Radhuset var hennes om hon ville ha det. Hon hade kommit hem efter en händelsefattig arbetsdag, till sin tvårummare vid motortrafikleden, och så låg kuvertet på hallmattan.

Nog mindes hon kön. Barnen hade varit små, maken hade varit maken. Det planlagda området såg ut att bli tjusigt. Hon hade placerat sig på listan för att få köpa stadsradhuset, och följt arbetet med iver, innan mark- och miljödomstolen rev upp alltsammans, byggbolaget gick i konkurs, återuppstod, bytte ägare, strategi, barnen blev tonåringar som blev vuxna.

Hon kom att skola om sig mitt i livet. Han kom att hitta en äldre. Hon bytte drömmar i flera led, men så kom beskedet från det förflutna: hon stod först i kön.

Vissa beslut behöver fattas innan förnuftet hinner ifatt och detta blev ett sådant. Hon drog på sig ett lån och levde några månader senare över fyra våningsplan, med möblemang för knappt ett. Visst roade det henne ett tag att ha ett rum avsatt för städprodukter och ett annat för sopsorteringen, men det kändes till sist för vräkigt.

Inneboende sökes, gärna introvert, skrev hon i annonsen i lokaltidningen och stämde träff med den förste som hörde av sig.

De möttes på det tomma Espresso house intill det tomma tjugofyratimmarsgymmet. Hon beställde chai latte med strössel, han beställde ingenting. Han såg lite ut som att han klädde sig för att matcha inredningen. Allt i honom gick i ton med bakgrunden, som ett automatiskt kamouflage. Först sa han ingenting, men så ställde hon en fråga och då började han prata i vad det lät som en inövad slinga. 

Han jobbade med att kategorisera mediciner i ett digitalt arkiv för ett e-handelsbolag, men ville egentligen inte jobba alls, sa han. Hon frågade vad han tyckte om för tv-serier och han sa att han föredrog berättelser utan handling. Så fort intrigen gick att skymta kallnade han. Egentligen ville han bara att folk drack läsk och snackade, liksom som i verkligheten. Men utan läsken då, tänkte hon, och frågade: Läser du något? Han svarade att han läste nästan hela tiden, uteslutande förundersökningsprotokoll.

Nyligen hade han plöjt ett om en ridlärare som i American Beaty-anda förälskat sig i dotterns kompis, eller så kallades det bara pedofili nuförtiden, och i protokollet hade han fått lära sig om hur en förpasserande morsa på ett kondis smetat in ridlärarens ansikte med semlor i ett försök att uttrycka någon sorts samhällsplikt, men den händelsen fick en egen brottsrubricering.

Jaha, sa hon. Semlan hade smakat lönnlöv, sa han och sken upp så glödgande att hon kände sig tvungen att låta honom få bo i källarplanet.

Drömmen som inte längre var en dröm slog in. Hon kom att bo där. Han med. Det blev inte mycket av ett samboliv inledningsvis. Han kom hem sent och lämnade tidigt, men efter några månader slutade han att gå till jobbet. Han beskrev det som ett experiment. Det mesta gick att sköta hemifrån, och när det sköttes hemifrån gick det att automatisera och när det automatiserades behövdes han inte.

Det kan ta många månader innan de märker något, sa han skrytsamt. Hon sa ingenting. Då han sa ännu mer. Hans anekdoter kom att äga alla våningsplan.

Som den om den syriske flyktingen som efter en farlig färd nådde Lesbos och fick låna en mobiltelefon för att ringa sin fru, men då insåg att han aldrig lärt sig memorera numret. Eller den om kompisen som körde bil på Enköpingsleden och vevade ned rutan i samma sekund som en överårig jägare missade älgen, varpå kulan färdades över skog, vägren och väg och genom det öppna fönstret och in i vännens tinning. Eller den om födelsedagsfesten i en trång etta i New York, där Marina Abramovic, Björk och Susan Sontag utgjorde tre av fem gäster. De andra hette Klaus och Matthew.

Innan han och anekdoterna försvann för ett safari i Kramfors. Något dubbelmord i ett villaområde han avsåg fördjupa sig i. Han återvände aldrig. Autogirot fortsatte emellertid att arbeta, varför hon ensam kom att vanka runt i rummen, medan barnen inte längre var barn och maken inte längre var maken, och drömmen inte längre var drömmen.