Hon hade ännu inte kommit till insikt om att huvudpersonen i hennes liv var sonen, uttolkaren, som några decennier senare skulle hitta kartongen med brev på vinden och lossa den torra fnasiga gummisnodden.

Hennes hjärtas sanning hade rasat ut på plankorna, lika oordnat som känslorna de försökte uttrycka.

Om detta visste hon inget när hon stressgick sin slinga till kontoret, dag efter dag, alltid inpyrd med en känsla av att vara lätt att ersätta, som alla andra på den arbetsplatsen, och på alla andra arbetsplatser för den delen. Bara en fråga om perspektiv, skulle sonen sammanfatta saken i sin roman, som visserligen osade biografi, men som strängt taget var ett hopkok av önsketänkande, tolkningar och fantasier.

Sant var att långa avstånd hade stått emellan henne och föremålet för svärmerierna: en generation och en kontinent och en adelstitel. Så klart att läsarna skulle fastna för historien om kuratorn som snärjde en baron på Sardinien, och som fick honom att sånär, men bara sånär, lämna herrgård, familj och ferrari. Filmatiseringen kom att få tanterna att böla och gubbarnas hopp att tändas. Hon var som andra, som ett nästan.

Men inget av detta hade hänt under tiden hon fortfarande trodde sig vara huvudpersonen i sitt liv. När hon knatade hem från kontoret, lite för tidigt den torsdagen, och vittrade brevlådan utan annan förväntan än att få sålla bland reklamblad och fönsterkuvert.

Så märkligt ändå, att det i varje historia alltid funnits en tid då karaktärerna ägnat tomma dagar ovetande om att de i själva verket levde fram historien, att de genomförde något för första gången som skulle komma att upprepas till oigenkännlighet, genom skriftställare och läsare och bli myt. Att det fanns ett tillfälle där allt bara var liv. Några av alla dessa miljarder situationer som människor orsakar i varje stund, som senare tillskrivs samma värde som en svirrande elektron i kosmos, om ens det.

Och trots myten, som skulle formas kring hennes mjukhårda person, fanns den i denna stund ännu inte, och inte heller merparten av de människor som skulle att prata om henne och få henne att leva vidare som en klassisk figur, det fanns bara det här: sekunden hon lyfte på locket och där på botten under gratistidningen fann ett rikt frankerat vykort med vacker slirig handstil och ett Svezia under adressraden.

Här började hon utan vidare se sig själv utifrån, eftersom aningen som en slö blixt trängde sig fram till medvetandet, att det kanske, möjligen kunde vara skickat från honom. Inte längre förstod hon händelseförloppet som helt och hållet sitt eget. På sätt och vis tillhörde det från och med nu alla, redan. Det var givet på något sätt, att det skulle bli så här, någon slags utökad deja vú, genom alla andras myter.

Och i samma stund såddes ett första frö till det som blev historien, skrev sonen i romanen, som hon aldrig skulle komma att läsa, än mindre uppleva.