Joyce Carol Oates tillrättavisar inte sin make, hon flyttar inte på katten och hon pratar inte med någon. Hon tycker inte att hon borde det, lägga över sitt inre på någon annan, som får både en börda och en hållhake av henne. Det är bättre att låta saker bero, säger hon och skriver hundra romaner istället.

Jag å min sida pratar gärna med någon, om dokumentären jag just sett med någon annan som också gärna pratar med någon, som reagerat på samma sak och behöver prata. Samtiden säger att prata ut är det höga sköna. Hålla sig sluten leder till inre kollaps. Har vi lärt oss och försökt praktisera. Att prata är att komma nära en kärna annars inlindad i de ord som vecklas ut av stämbanden som breven i lyckokakor och därnäst lämnar kroppen ljudvågsvägen. Tiga är silver, prata är guld. Nästan platinum.

Men Joyce Carol Oates pratar inte med någon. Hon uttalar sin hållning i den där dokumentären som om hon företräder en rörelse representerad av halva befolkningen, med en pondus hon borde ha vett att begripa att hon inte kan ha. Inte heller vill hon snäva in sitt uttalande till att det bara gäller hennes unika existens. Hon anser att det pratas för mycket generellt, att vi genom pratet benar ut det som inte behöver uppförstoras, att vi genom pratet uppförstorar det som inte behöver benas ut.

Bättre att göra annat, som att arbeta, som att föna makens hår när han ligger utfälld i trädgårdsstolen, som att låta katten sova ut. Och jag och vännen kommer inte så långt i vårt eget prat om prat, så vi funderar på saken istället.