Första gången den där ungen genade över tomten åt jag omelett med hasselbackspotatis. Från köksbordet hade jag god uppsikt över inkräktarens färd nerför branten mot tågstationen, som pojken verkade av på under en halv minut. Bommarnas sirener hade slutat yla sin sång, gnisslet över rälsen kom och gick, och jag antog att han hann med. Det var inte så mycket att irritera sig på, tänkte jag. En pojke som i ett skarpt läge bortsett från kartans nät av stigar och vägar, lite som akutsjuksköterskan som vid för ansträngd belastning på avdelningen slog numret 90 000.

Bara det att det blev fler gånger. Jag åt min omelett och såg pojken lossa grindens hasp, och så lät han tyngdlagen sköta fallet mot stationen. På så vis kunde han gå hemifrån någon minut senare, fick jag anta, och nu när jag inte tillrättavisat honom kanske han fick för sig att jag inget sett, att jag antingen sov vid den här tiden eller redan farit till jobben. Någon bil stod inte på uppfarten, det var sant, men det gjorde det ju aldrig. Inte sen hon skulle till affären för att köpa jäst.

Pojken blev allt morskare, började gena även på hemvägen, fastän ingen tid fanns att passa. Emellanåt tog han med sig vänner på exkursion genom min tomt. Han svepte ägande med handen över pelargonodlingen, gråstenslabyrinten och de etiopiska skulpturerna. Någon gång såg jag honom kasta oroliga blickar mot huset, som för honom säkert hamnade under kategorin kråkslott, med sina meningslösa tornrum och ornament. Han upptäckte då att var och varannan takpanna hade krackelerat. Ett större bekymmer för någon som bekymrade sig över sånt, tänkte jag ibland.

Om detta brydde jag mig alltså inget. Som med så mycket annat: deklarationen och förseningsavgifter, julafton, kriget i Jugoslavien, yrkesmässiga framgångar, aborterade foster, Friedrich Nietzsche, bordsskick, och till listan kunde jag nu alltså föra genande pojkar. Det hade varit så lätt för mig att ikläda en martyrroll här, att påstå att det fanns ett före och ett efter. Att jag på tiden jag serverades bacon till frukost betedde mig si, och nu efter omeletten betedde mig så, men i själva verket hade jag varit obrydd hela tiden, och det var väl därför det blev som det blev. Med det som inte skedde och det som verkligen gjorde det.

Arma kvinna. Om henne kom jag att bry mig om allt mer, när samvetet stack sina nålar likt en sadistisk akupunktör. Mitt i natten kunde jag vakna och minnas hur hon köpte mig morgonrockar och nya skogskängor, eller hade sytt igen pälsängershålet i koftan, eller alla dessa måltider jag glufsade i mig som om jag var berättigad allt detta, att det så att säga ingick i det här all-inclusive-paketet som var mitt liv. Om detta brydde jag mig alltså, numera, och tänkte på, ofta, medan jag såg den där ungen ränna igenom min egendom, varje morgon förstärkt i sin vana, som kom att bli även min.

Jag slutade tända kökslampan förrän han hunnit förbi. Hämtade tidningen långt innan. Eftersom han i samma stund han upptäckte sig upptäckt skulle höra upp med genandet. Och jag kunde faktiskt inte tänka mig att förlora fler.