Hon var typen som följde med: till simhallen, festivalen eller röst-hörar-mötet. För att någon annan ville och för att hon ville själv. Det senare eftersom någon annan ville.

Ibland gick det lite till överdrift, som när hon besökte den årliga konferensen Intervoice i Maastricht.

Hearing voices as a meaningful and understandable, although unusual, human variation, löd valspråket på banderollerna. Hon lärde sig snart att samhället historiskt sett betraktat rösthörande som värdefullt, tänk bara på Jeanne d’Arc och Moses, men med tiden kommit att patologiserats av västvärldens mer strikta regler för normalitet, vilket bland annat Foucault behandlat i sina arbeten. 

Det fanns gott om olika föreläsningar och seminarier att besöka och hon valde ett om kopplingen mellan trauma och att senare välsignas/förbannas med de externa interna rösterna. Eller valde och valde, det låg närmast och andra skulle dit.

Fyra stolsrader var placerade i vad som nog var en skolsal, med barnteckningar upptejpade längs med taklinjen. En handfull personer med mixad härkomst fanns snart här inne, med knäppta händer och tung andning.

Där framme vid katedern inledde en Marius sitt anförande med att berätta om hur han efter att ha blivit knivrånad börjat vägledas av ett barn, som varnade honom för potentiellt farliga situationer. Han var rosig om kinderna och tycktes besjälad av något starkt och smittsamt.

Därefter skildrade en Patsy hur hon utsatts för övergrepp av en morbror och senare ansatts i sitt inre av en ylande kvinna, som kunde dyka upp när som helst med sitt raseri. Hear, hear, mumlade en man i bänkraden framför.

Och nu var det tydligen fritt fram för vem som helst att delge sina erfarenheter.

En ödslig tystnad spred sig i rummet. Hon blev lite förvånad över att så få ville bidra till seminariet när många trots allt rest så långt, och här funnit en plats, så hon räckte upp handen. Hon drog stående en skröna om hur hennes bonusröst tillhörde Virginia Woolf. Författaren talade till henne med både verkliga och fabricerade citat. Bland annat hade samspelet genererat en trivsam arbetshörna i klädkammaren.

Intressant, tyckte arrangörerna, särskilt mycket intressant till och med, liksom som rubrikmaterial för en reporter. Och på den vägen var det. Hon bad aldrig om att bli talesperson för rörelsen men hon var typen som följde med: till simhallen, festivalen eller röst-hörar-mötet.