När jag så äntligen kom till Montpellier krävdes inte mer än fyra takter innan auditionledarna förklarade att de sökte något mer lågmält.

Förgäves ansträngde jag mig för att förklara hur kaklet som täckte golv och väggar förstärkte slagen i själva slagverket, åstadkom dova dån istället för diskant. Hur vispen orsakade åska istället för dugg. Hur jag dessutom kunde så mycket bättre än så här, vunnit både talangjakter och skänkts åtråvärda stipendier, och dessutom var jag vassare i takt sju och åtta, om de bara hade haft tålamod. Kvintetten barska åhörare bara skakade på huvudet, och gav mig en blick som antydde oförsonlighet.

Det hade ju väntat andra i rummet intill, horder av musiker från platser som Portugal, Armenien och Nicaragua, som alla rest hit i hopp om de kvarvarande platserna i orkestern.

Jag hade ingen bokad returresa, eftersom jag fram till nu alltid vunnit, så jag stannade utanför konsertsalen efter nederlaget för att vinka in någon annan avvisad musiker. De första pratade inte ens engelska, och jag kunde heller inte avgöra om de valts ut eller sållats bort eftersom de gick så snabbt, men så kom en bulgarisk pianist lommande ut i korridoren, lika rådvill som jag varit bara en kort tid tidigare.

Fem takter, sa hon, jag har rest hit för fem takter.

Jag fick fyra, sa jag.

Alltid något, sa hon. Jag var i varje fall inte sämst. Nej, förlåt, det var dumt sagt. Du förstår, jag har aldrig blivit bortvald förut och om jag ändå ska bli det borde det ju bli på rimliga grunder.

Child prodigy? frågade jag.

Solokonserter från sex års ålder, sa hon. Skrev min första symfoni på lågstadiet. Tanken på ett annat yrke har aldrig föresvävat mig, men nu så kanske.

Hon skrattade, som om hon skämtade, men i skämtet låg ett stråk av allvar och då kom hon helt av sig och började gråta.

Det känns alltid så första gången, sa jag och strök med handen över hennes noppiga cardigan. Här ljög jag, för jag hade heller inte smakat förlustens sälta tidigare, men hon behövde stöttning, tjejen, kunde ju inte börja grina jag också.

Då kommer det inte bli en andra gång, sa hon och velade med blicken efter något att snyta sig med, hittade en dörr som hon trodde gick till en toalett och försvann dit en stund. Hon verkade ha hittat en pappershandduk där inne, snöt sig och torkade tårar. När hon vände ut igen var det utan mascara.

Fem takter, sa hon igen, ilsket. De jävla amatörerna kan ju glömma att jag skulle vilja spela för dem. Om de så bönade och bad. Jag hatar dem allihop.

Ska vi inte bara gå och dricka ett glas vin ihop? frågade jag. För att släcka våra sorger.

Visst, sa hon, utan att visa särskild stor entusiasm inför projektet, rev bara åt sig väskan och gick.

Etablissemanget som låg utanför konserthuset var av slaget turistfälla, med stora bilder på måltiderna fästa på menyn, som för att garantera att de visst var kapabla till att hantera livsmedel. Det var hennes förslag att gå dit, eftersom inget ändå spelade någon roll längre när hon inte var hundraprocentig. Hur skulle hon komma hem och förklara det här? Hennes pappa skulle kanske resa hit och mörbulta hela juryn sönder och samman.

Hon beställde först in en avancerad drink och när hon möttes med frågande blickar sa hon bara: vin. En flaska.

Så inleddes en av mitt livs mer trivsamma eftermiddagar. Härifrån kunde vi se de andra förlorarna strosa ut från auditionen och jag kände väl igen några från väntrummet, men kände ingen större vilja att ropa in dem till vår losers corner, eftersom det redan var fullt och jag hade förhoppningar.

Du spelar slagverk, alltså, sa hon, föga imponerad, som om hon lärt sig att det var artigt att emellanåt slinka in med en fråga till samtalspartnern.

Jo, jag har alltid haft taktkänsla, sa jag.

Gäller det på fler områden? frågade hon, och jag skakade till så snart hjärnan tolkat vad hon just sagt. Vad skulle jag säga nu? Att jag kunde hantera en växelspak? Hon insinuerade ju något erotiskt, visst gjorde hon? Att jag skulle vara behärskad i intima situationer, hantera kvinnokroppen med simultanförmåga. Jag rodnade bara av tanken, om det nu var så hon menade.

Generat sa jag:

Det vet jag inte.

Hon tittade på mig, snett:

Jo, det vet du.

Jaha, sa jag och vek undan huvudet. Och du då? Har du någon användning för ditt hanterande av klaviaturet utanför musiken?

Allt hänger ihop, sa hon. En människa, inte flera. Du är bara en.

När flaskan var avslutad föreslog hon att vi antingen skulle beställa in en till eller röra oss vidare för att se mer av stan, som ingen av oss besökt eller hade något intresse av. I själva verket avskydde vi ju Montpellier, kom vi fram till, och skulle alltid göra. Denna snobbiga avkrok som utnyttjade musiker för att få avnjuta upplevelsen av maktmissbruk. Vi stannade alltså kvar, för att bibehålla avskyn, ville inte råka på någon vacker viadukt och sen återberätta för oss själva att det visserligen var synd att inte få giget men å så ljuvlig stad vi hamnade i. Eftersom det var falskt, eftersom sanningen var ren och skär smärta, som vi ville vistas längre i, tillsammans.

Först när flaska två var halvfull tittade hon på mig med drunkna ögon och frågade:

Vad heter du?

Det har jag aldrig tänkt på tidigare, sa jag och kom sen på att jag inte alls var lustig, det var bara något jag sa, så jag var snabb med att tillägga: Ja, vad ser jag ut att heta?

Gulliver, kanske. Eller Obelix.

Hon skrattade länge utan behov av sällskap. Jag förstod inte det roliga alls.

Du kan kalla mig trummisen, sa jag.

Hon sträckte fram handen över bordet för att hälsa:

Vad trevligt, det är jag som är pianisten.

Plötsligt sköt hon ut stolen och reste sig. Inledningsvis tänkte jag att hon skulle bjuda över mig till hotellet. Att vår träff skulle förlängas, kanske bli en historia i historien, bli storyn om hur vi träffades rentav. Men hennes minspel fick mig att förstå att det var över här. Hon la en sedel på bordet, som gott och väl skulle räcka till att betala för vårt drickande, innan hon förklarade att hon behövde gå nu.

Varför? frågade jag, nu nästan förtvivlad över det oväntade avskedet, på något som börjat så lovande.

Inga vittnen, sa hon. Du förstår säkert.