Det var 1974, 1975 och nästan hela 1976 och jag misstänkte att folk höll på med helt andra saker. Medan en annan ägnade sig åt hemmaliv, till lika delar meningsfullt som meningslöst, för det var ju bara ett sätt att hålla en levande: handla mat, laga mat, arbeta, moppa golv, gå med soporna, köpa nya vinterskor, täta listen i hallen, be värden om ett nytt proppskåp efter incidenten med ”frisbeen”.

Min granne hade inte heller några egenheter, men han hade åtminstone en historia. Hans brorson lydde till namnet Henry Kissinger.

Och honom kände man ju till: den tyskfödde amerikanske utrikesministern. Genom ödets nyck hade den ene Kissinger blivit ett med världspolitiken, och den andre försetts med ett hyreskontrakt på Gärdet, där han spelade jazzplattor mest hela dagarna och rökte briarpipa.

Men så hörde jag genom väggen ett samtal, som utan tvekan ägde rum på tyska, liksom med automatiskt ohövlig och irriterad ton. Morgontidningen hade gjort gällande att Henry, brorsonen, skulle komma på besök i samband med nobelfesten. Jag lade ihop ett och ett och började planera. Nog skulle väl politikern prioritera sin familj när han besökte Sverige?

Jag hade inget särskilt att säga till Henry Kissinger, var själv inte politisk, visste inget om Vietnam eller Nicaragua, men jag kände att jag behövde något. Bara något. Som förändrade allt. Så jag tänkte ut en historia som skulle väcka hans intresse, hur jag döpt min undulat till Nixon, nej, för futtigt, eller att jag i unga år besökt Fürth, nej, för sårigt, eller, ja, något annat.

Några dagar senare hörde jag någon röra sig i trapphuset med okänd energi, glodde ivrigt genom kikhålet och det var ju inte politikern men förmodligen en CIA-agent, eller så som jag föreställde mig en. Men han hann in hos farbror Kissinger innan jag hann tänka ut på vilket sätt jag skulle agera. De rekade väl inför den stundande fikan. Om de hade knackat på hos mig hade jag bara visat min tomma bokhylla, så att de förstod att Henry skulle vara trygg här i huset. I händelse av revolution skulle jag vara den sista att veta, skulle märka det först när avsändaren ändrats på avierna.

Någon dag senare knackade min granne på och frågade om han fick låna lite mjölk. Helst röd. Det fick han så klart. Följ med in, sa jag, och så stod han där lutad mot diskbänken medan jag strilade över någon deciliter i en karaff. Du väntar besök, antar jag? sa jag. Jojomen, sa han, utan att utveckla. Han nickade artigt och tog med sig mjölken till andra sidan väggen.

Dagen därpå knackade han på igen. Karaffen tom.

Tack för lånet, sa han. Det blev lyckat. Alla glada.

Då hade jag ändå stått lutad mot kikhålet hela föregående kväll. Ingen hade kommit in eller ut ur lägenheten, det hade jag kunnat svära på. Förutom möjligen någon minut när jag behövde besöka toaletten. Det måste ha skett just då. Osannolikt, men inte omöjligt med tanke på min normala tur.

Vad synd att jag inte hann hälsa på honom, sa jag.

På vem då? frågade han.

Din brorson, Henry, så klart. Jag må vara ointresserad av politik, men jag vet ju vem han är.

Min brorson heter Harry, sa han och tittade på mig förbryllat.

Jaha, sa jag.