Du tycker att det är lite konstigt. Alla andra morgnar har koden hängt med, utom denna. Du tänker att det är som när du vill att en hemsidas bakgrundsbild ska fastna när du skrollar, att du behöver förklara det för webbläsaren först, införa kodsnutten :fixed, så att besökaren inte märker att sammanhanget ändras i takt med att sidan reser längre och längre bort från startpunkten. Så är det med nästan allting, att vi ger saker namn, fastän du aldrig kliver ner i samma Östersjön. Det blir lättast så, helt enkelt. För det finns något som är Östersjön, bortom de enskilda vattendropparna. Den här morgonen saknar :fixed, men allt annat är som vanligt. Du kommer ihåg allting som hon kommit ihåg. Du behärskar hennes vanor. Du minns veckans schema utan att ens rådfråga mobilen. Om någon bad dig rabbla klasskompisarnas telefonnummer kunde du få ihop tio-femton stycken. Allt det där finns. Det är inget att oroa sig för. Det är inte Alzheimers. Vad som hänt är något nästan obetydligt, som det blir när bara några tecken kod missats. Det är ju fortfarande samma kropp, späda lemmar, fräkniga kinder, små gråa stänk vid tinningarna. Du kommer snart uppleva en ilande värk över hjässan om du inte snart ordnar med kokkaffet, bara doften från koppen kommer att ordna fokus. Det är inte det. Ingen kommer heller att lägga märke till förändringen när du lämnar lägenheten. Inga av dina medcyklister kommer att bry sig, inte heller kollegorna, kanske inte ens din pojkvän när du träffar honom på pizzerian. Så länge du inte tar upp det med någon är det ingen fara. Ingen skada skedd, beroende på vems perspektiv du väljer. Och du väljer ditt. Det är det som är det. Du har vaknat upp med ett nytt jag. Var i kroppen denna uppfattning är placerad vet du inte, rör sig sannolikt inte om något stort område i hjärnan. En liten växelstation som glömde växla om vid uppvaket. Så du är en annan, i en annan. Vart hon tog vägen vet du inte, lika lite som du vet vart du befunnit dig i den oändlighet av tid som föregått den här morgonen. Vad du vet är att du finns och att du inte funnits förut. Att du är du och att du inte är hon, vars kropp, instinkter och minnen du tilldelats. Lite som om skaparen fann det här mer effektivt än det där träliga med foster, födseln och barn. Nu är du färdig och klar med en gång. Klart evolutionen föredrar den här varianten: du kan slita och slåss, manipulera och domdera, du kommer att överleva utan problem. Du är hungrig, äter rostade bröd med marmelad, precis som hon gjorde igår. Du vill läsa morgontidningen, för det gör hon alltid och det vill du också göra. Du ser avlagringar av henne överallt här inne. På stolen intill pianot ligger rena underkläder hon inte kände för att sortera. Krukväxterna har hon vattnat levande i flera års tid, hon har verkligen känsla för det där, inte för mycket, inte för lite, många vattnar ju för mycket, det är därför deras monsteror dör. Folk kan inte konsten att behärska sig, tycker ni båda. Egentligen behöver du inte ta dig till jobbet, för det är hennes jobb, eller hur? Du har ju precis fötts, är det inte att ställa lite väl höga krav att jobba på sin födelsedag? Men vad ska du annars göra? Du är redan utled på lätena som genljuder huset. Paret på ovanvåningen som drar något rullande över golvet, som hon aldrig förstått vad det är. Spelar de kula? Med bouleklot? Du tänker att du kan gå upp och fråga dem nu, helt utan att det känns pinsamt, men du är inte ens nyfiken. Hissen rör sig bara några meter bort, dold i sitt schakt. Du känner den i kroppen som en ilning, likt hur en vålnads närvaro förmodligen hade upplevts. Det gjorde hon också. Alla gör nog det, tänker du. Det kanske inte är så noga med jaget, allt annat är ju på plats. Det är inte heller som i den där filmen med John Malkovich, att jagets ägare finns kvar, här har hon bara flyttat ut, har väl tagit sig in i någon annan, tyckte det var tråkigt att leva hela livet i samma kropp. Kanske samma för dig, förresten, att du varit en gråsugga eller sångsvan eller tussilago fram till skiftet. The Switch. Tydligen ett koncept, eftersom, ja tydligen. Folk kanske bara inte pratar om sånt här. Det är väl tabu. ”Jag känner mig inte riktigt som jag”. Säger du så hamnar du på psyket direkt ju, oavsett om du pratar med kompisen eller prästen eller vårdcentralen. Som om det är så himla noga egentligen exakt hur just du upplever ditt jag, det är en så ofattbart liten grej egentligen. Varenda cell är oförändrad. Det finns värre problem. Någon mister en hand i en arbetsplatsolycka, en annan skrapar upp knät. Här har ingenting hänt. Annat det att du har en frisk blick på omgivningen. Rutinerna finns i kroppen men inte i blicken. Du ser fettfläckarna på kökslådorna. Liksom syltburkarna i kylskåpet, med bäst-före-datum från förra decenniet. Du vill sortera alla skorna i hallskåpet, men ännu hellre vill du ta dig ut. Nyckeln vrids om i handen på dig, som om du utfört proceduren tusen eller miljoner gånger, skjuter till dörren lite lätt för att orsaka den vinkel som behövs för att nyckeln lätt ska glida ur låset, och du har redan vänt dig för att ta dig till cykelrummet, och liknande procedurer där och du är på väg nu, sicksackar förbi bilar och fotgängare, hinner bromsa med autopilot vid rödljus och snart är det du som ska minnas de fyra siffrorna vid entrén: 1791. Triangeln. Kaffe i mugg, extra mjölk. Du gör det för att hon brukade, och du vill vad hon brukade vilja, det är inga konstigheter. Du slår dig ned i kontorsstolen och andas ut och in den torra luften, med drag av sågspån, som hon aldrig fäst någon uppmärksamhet vid. Ändå har hon om och om igen köpt ögondroppar på apoteket. Du känner ingen sympati för henne, som inte ens kunde se sitt eget liv. Det var kanske därför hon blev av med det. Hennes jag var så obetydligt att det försvann. Och det kommer ingen någonsin att få veta. Så kan det gå. Du fnittrar för dig själv i stolen, lutar dig tillbaka, tar några klunkar kaffe och känner koffeinet pressa ut varenda åder i huvudet. Ah, är inte livet alldeles underbart?