Mitt intresse för kryptozoologi började med ett uppbrott. Hon och jag hade egentligen inget gemensamt utom våra känslor för varandra, vilket dessvärre innebar att det fanns ett bäst-före-datum inbyggt i relationen, och när hon ville prata allvar tog det slut, och istället för att slicka mina sår ägnade jag mig åt ett av mina flyktbeteenden: att fylla hjärnan med information.

Från sjöodjuret Nessie färdades jag vidare till den puertoricanska getvampyren chupacabra till den mongoliska dödsmasken, vilken beskrevs som en en lång blodig kotarm. Allt bara påhitt eller inte, beroende på om man frågade de lärda eller ögonvittnena.

Det fick mig att ge mig i kast med Gregory Forths bok om Homo floresiensis, den människoart som för tiotusentals år levde på ön Flores i Indonesien, men som författaren i sitt verk hävdade fortfarande fanns i levande exemplar. I boken la han fram varianter av bevis: någon hävdade att den kört på en lai hoa (som de kallades av lokalbefolkningen) med sin truck, en annan hade stött på en i skogen som härmat henne när hon sagt ”Vem där?”, ytterligare några påstod sig ha sett dem stjäla mat om natten.

Så jag for, utan egentligen förhoppning att få möta mina människosläktingar, utan mest för att komma bort från mig själv, ett flyktbeteende som omvandlats till en reell flykt. Kanske var det menat så här, resonerade jag i min inre loop, att jag i uppbrottet skulle kunna göra ett verkligt framsteg som vetenskapsman, att jag, med ödets hjälp, skulle vara den som bevisade att vi inte var ensamma här. Vi hade fortfarande syskon, kortvuxna, så som alla arter som isolerats till öar, och intellektuellt sannolikt inte riktigt i nivå med oss. Mänskligheten skulle behöva ompröva sin position, skulle behöva ta ett ansvar som vi hittills inte alltid lyckats göra. Visa att vi som civiliserade varelser inte längre behövde utrota allt som utmanade vår position.

Min expedition utgick från Jakarta, vidare med propellerplan till Komodo international airport på Flores, där jag tog in på hotell för att förbereda mig på vandringen in i djungeln. Jag begrep så klart att det inte skulle bli enkelt, och att det hela var ett gagnlöst projekt. Hur skulle dessa urmänniskor lyckas hålla sig hemliga på en ö med två miljoner människor? Hur har resterna av dem försvunnit? Hur hade de undvikit att fastna på övervakningsfilmer? Men, försökte jag resonera från hotellsängen under myggnätet, det fanns ju gott om arter som trots utrotade som plötsligt dykt upp i marknadsstånd och som återupptäckts på samma sätt som Columbus fann Amerika. Det är den västerländska positionen som är det problematiska, tänkte jag vidare, att vi inte tror på något vi inte vet, och vi vet så lite, så det lämnar väldigt lite utrymme kvar åt det ordlösa. Om jag inte skulle träffa mina släktingar hoppades jag åtminstone att få syn på en komodovaran, zoologiskt katalogiserad av västvärldens ”upptäckare” först år 1910 som en ”landkrokodil”, och förhoppningsvis ett mätt exemplar, men jag var inte rädd längre. Det fick bli som det blev, det här med livet.

På morgonen kördes jag med jeep till Rekas av några lokala guider. Vår vandring tog sin början. Jag hade utefter Forths bok kryssat för olika platser där lai hoas skulle ha skymtats och min plan var att länge vistas i ett område med många iakttagelser och helt enkelt smälta in i omgivningen och låta dessa skygga släktingar söka upp mig istället för motsatsen.

Så hade ingen tidigare expedition fungerat, där andra ägnat sig mest åt punktbevakning och jakt, några veckors arbete och sen hem till konferenserna med snabbkaffet och där de kunnat skryta om sin upptäckaranda och ”bevisning”. Jag skrattade till lite för mig själv under tiden jag klev runt i sörjan och duckade för lianer. Som att bevisa att grävlingar inte finns eftersom de inte har synts en enda gång under en svampplockning.

Det krävdes några dagars färd innan jag nått mitt kryss på kartan. Där fick jag hjälp att slå upp mitt tältläger, i en glänta intill en bäck med drickbart sötvatten. Med mig hade jag så klart både proviant och en läsplatta, och en absurd känsla av att komma hem. Jag vinkade av mina medhjälpare, när de satte av tillbaka mot jeepen och så blev allt tyst för mitt inre. Fåglarna tjattrade, vinden skallrade i trädens bladverk, bäcken porlade vagt som en avlägsen motorväg. Och där satt jag i min uppfällda picknickstol, aktivt väntande på en överraskning.

Dagarna passerade utan händelser. Mitt sinne gick mycket snabbt in i ett meditativt tillstånd där det förflutna blandades ihop med nuet och framtiden till ett och samma.

Det finns en massa känslor utanför relationer vi har ett namn för, kom jag att tänka, när jag tänkte på henne, som inte längre fanns med mig, eftersom jag inte hade ett namn på den relationen som dög för det västerländska, samtidigt som känslorna var högst verkliga, bara inte av något slag jag tidigare upplevt, inte distinkt passion, inte distinkt kärlek, men distinkt ömhet, distinkt medmänsklighet. Vad var fel med det, egentligen?

För mitt inre såg jag hennes ljusa hårsvall lägga sig över axeln under tiden hon satt och läste på kaféet, jag kunde känna hennes hand hålla om mitt huvud när jag vaknade med mardrömmar, hennes ljusa leende när vi omfamnade varandra. Allt bara över för att det saknades ord. Så förbannat onödigt.

Därför väntade jag på min släkting istället, ute i regnskogen som en trånande eremit. Vankade runt i gyttja och aktade mig för spindlar och udda ormar. Snart betraktade djuren mig som en av dem. Fläckiga kaniner skuttade förbi tältet utan att ta någon notis av mig. Jag kände mig odödlig, helt fri från mig själv, mina vanor och min art. Kanske kunde skogsmänniskorna lära mig något? Ty uppenbarligen hade de inget intresse att lära något av oss, mer än att de norpade åt sig fruktklasar i skymningen.

Jag vet inte hur lång tid som hade gått, men många nätter och många dagar hade passerat, när jag lamslogs av en okänd feber, möjligen orsakad av mygg eller bara den blöta hettan. Immiga drömmar intog mig när jag sov och hallucinatoriska uppenbarelser ersatte när jag var vaken. Några dygn in på febern vaknade jag i ett strålkastarmässigt månsken, inte längre ensam. Intill mig, hårt omfamnad av mina armar, låg en kortväxt varelse tyst och sov. Hennes hud var len som ett barns, hon doftade något okänt som jag associerade med chai latte, och hon tycktes trygg med mig, behövde väl också sällskap. Helt nakna låg vi intill varandra, som om vi gjort så här i många år redan, och nog reagerade mitt kroppsminne just så: symbiotiskt.

Men jag kunde inte hålla mig vaken särskilt länge för att betrakta henne mer noga, febern höll mig ännu i sitt grepp, och sömnen tog över på nytt, innan jag vaknade igen. Eller om det var en till dröm, jag kunde inte avgöra, men jag vet helt säkert att hon höll om mitt huvud och viskade orden ”I love you”, eller jag vet åtminstone att jag upplevde det. För det hände ju, i någon form i någon dimension, bara att jag inte kunde beskriva det så att någon annan kunde begripa det. De där hemma kom att kalla mig dåre och mytoman, men vid det laget hade jag slutat lyssna.