alfalfa, medan koppen töms på cappuccino, medan trehundrafyrtiosju andetag andas obemärkt, medan servitören i smyg plockar upp oliverna från golvet, och koffeinet stiger mot hjärnan som en plötsligt återvändande personlighet.
Och medan det är dags att gå.
Då dyker hon upp, mitt på Alfalfatorget, hon som berättade om jobbet i kassan under pandemin, apropå skräckfilmen Smile. Det hängde ihop på det sätt att hon bakom munskyddet lärde sig att le på nya sätt. I filmen utan att blanda in ögonen. I verkligheten utan munnen. Nog så besvärligt, berättade hon, men gick att öva upp.
Så låt oss tro att hon dök upp på torget med sin picknickkorg fylld med kronärtskockor och marmelad och började prata om sina marockanska föräldrar och sin katolska flickskola och de tio åren utan medborgarskap och om kompisen som jobbar på baren bakom Las Setas: kanske vill ni följa med?
Barnet får en Sprite. Pappan en cerveza på kran. De bjuder på allt. Det här händer ju inte, men det skulle ha kunnat hänt, tänker vi oss. Det är däremot som sant att kväll blir natt, och att de framemot femsnåret på morgonen far till flygplatsen med ett kompisgäng från Triana för att sitta i ankomsthallen. De tittar på folk. Folk tittar inte tillbaka. De bara återses och är upptagna med det.
Fast vad som egentligen händer är att pappan glor på havet av solrosor i tidningen och mumlar något ohörbart, eftersom han egentligen inget sett. Eller inte ens det. Inte ens det hände.