Drangularium betyder ungefär krimskrams-ium, berättade hon för mig under utställningen som pågick i det gamla spionkvarteret, där de hemliga poliserna brukade spela schack och fruarna läste tidningen och skvallrade, men som nu efter Titos beslut gett plats åt en samling experimentella konstutövare och för kulturellt imbecilla besökare som jag själv.

Det var märkligt att jag träffade henne just här, och samtidigt inte. För det var här vi möttes förra gången. Då hade hon småpratat med en väninna parallellt med att hon försökte truga in lite puré mellan bebisens slutna läppar. Hon hade ursäktat sitt torra ansikte, sa att det inte var åldrat av tid utan av tarmvred.

Vi var vid den tiden visserligen kollegor men det var en stor myndighet. Jag våndades av att inte kunna fiska fram vare sig hennes namn eller vad hon arbetade med, eller om hon ens arbetade. Ändå hade vi pratat obehindrat i över en timme.

När jag steg in i spionkvarteret två år senare fann jag mig alltså springa in i henne på nytt, vid skylten med texten Drangularium, bakom några genomskinliga gardiner konstruerade av hennes vän performancekonstnären, som hon beskrev som ytterst talangfull men utan personlig timing, vilket var synonymt med att han inte tog för sig, vilket i sin tur innebar att han aldrig skulle slå igenom, och det originella i hans originalitet skulle vara lika betydelsefullt som en av morgonen utglesad dröm.

Du jobbar fortfarande kvar på sekretariatet? frågade hon.

Ja, sa jag.

Har ni fått något uppdrag än? frågade hon.

Nej, sa jag. 

Egentligen ansåg jag namn onödiga i de flesta situationer när man upplever samordnade energier. Det är bara när detta inte uppstår som namnet kan behövas i syfte att ge intryck av något sammanflätat, en syntetisk intimisering.

Detta hade jag inte riktigt formulerat för mig själv, varför jag försökte jag placera henne i olika fack under tiden vi pratade (Juridik? Kontraspionage? Omvärldsbevakning?) men hon var samma person vart jag än sorterade henne.

Jaha, sa jag, jag visste inte att du höll på med konst och sånt. Har du ägnat dig åt det en länge tid?

Nej, det visste du inte, sa hon. Och ja, det har jag.

Jag rörde runt med blicken för att hitta något att titta och reagera på, men allt här i stora hallen var grått kalt som november.

Okej då, du får följa med in, sa hon och förde mig in i drangulariet. Ett eget litet rum. Mitt i ett skrivbord och två stolar, så det var bara att slå sig ned.

Hon bad mig att sprätta ut höger hand mot bordsskivan. Okej, sa jag och gjorde som hon instruerade. Nästa sekund högg hon med en dolk fyra gånger snabbt mellan mina fingrar. Märken uppstod i bordet men inte i mig.

Nästa hand, sa hon och jag lydde, för vid det här laget litade jag på henne.

Hon bytte strategi. Den här gången prickade hon istället samtliga fingrar på min vänstra hand, men så snabbt att hon hann träffa alla innan värken steg mot hjärnan. Bordet blev djupt rött och fuktigt, handen närmast obrukbar, men jag sa inget. Smärtan från mina trasiga fingrar spreds över kroppen men jag kunde inte omsätta känslan i skrin. Likt en häftig passion som inte leder till klimax.

Nu har du förstört allt, sa hon och förde fram en bandspelare som fanns dold under bordet. Hon spolade tillbaka bandet och så lyssnade vi tillsammans. Fyra snabba hugg och tystnad. Sen igen fyra snabba hugg och tystnad. Inte mycket till ett verk.

Förlåt, sa jag.

Jaja, det är sånt som händer. Vi får börja om med någon annan.

Det kanske är bäst.

Men först, sa hon och trummade viktigt med fingertopparna.

Från byrålådan fiskade hon fram en flaska albansk whisky (mörk som svårtuggat vetebröd). En nick fick mig att förstå att jag var tänkt att halsa innehållet. När jag var klar klickade hon igång sin bandspelare, som började spela in. Sen sköt hon dolken till min sida av bordet, sprättade upp sin högra hand, blundade och mumlade några ord som jag tolkade som:

Och fortfarande vet du inte vad jag heter.