Vi spelade tennis på din yacht när vi såg hur himlen växlade temperament. I horisonten en svart ovädersvägg, som rullade närmare.

Det var ingen idé att spela klart, tyckte du, så klart, eftersom jag endast var ett snabbt ess från matchboll. Innan jag hann måtta ett slag hade du pallrat dig, väskan och hinken mot köksingången.

Normalt sett var jag en opålitlig tennisspelare, med en till lika delar exceptionellt stark som svag forehand. Varför du vann, med ditt statistiska spelsätt, behövde bara hiva över bollarna och låta mig slå i nät. Förr eller senare skulle jag ge bort poängen.

Men inte i dag. Mina intentioner hade agerat synkront med utfallen, stoppbollar, smashar och volleys, med banor som förprogrammerade av en kommandocentral. Äntligen betedde jag mig som den jag var. Mina skor hade dansat fram längs baslinjen, helt lätt, närmast som om de bara i undantagsfall behövde vidröra underlaget. Knappt en tanke blev tänkt under de knappt två seten spel. Allt bara hände, som ett öde, innan molnen, vågorna, stormen.

Du zappade mellan program i kabyssen, under tiden båten guppade mig ur form och in i de normala svängningarna. Du räckte mig en skål jordnötter från gårdagens poolparty men jag ville inte ha. Du försökte omplacera en slinga i mitt hår, men jag ville inte att du skulle komma nära. Men vad är det om då? frågade du. Jag känner inte för det, sa jag. Det är allt. Ibland känner man inte för det bara.

Vad är det om? sa du igen.

Du har med det här att göra på något sätt, sa jag.