Egentligen är du bortkapslad, med dina over-ear-hörlurar, och den lilla skärmen tryckt nära kroppen, vinklad så att skrollandet bara visas för dig.

Men ändå den där känslan att inte vara säker. Det finns ju övervakningskameror, det finns andra passagerare. Även om de flesta som du sitter upptagna i sina skärmvärldar, för att försäkra sig om att den här resan inte ska kunna föras till kategorin de minnesvärda, men ändå, känslan. 

Hundra procent är trygghet, nittionio procent är ovisshet, ovisshet leder till anpassning. Resten av turen från Djurgårdsbron förbi Kungsträdgården och Slussen genom Söderledstunneln till Medborgarplatsen och Åsögatan ägnar du dig åt en annan typ av skrollande: moget, eftertänksamt, dopaminfattigt, av slaget du skulle kunna tänka dig att stå till svars för vid en anställningsintervju.

Jaha, skulle den presumtiva chefen säga, låt se här, vi ser i vår data att du läste essäer från The Economist och tog del av Utrikespolitiska institutets nyhetsflöde under din pendling hem med 76:an den här slumpvis utvalda tisdagen i december 2023.

Jobbet skulle så klart vara ditt utan vidare diskussion. Jämförelsegruppen andra dårar hade väl under samma tidsperiod tiktokat sig till epilepsi, eller ironiskt lajkat kusinens bilder från grisfester på Mallis.

Nej, så skulle det inte kunna gå till, det var orimligt, det fanns ingen som hade med det här att göra och inte heller var det sannolikt att ungarnas föräldrar eller någon voyeurgranne satt där bakom dig med opassande stort intresse för dina förehavanden, och det vet du med säkerhet när du trycker på stoppknappen för att kliva av och vänder blicken och panorera mot den öde sittgruppen bakom dig. Du har varit ensam här länge nu. Det är bara du kvar, och så känslan, den som uppstår när du inser dig ha varit övervakad av ingen utom dig själv.